Möt det diakonala järngänget i Säterbygden

Liksom i fjol är årets tema för Diakonins månad äldres psykiska ohälsa. Ämnet ligger Lajla Matts, Ingalill Johansson, Ingrid Persson och Rut ”Snurran” Johansson varmt om hjärtat.

De har alltid varit som de är i dag, förklarar de, hjälpsamma och omtänksamma. Medmänsklighet och engagemang är självklarheter för fyrklövern, men att formulera sig kring det är svårt. Diakonalt ideellt arbete är något de ägnat sig åt hela livet, men att klä i ord vad de gör är knepigare.

– Jag har alltid varit som jag är i dag, säger Snurran Johansson. Att fråga hur någon har det, hälsa på, ringa runt. Det är så jag håller på om dagarna. Jag sitter mycket i telefon och pratar. Hur har du det? är inte svårt att fråga och så får man ju lyssna förstås.

I soffgruppen i källaren till församlingshemmet Coriandergården i Säter har diakon Marcus Andersson samlat ”sitt diakonala järngäng” som han uttrycker det. Här i församlingen finns 15 diakonala verksamheter som sköts av 43 volontärer mellan 65 och 89 år, under ledning av Marcus Andersson och pedagog Sofia Myrsell.

– Vi har många ensamma i församlingen, och utan våra volontärer skulle det aldrig gå att arbeta så brett och diakonalt som vi gör. Men det handlar också om att ge volontärerna styrka, strukturer och gränser. Det går inte att ta ut sig. Församlingen kan främst ordna mötesplatser för att bryta äldres ensamhet men vi har även regelbunden kontakt med andra aktörer, som kommunen, Riksförbundet för social och mental hälsa, öppenvårdspsykiatrin och socialtjänsten.

– En volontär är en medmänniska och man ska bara göra det man förmår. Volontärarbete innebär allmänt sett att man inte ska göra hembesök, det är hemtjänstens ansvar. Men ni gör ju sånt ibland ändå av egen kraft och i Väntjänstens regi. Församlingens diakonala fokus ligger på gemensamma träffar, säger Marcus Andersson.

Lajla Matts har länge arbetat med den så kallade Väntjänsten som startade som ett initiativ mellan kommunen och några av kommunens frivilligorganisationer där kyrkan fick en samordnande roll. I dag är det Säterbygdens församling som driver Väntjänsten, ett ideellt och kostnadsfritt komplement till kommunens hemtjänst.

– Jag följer då och då med i sjukbilen eller ambulansen till Falun, jag är med på vissa besök och jag kan vara med i andra sammanhang som stöd. På måndagarna är jag här på Coriandergården för att koka kaffe och bre smörgåsar som vi serverar på måndagsträffen. Fika hos oss kostar tjugo kronor, det är stor skillnad mot att fika på andra ställen. Bara en sådan sak kan göra skillnad för någon som inte har så mycket pengar.

Snurran Johansson från Stora Skedvi är en profil i församlingen med sin långa karriär som kantor, körledare och musiklärare. Hennes engagemang i Väntjänsten, i programmet för daglediga varannan vecka, hennes bakande och fixande och besök hos äldre är vida känt.

– Belöningen är ju att se någon bli glad, man blir ju piggare själv, säger Snurran Johansson som gjort många lyckliga med sitt musicerande under decennier.

Ingrid Johansson är junioren i gruppen med sina 70 år.

– Det finns otroligt mycket ensamhet bland äldre. Många lever faktiskt i stor nöd och misär vad gäller sociala nätverk. Att gå hem till någon och prata en stund, fråga om de vill komma med på en promenad eller om de vill ha skjuts till något evenemang i kyrkan blir otroligt uppskattat.

Det är ju ni som inspirerar andra, ni med er energi och ert engagemang är ju de största inspiratörerna till vad ett aktivt liv kan föra med sig.
- Marcus Andersson, diakon

Volontärens uppdrag är tudelat, först och främst hjälper man någon annan, men det ger också mycket att få tillbaka tacksamhet och uppskattning, det är alla fyra överens om.

– Att fråga om någon vill följa med är en väldigt enkel sak. Äldre och ensamma blir jätteglada. Så har man väl alltid tänkt, säger Ingalill Johansson som under sina yrkesverksamma år arbetade på Säters sjukhus, som i dag heter Skönvik.

Hon deltar regelbundet i träffar, främst i Gustafs där soppluncher och samlingar med äldre är välbesökta. Vissa träffar innebär att hon och hennes volontärkollegor hämtar de boende på äldreboendet Enbackagården för aktiviteter i församlingsgården.

– Jag var med i kören i kyrkan hemma i Gustafs och jag var kyrkvärd. När jag gick i pension kände jag mig pigg och jag började engagera mig som volontär. Det känns bra att ha kyrkan bakom sig till exempel när jag är ute och uppvaktar jubilarer. Och det är en sån glädje vi möter när vi kommer ut med en hälsning från församlingen. Det var någon som sa att hjärtat slår i dur när man får ge någon annan någonting, och så är det.

Marcus Andersson flikar in att många äldre gör sig mer ensamma än vad de faktiskt behöver vara. Att sitta instängd i stället för att kliva ut och göra något, som att gå till en mötesplats i kyrkans regi och dricka en kopp kaffe, gör att ensamheten blir svårare att ta sig ur.

– Det är ju ni som inspirerar andra, ni med er energi och ert engagemang är ju de största inspiratörerna till vad ett aktivt liv kan föra med sig, säger Marcus Andersson och radar upp vad som behövs för att må bra som äldre: komma ut och röra på sig, engagera sig i något, sjunga, göra något med händerna, fika med andra.

– Ibland ber en volontär att jag ska höra av mig till någon äldre som uppfattats som mycket ensam och verkligen i behov av besök av mig som diakon. Men när jag sedan ringer, vill de inte alls att jag ska komma. Att be om hjälp från diakonen är så mycket längre bort än att samtala med en volontär.

En aspekt på nyrekryteringen av volontärer är tidsbristen för dagens nyblivna pensionärer.

– 65–67-åringar är så uppbokade i dag, säger Marcus Andersson. Till skillnad från den äldre generationen finns en tendens till att vilja ha något konkret tillbaka vad gäller volontärarbete, som ersättning från kyrkan. Jag upplever att man blir mer och mer egocentrisk. Vår uppmuntran till volontärerna stannar vid utbildningar, julbord eller någon kortare resa.

Marcus Andersson lyfter fram ledorden för församlingen som står inskrivna i församlingsinstruktionen:

– Gemenskap genom hela livet. Det präglar även diakonin. Många i Säter har en historia av psykisk ohälsa och inom diakonin rör vi oss ibland i gränslandet. När äldre lider av äkta depressioner och ångest är det så stort och svårt att ingen volontär eller diakonal verksamhet kan hjälpa. Då måste vi vägleda till vården.