Är det en mänsklig rättighet att bränna en koran?

En eftermiddag i mars såg jag henne i farten. Hon befann sig på Odenplan i Stockholm. Omgärdad av poliser stod hon och gormade i mikrofon. Olustigt nog utgjorde Gustav Vasas kyrka fond för den ämbetsklädda prästens skådespel.

Kvinnan, Korskvinnan, heter egentligen Jade Sandberg. Hon är präst och tidigare verksam i ett gammalkatolskt samfund. Numera främst islamkritisk provokatör, med vitt träkors och kaftanliknande skrud, står hon i centrum för rapporteringen om koranbränningar.

På så sätt var det med profetisk skärpa som programledaren Messiah Hallberg i SVT:s Svenska nyheter redan innan Jade Sandberg gjorde sig känd, skämtade om att det efter de manliga koranbrännarna, Rasmus Paludan och Salwan Momika, på löpsedlarna visst ”vore dags för en kvinna”.

Ibland väcker koranbränningar knappt någon sensation. Andra gånger har de lett till våldsamma upplopp. De påstås vara en manifestation av en konfliktyta mellan islam och det sekulära väst. På så sätt liknar debatterna om koranbränningar dem som utspelade sig efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris 2015, när två islamister ­attackerade redaktionen. Tolv personer miste livet och elva skadades.

En fransk allkonstnär – juristen, författaren och ­debattören Richard Malka – försvarade Charlie Hebdo som juridisk person. Förra veckan befann han sig i Stockholm för ett samtal med journalisten Carlotta Morteo på Kulturhuset stadsteatern, med anledning av att två av hans böcker getts ut på svenska.

Rätten att jävlas med Gud och Traktat om intoleransen (Nopolar förlag) innehåller de pläderingar som Malka höll i domstol i fallet Charlie Hebdo. Både när den första, utdragna rättegången avslutades 2020 och efter att samma dom överklagades och nådde högsta domstolen två år senare.

Det tillhör inte vanligheterna att under en rätte­gång hålla politiska brandtal till yttrandefrihetens försvar, men, förklarar Malka på plats i Stockholm: ”Det tillhör inte min specialitet att försvara dem som faller offer för fundamentalism, men nog att försvara vår frihet”, den frihet som ”… religiösa krafter vill inskränka och därmed lägga band på mänskliga lagar med gudomliga påbud.” 

Malka hävdar på franskt laïcité-vis att det utgör ett hot mot människans frihet varje gång en stat förbjuder uttryck för ett sätt att tänka. Varje inskränkning av yttrandefriheten, menar han, bygger på en rädsla som sedan inte går att kväva när väl den fått luft: ”Får vi inte kritisera religion får vi snart inte ha konstutbildningar därför att det målas naket, snart inte hävda att darwinismen är sann eller att kvinnor och män är jämställda.”

Allt inför en applåderande, vit publik som ­sedan nickade instämmande när Malka förklarade att ­islamofobi är ett påhittat begrepp – konstruerat för att beskriva en viss samhällsgrupp som offer, trots att de inte är det.

Islamofobi, ett påhittat begrepp för att förfrämliga människor på bekostnad av deras eget bästa, alltså?
Nej, att påtala att vissa grupper är mer utsatta än andra i samhället är inte per definition att försätta minoriteter i ett utanförskap som definieras av ­majoritetssamhällets fördomar. Det är det däremot att anta, att den muslim som upplever till exempel en koranbränning som ett vidrigt personligt påhopp av nödvändighet också är ett offer för religiös fanatism. 

I Sverige anses det, åtminstone än så länge, ­lagligt att bränna en koran under en allmän ­sammankomst. Men juridik är inte en från ­samhället ­isolerad sfär, utan en pågående tolkning, ett sätt att bringa den skärpa som saknas i grå­zonerna.

Göran Lambertz, tidigare justitiekansler och ­domare i Högsta domstolen 2009–2017, argumenterar i en artikel publicerad i Svensk Juristtidning (4/3 2023) att lagrum redan finns för att betrakta brännande av Koranen som hets mot folkgrupp. Men de förundersökningar som inletts har lagts ner, och frågan har på så sätt aldrig behandlats i domstol.
I svensk rättspraxis har ”ribban för ­straffbarhet satts ganska lågt”, skriver Lambertz, också i fall som handlat om missaktande budskap riktade mot muslimer.

EU-domstolen har gjort liknande bedömningar, bland annat har en österrikisk kvinna dömts för uttalanden där hon anklagade profeten Muhammed för att vara pedofil.
Domstolen gav i sin dom uttryckligt stöd för medlemsstaterna att vidta ”proportionerliga motåtgärder mot handlingar som sannolikt skapar religiös intolerans och därför är oförenliga med respekten för tanke- och religionsfrihet”, skriver Lambertz. 

När en handling prövas mot hetslagstiftningen ska motiven beaktas. Det spelar alltså roll om det är en frihetskränkande regim eller muslimer i Sverige som är måltavla för en koranbränning. Det är inte alldeles lätt att dra gränsen. Religionen i sig är naturligt svår att särskilja från de människor som utövar den. Därför måste koranbränningar – som med alla brott – prövas från fall till fall. Kontexten avgör huruvida en handling är brottslig. 
Men, den samhälleliga kontext i vilken koranbränningarna diskuteras påverkar också huruvida de kommer att betraktas som lagliga eller inte. 

Vad gäller satir och konst har Sverige tidigare gjort en generös tolkning till den långtgående yttrandefrihetens fördel. Men, menar Göran Lambertz, och detta är uppseendeväckande: ”… att Muhammedkarikatyrerna och rondellhundarna betraktades som tillåtna drog nog med sig koranbränningarna så att man utgick från att detsamma gällde för dem. Därför ifrågasatte man aldrig riktigt på allvar om koranbränningarna innebar att gränsen för det straffbara trampades över. De drogs så att säga in i yttrandefrihetens hägn utan att man tänkte efter så noga.”

I fallet koranbränningar heter det ofta i den offentliga debatten att rätten att häda, och på så sätt ”kritisera” en religion, inte får inskränkas. Inte minst på grund av ”sårade känslor” eller yttre, illiberala påtryckningar. 

Där Koranen bränns svider också infekterade relationer med omvärlden och mäktiga intressen som tjänar på att sprida bilden av Sverige som ett muslimfientligt land – både utomlands och bland den muslimska befolkningen i Sverige. 

Det har av förklarliga skäl funnits ett behov från svenskt håll att försvara sin yttrandefrihet när mäktiga intressen tjänat på att göra Sverige till fiende i den muslimska världen. Olyckligt nog verkar den politiska turbulens som omgett och omger Sverige kommit att intellektualisera enskilda provokatörers vilja att sprida missaktning mot muslimer. Som vore det nödvändigtvis ett uttryck för landets så ädla yttrandefrihet. 

Men idén om mänskliga rättigheter är lite som den om livslång, romantisk kärlek; en nödvändig illusion. Konstruerad av människor, bräcklig – inte minst om den betraktas som helig och absolut trots att människor inte omfattas av de vackra principernas skydd i praktiken.

Civilisationen är rörig, verkligheten inte densamma som den liberala demokratins idealtillstånd, där det enda som är heligt är att ingenting är heligt. I praktiken står inte sällan den enes frihet i konflikt med den andres rätt. Det går inte annat än att dra gränser.  
 

Fanny Willman