Bibeln blir cirkusteater

Maria Magdalena och Jesus hänger tätt omslingrade i ett rep över Stora scen.

– Det finns ingen synd, säger Jesus.

Lite senare svingar sig gudinnan Inanna i en gunga över första parkett och hjärtat slår lika många volter som i luften.

För första gången uppförs nycirkus på Dramatens Stora scen. Röda obekväma sammetsstolar, kunglig loge och en takhöjd som kommer ge publiken svindel när de blickar upp mot trapetsen och guldornamenten.

Nycirkus är helt enkelt ett akrobatiskt språk som spränger gränser för vad som är möjligt. Kanske faller även några fördomar på vägen.

I kväll, torsdag, är det premiär på Guds olydiga revben, cirkusteaterföreställningen av Gunilla Thorgrens bok med samma namn, en feministisk uppgörelse med Bibelns maktstrukturer som publicerades för två år sedan.

Det är en föreställning på liv och död. Både tematiskt och bokstavligt. Samarbetet mellan regissör och tekniker är livsavgörande. En felriktad lampa eller en kort sekund av ouppmärksamhet kan få förödande konsekvenser.

Men vi tar det från början. En kortklippt kvinna i vardagskläder kommer in på scen.

– Hej och välkomna. Jag heter Gunilla. Hur många av er har läst Bibeln? Jag har haft fullt upp med att förändra politiska strukturer och såg fram emot att läsa den framför brasan. Men det blev inte så.

I Tilde Björfors uppsättning går pjäsens Gunilla Thorgren i dialog med bibliska gestalter. På 70-talet startade hon Grupp 8 och har varit redaktör för den socialpolitiska tidskriften Pockettidningen R. Genom sina feministiska glasögon är hon på jakt efter rötterna till den kvinnosyn som vi lever med i dag.

Det jag gör med cirkusen är ju att arbeta med andliga och existentiella frågor, precis som i Bibeln. Jag tror att frågorna är livsviktiga för mänskligheten.

En vägvisare, hennes personlige teolog, anklagar henne för att läsa för bokstavligt. Själv anser hon sig ha rätt att välja bort att läsa Bibeln metaforiskt.

Medan första akten visar på hur kvinnor osynliggjorts och fallit offer för de patriarkala strukturer, ibland även utsatts för sexuellt våld, lyfter andra akten fram de kvinnor som faktiskt funnits i religionshistorien. Hildegard von Bingen, Christine de Pizan och Maria Magdalena, som i Tilde Björfors tolkning har blond fläta. Långt ifrån klichén om den orientaliska skökan.

– Att lära känna dessa kvinnor och förstå hur de förhöll sig till världen har varit ett privilegium. Jag känner mig berövad på en del av min historia och hade velat veta att Maria Magdalena predikade och skrev ett eget evangelium. Hon har till och med blivit erkänd av påven som apostel. Hur hade det sett ut för oss om vi hade vetat att det fanns kvinnor som var lärjungar? säger Tide Björfors, VD för Cirkus Cirkör.

Gunillas Thorgren börjar att läsa Bibeln utifrån en ilska men det blir också en upptäcktsresa där hon nästan blir förälskad i Jesus. Hon ser också två slags kristendom: En gubbig herrklubb som påminner om Svenska Akademin och en gräsrotsrörelse som hon kan identifiera sig med.

Att Tilde Björfors skulle göra fysisk cirkusteater av denna idéhistoriska resa var självklart.

– Gunillas bok spränger alla gränser. Jag fastnade för dessa kvinnliga initiativ i religionshistorien, som trots starkt motstånd byggt stora samfundsbärande funktioner för att sedan bli stoppade. Trots flera hundra år mellan finns det en likhet i hur de organiserade sig cirkulärt. Även Cirkus Cirkör är en cirkulär organisation.

Sedan hon startade Cirkus Cirkör för 24 år sedan har hon utforskat olika slags gränser, både fysiska och personliga. Hon har också gjort en trilogi om migration.

När jag läser om Abraham och Isak har jag en relation till vad det innebär att offra något. Att offra något som är viktigt för en kan få livet kan få växa.

Gränsen mellan de tre upphovskvinnorna till Guds olydiga revben är flytande. Gunilla Thorgren har skrivit boken, Martina Montelius dramatiserat och Tilde Björfors regisserar. Samma tema sett med olika glasögon.

Samtidigt som Tilde Björfors är kritisk mot religionens maktstrukturer och mot att de stått vägen för människors tro, ser hon också att den sekulariserade blir avklippt från ett sammanhang.

– Det är inget fel på frågorna som ställs i Bibeln utan hur de används. Det jag gör med cirkusen är ju att arbeta med andliga och existentiella frågor, precis som i Bibeln. Jag tror att frågorna är livsviktiga för mänskligheten. Livet blir fattigare om vi inte formulerar oss. Om Bibeln och religionen är hindret för att kunna prata om det vi tycker är viktigt, då har vi kastat ut barnet med badvattnet.

Du jobbar med ett manus som som åtminstone inledningsvis präglas av ett raseri över maktstrukturer och övergrepp. Ändå finns det inslag av humor i föreställningen. Hur går det ihop?

– Men det är ju humoristiskt att läsa vad biskopar kunde påstå på 300-talet. Det är som att läsa på Twitter i dag. Hela processen inom Svenska Akademien påminner om maktprocesserna på 1200-talet.

Även i ilskan finns en befriande humor, menar Tilde Björfors.

– Det är både smärtsamt och skrattretande hur vi håller på. Jag kan gråta åt hur djupt strukturerna sitter och hur vi pratar om andra religioner. Det är inte så länge sedan som vi själva gjorde likadant. Att Sverige blivit sekulariserat har därför varit nödvändigt.

Delar du Gunilla Thorgrens mörka syn på Bibeln?

– Gunilla säger att kyrkan borde be kvinnorna om ursäkt, att den måste göra upp med det arvet. Efter att ha jobbat med det här materialet så kan jag delvis hålla med. Men jag kan också se att frågorna som Bibeln ställer är viktiga och intressanta för mig och handlar om konsten att vara människa. Den heliga Birgittas texter om moderskap öppnar upp en förståelse för texterna. Och när jag läser om Abraham och Isak har jag en relation till vad det innebär att offra något. Att offra något som är viktigt för en kan få livet kan få växa.

Själv är hon uppvuxen under det sekulära 70-talet då det var fult att tro på Gud, men har alltid förstått att världen är större än hon själv och att hon kan samspela med den.

– Sedan jag var liten har jag upplevt en stark känsla av ansvar för världen och att mina handlingar har betydelse. Det har förstås varit tungt att bära ibland, men efterhand har jag förstått att det framförallt är en gåva. Det ger mej en förankring och mening med livet och varför jag är här. Konsten är min kyrka. Både genom mötet med publiken och genom själva skapandet. För att kunna skapa måste jag röra mig i den icke materiella verkligheten.

Vad hoppas du på av när föreställningen möter publiken? Vad hoppas du ska hända?

– Jag hoppas att vi ska kunna ge inspiration till samtal och att publiken går hem och googlar och sedan läser Christine de Pizanes Kvinnostaden från 1405, som är skriven på ett språk som kunde varit skriven i dag. Jag är helt golvad.