Mats Hermansson var både älskad och slagen av sin pappa

Det började som ett brev till sonen. Ur en vilja att bryta deras båda barndomar mot varandra och visa hur livsvillkoren förändrats.

– Min barndom såg väldigt annorlunda ut mot hans, som utspelade sig i en domprostgård.

Sonen är i dag 23. Pappan, Mats Hermansson, är 63, född under de expansiva svenska rekordåren då hjulen snurrade och framtidstron var stark. Men den kollektiva framstegsberättelsen hade också skuggor som i efterhand gett upphov till både böcker och film. Till denna kategori sällar sig Mats Hermanssons uppväxtskildring Farsan.

Boken skildrar verktygsmakaren Harry och hans familj. Harry är en rolig, kärleksfull och bitvis skräckinjagande pappa. Hans öde formas av en klassisk treenighet: klass, alkohol och manlighetsnormer.

Mats Hermansson säger att han har två missioner.

– Jag hoppas att boken fungerar som en framkallningsvätska för andra. Många som läst berättar om hur den fått dem att fundera över sin egen barndom.

Den andra missionen handlar om att öppna ett skambelagt rum.

– Det jag var med om bakom en stängd lägenhetsdörr händer hela tiden. Många växer upp med alkoholiserade föräldrar. Kanske kan boken hjälpa andra att förstå att när vi möter ett barn som är ledset eller aggressivt kan det bero på hur det ser ut hemma.

Vem var din pappa?

– Han var en stolt arbetare. Så där som många arbetare i den generationen var. Eller blev, det fanns inga andra val för honom. I rollen som arbetare var han behövd, han kände att han var med och byggde landet.

Han var också en pappa som öppnade världen för sina söner, genom sitt intresse för den stora politiska scenen med Vietnamkriget och Olof Palme.

Han var samtidigt blyg.

– Jag såg honom aldrig prata med någon vuxen utanför släkten. Han hälsade artigt, men samtal och dialog var inte hans grej.

Boken är ett pärlband av emblematiska scener. De sällsynta restaurangbesöken, då sönerna i förväg instrueras att välja de dyraste läckerheterna på buffébordet, men till sin pappas förtret bara käkar kalvsylta och potatis. Söndagspromenaderna till stadens fina villakvarter, då pappan stämmer upp i Internationalen för att markera att platsen även är hans, verktygsmakarens.

Våldet var ett återkommande inslag. Mats Hermansson skuldbelade sig själv: ”Så har jag tänkt ofta, att det egentligen är mitt fel att jag får mycket stryk. Egentligen är det synd om farsan som måste straffa mig”, skriver han.

Mats Hermansson skildrar det avgörande ögonblick då han för första gången bjuder pappan motstånd. Han har blivit tretton år och förstår att det som pågår hemma inte pågår i andra hem. Visst är han dålig på att stava, men det är ingen ursäkt för att pappan ska slå både honom, hans bror och deras mamma.

– Jag kommer så tydligt ihåg när jag tänkte ”Aldrig mer!”.

Sonen utmanar sin far fysiskt och verbalt. ”Gubbjävel!”, säger han.

– Det blev en vändpunkt. Mamma, som vanligtvis satt i köket och grät när vi blev slagna, insåg att det här funkar inte. Det blev en av anledningarna till att de skildes.

De glimtar av tro som Mats Hermansson fick var sorgkantade. När pappan var berusad ville han ofta be aftonbön med sina pojkar. ”Alla aftonböner var marinerade i alkohol”, säger Mats Hermansson.

Som tonåring kommer han i kontakt med kyrkan. Där träffar han vuxna som ser honom. Han blir redaktör för ungdomsklubbens tidning och senare ordförande för Kyrkans ungdom i Örebro.

Mats Hermansson säger att han socialiserades in i kyrkan.

– Jag formades av 1970-talets religiösa miljö med sångrader som ”Framtiden tillhör oss, du och jag kan forma den”. Jag mötte människor som trodde på mig och presenterade ett annat liv. Kyrkan förändrade mina livsmöjligheter.

Nu har arbetargrabben och alkoholistsonen från Örebro snart vigt ett helt yrkesliv i kyrkans tjänst. Många av de frågor han drivit under karriären är en konsekvens av uppväxten – engagemang i natthärbärge, för flyktingar och utsatta kvinnor och barn, liksom i kyrkans internationella arbete.

Om de turer som de senaste åren skapat rubriker vill han dock helst inte tala. Inte nu, det stjäl fokus från boken, menar han. I juni i fjol fattade kyrkorådet i Visby domkyrkoförsamling beslut om att Mats Hermansson skulle köpas ut från sin tjänst som domprost. Kostnaden blev 25 månadslöner.

Kritiken gällde brister i Hermanssons chefskap. Huvudskyddsombudet och företagshälsovården bedömde förtroendet som så skadat att det inte skulle gå att reparera ”i närtid”. Då hade han varit domprost i tolv år, med uppdraget att leda en ”kyrka i samtiden”. Hans uppdrag var också att banta organisationen.

Fackliga rapporter har visat att personalen i flera år upplevt problem inte bara med Mats Hermansson utan även med den kyrkorådsordförande som en gång rekryterade honom.

Hela ärendet krokar arm med diskussionen om kyrkans politisering och om maktförhållandet mellan kyrkans vigda ledare och de förtroendevalda – just den fråga som blivit av principiellt riksintresse med anledning av det aktuella händelseförloppet i Härnösands stift.

– I media blir det dramatiskt när man får sluta. För mig var det inte det. Har man inte arbetsgivarens förtroende kan man inte vara kyrkoherde, säger Mats Hermansson.

Han menar att konflikten till dels handlar om det förnyelsearbete han drev.

– Det kom in en helt ny nomineringsgrupp som hade som huvudpunkt att man skulle återställa det Hermansson ställt till med, och att det inte skulle vara så mycket homosexualitet, politik och konst i kyrkan.

Själv ser han tiden som domprost i Visby som i huvudsak goda år.

– I stället för att säga att jag fick avsked kan man vända på det och säga att jag i elva år fick bedriva ett tydligt förnyelsearbete. Det är jag stolt och glad för.

I dag jobbar han som präst i Alfta-Ovanåkers församling. Det är en återkomst till yrkets basuppgift: att guida människor i livets viktiga skeden.

Det är också den bakgrunden som gjorde att Mats Hermansson inte blev det minsta förvånad när hemligheten kring hans egen historia uppdagades. Det finns nämligen en sådan, eller egentligen flera stycken, som läsaren av boken får ta del av.

– Som präst har jag träffat på många trassliga familjekonstellationer. Vid dödsbud eller inför begravningar dyker de upp, ett okänt syskon eller en älskarinna. För mig var det inget nytt att det pågår sånt här i människors liv.

I boken skriver Mats Hermansson om hur tystnader uppstår: ”Jag tänker att just detta är väl huvudskälet till att det blir som det blir i människors liv – en monumental ovilja att tala om det angelägna. En ovilja som egentligen kanske beror på en blyghet inför själva livet. Djupast sett.”

I förrättningssamtal finns ”röd text” och ”svart text”, säger han. Brudparets fråga om hur de ska gå längs altargången, är svart text. Likaså de sörjandes undran om de ska ha svart eller vit slips på begravningen.

– Min uppgift är att locka fram den röda texten. Att prata om det angelägna i livet. Ni som ska gifta er, när blir ni arga och när blir ni glada? Du som förlorat din pappa, hur var han som person?

Vilka är de röda orden i ditt liv?

– I min barndom rådde det brist på värme och relation. Både att skriva boken och att bearbeta det som den handlar om hade varit betydligt svårare om jag inte som vuxen hittat det, genom min fru och min son. ■