Bönen & Vi del 1: Bön ger veckan en bra rytm

– I frid vill jag lägga mig ned.

– Och i frid ska jag somna in.

Växelsången böljar fram genom koret. På altaret brinner två ljus och vid sakramentsskåpet flämtar evighetslampans röda sken. Ett tiotal personer, mestadels studenter, har samlats för att be completorium, det vill säga tidegärdens sista bön för dagen.

– Ty du Herre låter mig bo i trygghet.

– Under dina vingars skugga.

Det är en ljus kväll i slutet av maj, vårterminen närmar sig slutet. I Uppsalas studentkvarter ligger studentkyrkan S:t Ansgars, Svenska kyrkan. Den ligger i anslutning till ett studenthem som också bär namn efter helgonet.

Ansgarsgården består av två gula femvåningshus med studentkorridorer och i studenthemmets egen kyrka finns ett rikt gudstjänstliv. Mässan celebreras fyra gånger i veckan och varje dag beds morgon- och kvällsbön som tidegärdens laudes och completorium. Vid helgsmål firas en högtidlig vespergudstjänst.

Kvällens bön leds av präststudenten Peter Berntsson, 28.

– Detta är ett fint sätt att avsluta dagen på. Tidegärden ger veckan en bra rytm, säger han.

Bland dem som samlats till bön i S:t Ansgars kyrka denna kväll finns även lärarstudenten Sara Hamrin, 27, och Jonas Karlsson, 26, som studerar semitiska språk.

Efter completorium samlas de tre i Saras korridorskök. Solen har legat på hela dagen och det är varmt i rummet. I diskhon står frukostdisken kvar, det är en typisk studentkorridor.

Hit flyttade Sara 2015.

– När jag var ny gick jag på alla aktiviteter som erbjöds. Även bönerna. Jag hade aldrig mött högkyrkligheten innan och tidebönerna kändes så annorlunda. Men när jag sedan började lära mig texterna och melodierna kändes det häftigt, berättar hon.

Jonas, som har bakgrund inom pingstkyrkan, köpte en tidegärdsbok redan innan han flyttade till Ansgar. ”Peter Halldorf-effekten” kallar han det.

– Men jag fick inget flyt i bönen. Det var först när jag flyttade hit som jag började be tidegärden på riktigt.

Bruket att be tideböner kommer från klostren. I årtusenden har munkar och nunnor sjungit Psaltarens texter, Bibelns och Jesu egen bönbok. När man sedan i det post-reformatoriska Sverige, genom 1900-talets kyrkliga förnyelse, började söka Svenska kyrkans allmänkyrkliga rötter återupptäcktes tidegärden i vårt land.

Men vad gör att unga vuxna 2017 väljer att samlas i kyrkan morgon som kväll för att följa ett uråldrigt böneritual? Vid completorium kan gudstjänsten ha uppåt 25 bedjare.

– Jag tänker att Psaltarpsalmerna rymmer hela känslospektrat. Man kan ta med sig sitt eget liv och sina bekymmer i bönen, säger Sara.

För Peter började det med vad han beskriver som ”ett intresse för kyrkans djupare tradition”.

– Mitt böneliv har blivit rikare sedan jag började be tidegärden. Kyrkans bön blir en räddning de gånger som man känner att man inte kan be själv.

Jonas talar om kyrkklockan som kallar till bön. Om bönens regelbundenhet.

– För mig handlar det om att få vila, leva, andas och få påfyllnad.

Men, berättar studenterna, det finns en social aspekt av det hela också.

– Vi brukar kalla det för ”post-comp”, det är ungefär som kyrkkaffe, säger Peter.

På kvällen, efter completorium, brukar det uppstå ett spontant häng i kyrkans vapenhus. Där kan studenterna stå och prata i timmar.

– Det är ett bra och kravlöst sätt att lära känna folk, särskilt om man är ny och vill komma in i församlingslivet, säger Sara.

– Det finns de som bara dyker upp på post-compet, fyller Jonas i.

På lördagskvällen firas vespergudstjänst klockan sex.

– Lördagsvespern brukar vara början på häng. Det är då man bestämmer vad man ska hitta på senare på kvällen. Kanske kolla på en film, eller gå ut på nation, säger Sara.

Tidegärdens form kan upplevas som strikt. Enligt klostertraditionen finns det ett mönster som reglerar när man ska stå, sitta, buga sig eller teckna korstecknet. Det är inte bara ord, kroppen är också med.

Däremot verkar de som samlats i S:t Ansgar inte uppfatta formen som stel eller ritualistisk.

– Det finns ett djup i formen som måste finnas där. Bönen ska ju hålla genom hela livet. Men jag behöver inte prestera själv, det finns en kravlöshet i tidebönen. Det blir som en djupandning man gör tillsammans, säger Sara.

– Det finns en frihet i att be tidegärden. Man blir buren av varandra på ett väldigt konkret sätt, säger Peter.

– Det är ett bra sätt att få regelbundenhet i livet och i vardagen. Kyrkan är ett gym för viljan, säger Jonas.

Vid varje aftonbön ber man för kyrkan, Uppsala och världen. Men enligt ett schema ber man även för studenterna som bor på Ansgarsgården. Var och en som bor där blir varje vecka nämnd vid namn i bönen.

– Även om man inte vet vilka alla är, lär man sig deras namn. Det främjar gemenskapen, säger Peter.

– Man kanske träffar någon på en sittning, presenterar sig och känner igen namnet. Då kan man säga: ”jag har bett för dig”.

Text: Pontus Håkansson

Foto: Johanna Norin

Professor: "Dags att vidga synen på bön"

Bön brukar beskrivas som ett sätt att kommunicera med Gud. Men med den definitionen missar man många av de samtida uttryck som fyller bönens funktion. Det anser Linda Woodhead, som forskat kring bön och som 2015 kom ut med boken A Sociology of Prayer, tillsammans med kollegan Giuseppe Giordan.

Även aktiviteter som inte har med Gud eller teism att göra kan vara en form av bön, säger hon. Likaså aktiviteter som inte bäst beskrivs som ”kommunikation”.

– Begreppet bön kan användas för alltifrån att uttrycka kärlek till Gud, småprata med en avliden, tömma sig på tankar och skicka meddelanden till sjukhuspersonal som vårdat en älskad anhörig. I takt med att traditionell religion tappar sin ställning samtidigt som nya trosuttryck växer fram behöver vi hitta nya sätt att tala om vad bön är.

Bönens ställning är globalt sett starkt skiftande. I Filippinerna ber 73 procent av befolkningen varje dag. I Storbritannien gör 19 procent samma sak. Bara i Europa varierar siffrorna kraftigt, mellan exempelvis Polen och Tyskland, där 84 respektive 40 procent ”ber regelbundet”.

– All bön är i någon mån både enskild och kollektiv. Även i den mest publika bön kan den bedjande vara privat, och även den mest privata bön formas av sociala relationer och kulturmönster.

Trots sekularisering och minskad kyrkogång använder sig många av bön när livet krisar. Det är inte konstigt tycker Linda Woodhead. Bönen är en ritual som hjälper människan att integreras på nytt.

– Bön är att relatera till något ”högre” eller något som är åtskilt från en själv. Den rymmer en form av självtranscendens där  vi lägger våra vanliga känslor och önskningar åt sidan, och istället öppnar oss för omorientering och får bearbeta att livet förändrats.

Text: Kristina Lindh

Foto: Christine Baker-Parrish