Anteckningar från en stukad karismatiker

Judith Fagrell har läst Joachim Elsanders nyutkomna bok "På väg".

Det är speciellt att läsa en text som redan är utgiven för ett annat sammanhang än den tryckta bokens. Läsandet blir ett igenkännande men ändå inte, för det nya sammanhanget öppnar nya dörrar till texten. Så är det att läsa Joachim Elsanders nyutkomna bok På väg.

Boken består av en samling texter från åren 2007–2019, varsamt utvalda och sammanställda av redaktören Sofia Lilly Jönsson.

Elsanders blogg Kolportören hade undertiteln ”På väg”, och därifrån har boken fått sitt namn. Det är ett bra namn, det sammanfattar både författarens inställning till livet och boken som helhet.

Den här boken hade nog gått de flesta utanför den kyrkliga sfären förbi om det inte var så att pastor Joachim Elsander för mindre än ett år sedan, efter att ha diagnosticerats med obotlig cancer, började dela sina erfarenheter även om detta.

På hans Twitter- och Facebook-konton har ett fantastiskt samtal vuxit fram; om livets värde, om lidande, om död, om hopp och om att – trots allt – våga vila i Guds famn. De sista texterna i boken är tillkomna efter sjukdomsbeskedet.

Är det möjligt att hålla i sär verket med det samtal som har tagit form under det senaste året? Nej, jag tror att man måste se det som en helhet. De äldre texterna får nytt liv och samtalet om verket blir till en installation, en metakommentar på liv och död.

Även om det är texter som har tillkommit under flera år så finns genomgående en teologiskt bärande tanke. Kanske går det att formulera den som ”vardagslivets helighet”. Det är en ståndpunkt grundad i erfarenhet och personlig kamp. Elsander är en stukad karismatiker. Han säger själv om sin strävan att han söker efter att formulera en tro som håller för hela livet.

Med åren framträder en skarpare teolog och en tydligare stilist. Han vågar lämna bloggens pratighet och blir mer stringent – också poetisk. Spiritualiteten närmar sig alltmer den mystika traditionen. Hans grundläggande nyfikenhet går igenom allt, så även nyfikenheten på sina läsare. Här påminns vi om texternas ursprung, de är skrivna för interaktion. Själva samtalet som idé är viktigt för Elsander, och han praktiserar detta oförtrutet i dialog med ateister, övertygade, sökare och tvivlare.

Flera gånger återkommer berättelsen om Paulus på Areopagen, och jag tänker mig att han såg sig själv i ett liknande uppdrag. Han skiftade språk efter den som lyssnade, och han bemästrade verkligen den konsten – eller snarare: han fick den gåvan.

Söndagen den 9 februari dog Joachim Elsander, men hans bidrag till världen består. Han fick göra intryck, påverka människors liv och tänkande, men inte så som pastorn först hade tänkt. Han, som alltid ville vara på väg, är framme.

Judith Fagrell