Minnesord: Margaretha Berndtsson

Margaretha berörde oss genom sin prästgärning och sin genuina person.

Hon var barnhemsbarnet som genom en diakons omsorg kom till en familj på Tjörn. Hon kallade sig ett bönebarn och beskrev uppväxten som lycklig. Familjen flyttade till lantbruk i Hedekas och därifrån till lägenhet i Uddevalla. Margaretha fostrades i gammalkyrklig, bohuslänsk tradition. Hon älskade att gå med sin mamma till kyrkan, stor var fascinationen för kyrkans musik.

Redan på 50-talet tänkte Margaretha att hon skulle bli präst. Där och då var det lika otänkbart för en ung kvinna som att resa till månen och därför blev det kantorsutbildning efter realen. Trots att hon trivdes som kantor fanns prästkallet kvar.

När hon läst in studentexamen blev det så teologistudier i Lund. Hon prästvigdes i Karlstads stift eftersom det fortfarande 1973 var en omöjlighet i Göteborg. Från tjänst i Värmland vidare till Dalsland, på väg hem till Bohuslän.

1983 söktes kyrkoherde i Skaftö pastorat. Hennes ansökan skapade ett stort rabalder i Göteborgs stift och ett mediedrev som i dag är svårt att förstå. Hon blev den första kvinnliga kyrkoherden i stiftet efter att församlingsborna röstat fram henne med fler röster än de andra två kandidaterna tillsammans.

Hon hade stark uppbackning under alla sina år där men fick också utstå mycket skriverier och hårda ord. Själv fortsatte hon hela livet betona att ingen ska utestängas från sin kyrka och uttryckte ofta att vi gott kunde försöka förstå varandra lite bättre, oavsett sakfråga.

Före pension blev det åter tjänst i Värmland och Bohuslän. I tre månader vilade hon, sedan tog lusten till arbetet över och hon har vikarierat i olika församlingar sedan dess.

Margaretha hade nära till skrattet, hon fortsatte uppskatta musiken och missade ogärna en konsert i Uddevalla kyrka. Vi är många som fått känna av hennes omsorg och förböner. En stor förebild.

Ellen Jansson Weist
kommunikatör Svenska kyrkan på Orust