När man står längst bak och tittar ner genom raderna ser den stora kyrkan nästan tom och öde ut. Enbart de levande ljusen i de pampiga takkronorna lyser värmande upp lite grann.

Om man sen tassar ner genom mittgången och tittar in i bänkarna upptäcker man allehanda bylten som ligger där ihoprullade. Bara fötter sticker fram ur en del. Och hörs det inte en liten lätt snarkning från något av dem?

Välkommen till kuddkonsert i Västra Vingåker. Den andra i ordningen.

Uppifrån orgelläktaren ljuder smäktande toner från det stora instrumentet och från en akustisk gitarr. Men vänta lite, det låter ju inte alls som något sakralt. Snarare som musik ur en James Bond-film. Och är inte en annan låt någonting ur en Disneyfilm?

Man ska tassa ut med sin kudde under armen precis på samma sätt som man tassade in.

Musiken är mjuk och varlig. Den liksom söker sig in i alla de håligheter och sprickor som vinden i den svarta vinterkvällen utanför de höga kyrkfönstren pepprar med yrande, vinande snöflingor. Det är en perfekt kväll att hålla sig inomhus och låta sig omfamnas och smekas till ro och stillhet med sina egna tankar och kanske böner.

Lite tidigare på kvällen möter vi en kvartett på väg in i kyrkan rustade med kuddar och täcken under armen: paren Sandberg och Boman. Marianne och Börje, respektive Anita och Anders.

– Vi var på den första kuddkonserten i höstas och tyckte det var en så fantastisk upplevelse att vi ville göra om den och introducera den för våra vänner också, säger Börje Sandberg.

– Ja, bara man inte börjar snarka så, funderar Anders Boman.

Den andaktsfulla stämningen i kyrkan är dock inte tråkig. Snarare finns där en sorts laddning som rör sig tillsammans med musiken. Inte en hostning, inte en rörelse hörs. Det är som om den stora sömnen infallit i en sorts kollektiv Törnrosa-samvaro.

Tiden har tagit en paus och låter dem som är på plats bara vara. Och det var väl liksom det som var meningen?

Men att snarka är inte bara tillåtet utan ses faktiskt som något positivt av musikerna bakom projektet. Det är ju ett bevis på att man verkligen landar och kommer ner på djupet, hävdar de.

Birgit Läckgren ligger inte ner i bänken, men hon är ursäktad. Birgit är nämligen Västra Vingåkers äldsta församlingsmedlem, imponerande 103 år gammal.

– Jag tycker så mycket om att lyssna till orgelmusik, säger hon och undrar ifall hon får låna en kudde att ha bakom ryggen i den hårda bänken.

Hennes väninna Kerstin Jansson hjälper henne till rätta innan de bägge blundar och förbereder sig på att njuta av de mjuka tonerna.

Ännu innan någon anlänt har kyrkvaktmästaren Inga-Lill Westling varit på plats och lagt ut lånekuddar, liggunderlag och yogamattor för dem som inte tagit med egna. Hon går också runt och tänder tjogtals med stearinljus i takkronorna för att skapa den rätta stämningen.

Vännerna Caisa Palm och Anita Askerlund-Carlsson har varit med förr och bäddar vant i god tid för att hinna varva ner innan det börjar.

– Det här är en väldigt skön stund för att stänga ute vardagen, försäkrar de innan de drar täckena upp över näsan.

Toste Larsson, 6, i en bänk mitt emot är däremot inte lika förväntansfull. Han har följt med mamma men samtidigt laddat upp med Kalle Anka-tidningar för att underhålla sig själv och gosehästen Hästis ifall det skulle bli för långtråkigt.

Musik som ger rum för egna tankar

– När jag jobbade i Eskilstuna hörde jag talas om att man haft en kuddkonsert där och blev intresserad, berättar Christian Wallentin som är kyrkomusiker och kantor i Västra Vingåkers församling.

Han och spelkompisen Bengt Geiron har med viss regelbundenhet hållit olika former av konserter tillsammans under ett dussintal år och de kände att det nu kunde vara dags att prova nya idéer. Så dök då kuddkonserten upp som en form för folk att bara få vara med sina egna tankar och böner.

– Vi har lite olika rötter i musiken Christian och jag, så det har blivit en blandning som gör att vi trivs att spela med varandra, säger Bengt Geiron. Vi introducerar musik som kanske var och en inte kände till och så lär man sig nytt och gör nånting vettigt av det. 

Han är egenföretagare och kör till vardags väghyvel och grävmaskin, men har musikalisk bakgrund och en utbildning i botten. 

– Då jag slutade att leva på musiken blev den lustfylld på ett annat sätt, säger han. Mina musikaliska rötter finns inom jazz och rock så jag är uppväxt med hela den kultur som började vid mitten av sextiotalet.

I november förra året de genomförde sin första kuddkonsert och de var lite oroliga för att det inte skulle komma någon och lyssna. Men det bara vällde in folk och det var många som normalt inte brukar synas i kyrkan.

– När vi började spela tänkte vi att det var väl som det brukade vara, ett trettital personer, men när de sedan reste på sig i bänkarna var det minst det dubbla, berättar Christian Wallentin.

Vad är det då för musik de spelar?

– Det är väldigt blandat. Ganska mycket film- och musikalmusik för den är stämningsskapande och folk känner igen den. En av dem vi alltid spelar är den italienske kompositören Ennio Morricone, i dag med temat från tv-serien Bläckfisken. Sen är det Disney, Pocahontas. Dessutom musik av den norska jazzsaxofonisten Jan Garbarek samt ur några Bond-filmer. 

Det är rakt igenom profan, instrumental musik vilket de tycker är befriande då man slipper en text att relatera till och kan släppa fram egna tankar i stället som fritt får snurra runt i huvudet.

– Man lugnar sig när tankarna får flöda och i bästa fall kan man genomgå någon sorts förvandling under en sån här timme. Man gör vad man vill av det och går härifrån påfylld av något, hoppas Bengt Geiron.

Och något applådtack blir det inte efteråt. 

– Nej, och det är skönt för det skulle bli ett alltför abrupt uppvaknande. Man ska tassa ut med sin kudde under armen precis på samma sätt som man tassade in, tillägger Christian Wallentin.