Lund: Skånsk identitet viktig för biskopen

På ett bord i vardagsrummet i biskopsgården i Lund står en vit gipsnäsa inramad mot en vacker blå bakgrund. Biskop Johan Tyrbergs näsa ingår i det så kallade Nasoteket, en samling näsor avgjutna av prominenta personer, alla med kopplingar till Lund.

– Lundahumorn är viktig och seriös på samma gång, säger biskop Johan Tyrberg. Förutom att vara skyddshelgon åt Lund är Sankt Laurentius helgon även för kockar och komiker, det hänger liksom ihop.

– Humorn gör att människor inte tar sig själva på för stort allvar. Mitt i det seriösa kan vi skoja, utan att tappa det som är viktigt.

Avgjutningen av biskopens näsa skedde på en middag med 400 personer. Biskop Johan Tyrberg anade först ingenting när någon bad honom tala om 1600-talsbiskopen Winstrup. Han pratade på och ett antal män och kvinnor knäppte en efter en på sig vita rockar. Då förstod han vad som var i görningen. Avgjutningen gjordes på scenen och det var bara att gilla läget och se det komiska i alltihop, säger han.

Snett emot domkyrkans absid ligger biskopsgården, ett gathus i rött tegel. Byggnaden från 1840-talet blev biskopsgård först 1994. Innan dess bodde biskoparna i det som fortfarande av många lundabor kallas gamla biskopshuset, men som i dag ägs av universitetet.

Siste biskopen som bodde i gamla bostaden var Per-Olov Ahrén. KG Hammar var den förste Lundabiskop att flytta in till den nuvarande biskopsbostaden på Kraftstorg 4, där endast en liten mässingsskylt vittnar om att Tyrbergs bor här.

– Det är både bra och dåligt att biskopsgården är så pass diskret. Bra ur säkerhetssynpunkt förstås, samtidigt skulle det kanske vara en fördel att ha en tydligare adress, säger Johan Tyrberg och förklarar att han kan vara ganska anonym i staden om han vill. Han älskar att jogga på det nedlagda järnvägsspåret, ut ur stan.

Han tycker mycket om att bryta vanans makt och väljer gärna nya spår när han springer, likadant vad gäller matlagningen som också är ett stort intresse.

När han vill dra sig undan och koppla av helt och hållet, lämnar han den 550 kvadratmeter stora biskopsgården och reser till sommarhuset på landet, också i Skåne. En plats med lite svalare vindar om sommaren.

Johan Tyrberg tar sig tid att visa runt i biskopsgården. Pandemin har frigjort luckor i almanackan. Många är de digitala möten som han haft under året, både på stiftskansliet en kort promenad bort eller här i biblioteket som just i dag är hemmakontor för fru Katharina som arbetar som terapeut.

När hon har ett andrum i dagens schema, kan vi titta in i det ljusa biblioteket som domineras av en Emma-soffa och mängder av böcker.

– Vår familj har bott i flera prästgårdar under åren och det har varit mycket positivt. Jag tänker särskilt på alla dessa intressanta människor vi får möjlighet att träffa, säger Katharina Tyrberg.

– Ibland kommer du direkt från tåget när du slutat jobba och hinner byta om på ingen tid alls innan gästerna kommer, säger Johan Tyrberg och lovprisar också ”gårdens husfru Barbara Åberg som gör så mycket för biskopsgården och alla gäster”.

Högst upp i huset ligger den privata våningen, även om biskop Johan betonar att biskopen bor i hela huset, en våning med utsikt över Lunds takåsar. Biblioteket och matsalen är två av hemmets favoritrum för Johan Tyrberg. Mycket av det sociala här kretsar kring måltiden och tre ikoner i matsalen visar tre bibliska måltider.

Kanske dröjde det en smula att bli hemmastadd här eftersom det inte genast känns som om man kommer in i ett privat hus, när ytterdörren slagit igen, funderar Johan Tyrberg.

Gathuset ser smalt ut, men är desto djupare. Något besökaren blir varse när vi går in på den ljusa innergården och hör den lilla bäcken porla. En innergård med vackra växter och ett litet vattendrag har något djupt rofyllt över sig, även denna.

Prästgårdskulturen är något som Johan Tyrberg tänkt mycket på. Det finns en sorg i att en stor del av prästgårdarna sålts och inte längre tillhör Svenska kyrkan liksom det faktum att prästen lever längre från sina församlingsbor när han eller hon bor någon annanstans.

– Det finns många exempel på att kyrkoråd förr inte var intresserade av att underhålla prästgården eftersom den inte skulle vara förmer än andra hus. Det gjorde att många prästgårdar inte var i så bra skick och värderades för lågt när de senare skulle säljas.

– Jag förstår också det dubbla i det här med att bo eller inte vilja bo på jobbet, att barnen inte valt sättet att leva på. Jag själv har tyckt om att skapa relationer till människorna där jag bott.

Johan Tyrberg har levt nästan hela sitt liv i Skåne och Blekinge. Från födseln i Kristianstad har stigarna lett till Malmö, Tomelilla, Ystad ”där jag blev vuxen” till Utlandskyrkan, Karlshamn och Blekinge skärgård innan han vände åter mot Lund. Just det skånska är viktigt för identiteten i biskopsgården.

– Som skåning kan jag ibland känna mig berövad min historia, Sveriges historia är ju inte densamma som Skånes historia. Till exempel var Gustav Vasa aldrig kung över Skåne eller i Lunds stift.

För att balansera den stora oljemålningen på svenske Karl XI i vardagsrummet, valde Johan Tyrberg ett porträtt på en dansk på andra sidan rummet. I brist på en kung fick han tag i stormannen Holger Ulfstand. Allt för jämvikten och en smula fredstanke mitt i den blodiga svensk-danska historien.