Västerås biskop låter då möta nu i biskopsgården

ARTIKELN PUBLICERADES FÖRSTA GÅNGEN  2019

Att nöja sig med vad man behöver kan vara utmanande. För biskop Mikael Mogren är det ingen utmaning. Bara en enkel tanke omsatt i praktiken. Trots biskopsgårdens vidsträckta ytor, både i den officiella och privata delen, utgörs biskopens egen sfär enbart av två rum, sovrummet och skrivrummet, plus ett kök.

– Att få en biskopsgård som bostad är något som kan skärra en biskopskandidat. I stället för att bo som jag hade gjort tidigare, i en tvåa i Eriksberg i Uppsala eller i små enkla bostäder i olika delar av världen, skulle jag flytta in i... ja, nästan Glimmingehus. Jag fasade för det. Hur skulle jag förhålla mig och trivas i en sådan här bostad?

Mikael Mogren landade så småningom i insikten att biskopsgården skulle vara hans arbetsredskap. Med hjälp av hemmet intill domkyrkan skulle han bidra till att hålla kyrkportarna vidöppna.

– Jag tänkte också att det inte var så stor skillnad att bo i en biskopsgård jämfört med hur jag växte upp. Hemma i mitt barndomshem på landet utanför Askersund var det ofta folk som kom och gick. Det fanns alltid plats för en kaffekopp till. En dag fick mina förfäder en tavla av signaturen Brokiga Blad (konstnären och luffaren Herman Sixtus Andersson, reds anm) som hade bott länge hos dem. Den tavlan sitter här i mitt kök nu, säger Mikael Mogren och pekar på köksväggen.

Brokiga Blads mjuka färger och ömsinta landskap påminner om gästfrihetens möjligheter även i Västerås biskopsgård. Mikael Mogren häller upp påtår och bjuder på en kaka till.

I frysen finns kaffebröd kvar från tredjeadventsfikat som biskopen i Västerås alltid bjuder på. Till evenemanget levereras bröd från åtskilliga syföreningar i sådana mängder att Mikael Mogren lägger in det som blir över i frysen. Det brukar räcka länge även sedan de omkring 300 kaffe med dopp-gästerna fått sitt.

Hur skulle du beskriva biskopsgården?

– Som en dalakoral som går genom hela huset, vacker och varm. Jag är uppvuxen i skogen och är inte rädd för något. Huset här har en så lång historia och det glöder i väggarna av alla böner som betts här under århundraden. Det känns robust.

Mikael Mogren återkommer till det goda samtalet och biskopsgårdens ambassadverksamhet för Guds nåd och människans värdighet.

– Många som kommer till biskopsgården blir Västeråsstiftare när de träder in i huset. Här finns känslan för stiftet. Även den som bor långt härifrån brukar känna sig som en del av gamla kristna traditioner och i den känslan trivs man och vill vara kvar. Huset har en stor påverkan på besökaren.

Att Mikael Mogren själv kom att trivas i huset nästan med en gång underlättades av att han successivt möblerade de rum som stod tomma, och det var flera stycken. Med sitt estetiska sinne, sin bakgrund som byggnadsantikvarie och kärlek till det svenska kulturarvet har han möblerat rum efter rum, precis som han vill ha det.

Huset har en så lång historia och det glöder i väggarna av alla böner som betts här under århundraden. Det känns robust.

Jobsmönster, kurbits, kopparföremål som hans släkt tycker så mycket om, böcker och blommor i ett fyrverkeri av färger. Redan från start fanns förstås många möbler, och i arbetet att hitta rätt harmoni har han använt sig av möbler och föremål som blivit överflödiga i sina ursprungssammanhang runt om i stiftet.

– Jag har många snälla släktingar som gett mig gamla saker och jag har tagit emot dem som en del i ett levande och vårdande kulturarv, säger Mikael Mogren och visar på några av sina favoriter i huset, som en dörr från 1600-talet som på 1930-talet prytts med en äkta Bauhausdörrknopp och -handtag.

Kanske det intressantaste i hela huset, enligt Mikael Mogren som fortsätter in i kapellet med sina medeltida vita valv och dess absoluta stillhet.

– Varje dag jag är hemma ber jag i kapellet. Ibland sitter jag här vid träpulpeten och för handen över de inristade församlingarna som formar stiftskartan. Min företrädare Thomas Söderberg sa att jag så småningom skulle känna med handen var en församling inte hade det bra.

Ett annat sätt för Mikael Mogren att be är att föra handen över matrikelns rader med Västerås stifts medarbetare. Han berättar om sin ännu tidigare företrädare Einar Billing som inför sin död bad hustrun Gerda läsa högt ur matrikeln. På så sätt skulle han kunna be för medarbetarna ända in i himlen.

Husesynen går vidare. Kabinettet, salongen, galleriet, blomstergången. Namnen på rummen i biskopsgården är poetiska. I ett av husets gästrum finns judiska symboler för att extra välkomna Mikael Mogrens judiska vänner som kommer och bor i längre perioder. Husets gästtoalett är Västerås stifts vackraste toalett, tror Mikael, och visar kakelugnen, den dalablå väggfärgen och fönstret med utsikt mot Johannes Rudbeckius-statyn.

I folkkyrkofönstret, som vetter mot domkyrkoplan där många passerar, bor John Blund (”lite suspekt med sina kontakter med DDR förr i tiden” och Giraffen (”en juste, cool kille”). Vid vårt besök är figurerna fångade i en sommartablå med Garpenbergs gruvkapell och klockstapeln från Långshyttan som miljö. Budskapet i fönstret följer kyrkoåret men ackompanjeras alltid av en hälsning från Din broder Mikael.

Vi tar farväl i blomstergången med Mårbackapelargoner i Waldemarsuddekrukorna och Mikael Mogrens farmors vedbalja i koppar som nu är fylld av gula orkidéer och murgröna.

– I mitt liv har jag övat mig mycket på att vara i gästfria hem, både i Sverige och utomlands. Nu har jag fått ett hem där jag tror och hoppas att gästerna känner värmen. Jag har rest så mycket ut i världen att jag numera tycker att det mest intressanta sker inåt, på hemmaplan. En tur ut i stiftet, kanske till Malung, mättar min äventyrslystnad. Det är i stiftet som det mest spännande sker.