Bokaktuella Jönsson kritisk till Leva-i-nuet-normen

Hon skulle bara uppdatera bästsäljaren lite lätt, Tankar om tid som kom ut 1999 och som gjorde begreppet ställtid känt bland den breda allmänheten.

Termen hade hon med sig från uppväxten i den halländska skogen. Ställtid var den tid man behövde för att sela hästen inför timmervagnen. Tack vare Bodil Jönsson blev det en term som satte ord på samtidens brist på andhämtning.

På förlagets uppmaning började hon nyligen formulera vad som hänt med vår tidsuppfattning såhär två decennier efter millennieskiftet. När hon satt punkt insåg både hon och förlaget att hon nog skrivit en helt ny bok.

Gott om tid heter den och handlar om hur tidsbristen blivit axiom.

– 1999 var vi överraskade av den stress som visade sig genom att många människor gick in i den så kallade väggen. Vi förstod oss inte riktigt på det. Vi till och med sa till varandra att ”du måste lära dig sätta dina gränser själv”. En oerhört förmäten tanke.

I dag har vi lämnat det överraskade tillståndet. I stället har den gränslösa tillvaron med konstant tidsbrist blivit default-läge. Och denna känsla påverkar hur vi upplever hela tillvaron, menar Bodil Jönsson.

Insikten har än en gång väckt världsförbättraren i henne: Tänk om hon kan få människor att ändra tidsattityd.

– Man kan egentligen inte ha gott om tid, lika lite som man kan ha ont om den. Tid är något som bara finns och som du inte kan påverka. Men det är svårt att överge en så stark föreställning, därför vill jag tala om att vi har gott om tid.

Det är inte mindfulnessprofeternas nu-känsla hon predikar. Tvärtom. I boken skriver Bodil Jönsson att idén om att leva i nuet är det mest fasansfulla hon kan tänka sig. Vad skulle hon sen ha att drömma om, förutom nästa nu som också genast skulle vara borta.

– Det är nästan perverst att reducera livet till ett antal staccato. Det tar ifrån oss alla visioner. Jag vill inte leva i den glimt av mitt jag som finns bara i nuet. Jag vill finnas med hela min existens framåt och bakåt.

Det betyder inte att man behöver vara nostalgisk eller visionär, säger Bodil Jönsson. Nuet är viktigt men också flyktigt. Och så flyktig vill hon inte vara.

I stället är det tålamodet hon framhåller. Tålamod brukar associeras med förmågan att uthärda långtråkighet. Men det kan också vara vägen ut ur stress. Graden av tålamod i livet påverkas av hur tidspressad man låter sig vara.

Tålamodet är vägen till kärlek, menar Bodil Jönsson.

– Det finns människor som inte frestar vårt tålamod, man vill bara vara med dem. Så är det för mig med mina barnbarn. De frestar inte mina gränser. Tiden med dem blir därför en väldigt kärleksfull tid, en upplevelse som går in i mina evighetsfunderingar.

Hon använder sin egen höjdskräck som metafor. Varje gång hon kommer ut på en gångbro knyter sig kroppens muskler. Med åren har hon lärt sig att det funkar om hon går i mitten, på avstånd från kanterna.

Jag vill inte leva i den glimt av mitt jag som finns bara i nuet. Jag vill finnas med hela min existens framåt och bakåt. 

På samma sätt har vi tidsmässiga kanter i våra liv. De kallas deadlines. Om vi är alltför nära alltför många deadlines alltför ofta, då har man en tidskramp som liknar Bodil Jönssons höjdskräck.

– Kärlek är önskan att få ge, förbehållslöst. I ett läge där man inte har några marginaler har man inte råd att vara generös. Du har inte råd att ge av dig själv till någon annan. Och om du inte har den möjligheten blir du en icke-kärleksmänniska.

I boken skriver hon om evigheten. För Bodil Jönsson är evigheten är inte så mycket en tro på att tiden är evig som en upplevelse av att tiden inte finns.

En gång var hon inbjuden till karmelitsystrarna i Glumslöv, som lever skilda från yttervärlden. Nunnorna satt på sin sida om ett slags galler. Bodil Jönsson satt på andra.

– Vi hade total ögonkontakt. Det var en känsla av upplöst tid. Genom sitt sätt att leva hade de evigheten hos sig.

Kärlek. Evighet. Ämnet tid får livsfrågorna att omedelbart knacka på dörren. Bodil Jönsson är uppvuxen i en profan miljö och detsamma gäller en stor del av hennes läsekrets. Trots det har hon och hennes böcker fungerat som en dörröppnare till samtal om existensen. Inte sällan med andlig underton.

– I ett land som Sverige är vi väldigt rädda för att prata om det existentiella. Det närmaste vi kommer den typen av samtal är när vi talar om tid. Ämnet känns konkret och prosaiskt. Samtidigt blir det också därför extra genant när vi måste vidhålla att vi har ont om den.

Numera kan hon inte sätta sig på tåget mellan Lund och Malmö utan att tacksamma läsare kommer fram och berättar vad begreppet ställtid betyder i deras liv. Hon konstaterar att det fanns en befriande potential i föreställningen att ställtid gör skillnad och att människor behöver ställtid. Det är baksidan av vår omtalade flexibilitet, säger hon. Vi tror att vi kan kasta oss mellan det ena och det andra.

Den senaste hjärnforskningen stöder hennes teser. Det är svårt för hjärnan att vara mångsysslare.

– Multitasking har visat sig vara synnerligen ineffektivt. Inte bara när vi gör det, utan också efteråt bildar det spår i hjärnan som gör oss dummare.

Bodil Jönsson jämför med känslan av tidlöshet. Ett slags multitaskingens motpol som infinner sig när vi är inbegripna i något som engagerar oss fullt ut.

– Under de finaste ögonblicken i livet finns inte tiden.

Bodil Jönsson är 76 år. För åtta år sedan blev hon pensionär. ”Jag kan inte komma på någon annan åttaårsperiod i mitt vuxna liv då jag lärt mig lika mycket som efter pensioneringen”, skriver hon.

Det vågade hon först inte erkänna för sig själv. Ännu längre tid tog det att komma ut inför andra. Dels strider det mot föreställningen att en gammal människa inte ska kunna lära sig så mycket. Dels har hon jobbat med kvalificerat intellektuellt arbete i 46 år. Hur skulle det se ut om hon berättade att det var när hon lämnade yrkeslivet som inlärningskurvan rusade?

– Inlärning bygger på uppmärksamhet, och uppmärksamhet beror av tid. Mina dagar är inte längre uppstyckade i att söka anslag, ta hand om doktorander eller gå på sammanträden. Istället kan jag låta min uppmärksamhet leda mig.

Två faktorer kommer styra vår tidsuppfattning framöver, spår Bodil Jönsson. Den ena är de demografiska förändringarna. Om hon så skulle bli 105 år gammal är hon inte någon medicinsk sensation. Det är en enorm livslängdsförändring på bara några få generationer – vilka är vi då att surra om att vi har ont om tid?

Den andra faktorn är tekniken. När robotisering och artificiell intelligens slår igenom på allvar i vardagslivet kommer tid att frigöras, menar hon.

– Hur vi klarar av att hantera de här processerna beror på med vilket raster vi ser på världen. Om rastret är att du har ont om tid och du delar detta raster med hela den omgivande kulturen, då förmenar du dig upplevelsen av ett liv som du skulle ha om du i stället levde med ett raster som sa att du har gott om tid.

Jo, det är en samhällsangelägenhet. Bodil Jönsson är medveten om det. Tidsupplevelsen är mer en systemfråga än ett personligt val. Det hindrar inte att hon känner att hon har ett jobb att göra.

– Jag hoppas att jag kan nå fram till människor och få dem att prata med varandra, så som skedde med begreppet ställtid. Genom att öka den individuella medvetenheten om tidsuppfattningens betydelse påverkas systemet.