Inte så mysigt med hyllning av curlande mamma

Esther Perez (Leïla Bekhti) är en supermamma. Med lätt hand tvättar, städar och utfodrar hon sin stora barnkull i färgglada 60-talskläder. När hon 1963 får ett nytt barn är det bara ännu en hushållsyssla. Tills det visar sig att lilla Roland föds med klumpfot, vilket får Esthers liv att hacka till. 

Nu blir i stället sonens fot en besatthet. Hon kånkar runt på honom till varenda läkare i telefonboken, kvacksalvare inkluderade. Alla vill ge hennes son skenor och hotar med katastrof om hon inte gör som de säger. Något mamma Perez vägrar acceptera. Hon ber i stället frenetiskt om mirakel, bygger ett altare i lägenheten för ändamålet och håller hellre Roland från skolan än erkänner att det skulle vara något fel på honom.

Franska filmen Det började med min mamma är en lätt humoristisk och nostalgisk film som är så där franskt mustig: snabba klipp till mysig jazz, den obligatoriska grönsakshandlaren som skvallrar och klämmer på ett äpple, allsång på stora hemmamiddagar. Skådespelarna är överlag väldigt bra, framför allt Leïla Bekhti som mamman i alla hennes känsloyttringar. Man känner hennes djupa förtvivlan när socialtanten från skolan inte vet vad Rolands favoritpasta är, eller hur han ser ut precis innan han somnar. ­Saker som alla föräldrar kan känna igen: ”Hur ska skolpersonalen förstå hur speciellt just mitt barn är?” 

Det bygger på en självbiografi. Allt filtreras genom den vuxne sonen Roland som berättar om sin mamma. Hur fri är då historien? Man pratar inte hur som helst om sin mamma trots allt. 

Filmen vill gärna hylla ­Esther Perez och hon är onekligen ­driven. Men frågan är vad som driver henne? Inte framstår det som gudstro, att hon gör Guds verk. Jag håller inte riktigt med Rolands berättarröst när han säger ”Mammas tro kunde försätta berg”. 

Det kan också tolkas som att mamman har en väldigt skamfylld syn på funktionsnedsättningar, att det skulle vara för­ödande för alla i omgivningen om det ens nämndes. Det tillsammans med en misstro mot etablissemanget: Filmen gör en stor sak av att den som till slut botar Roland inte har en läkarutbildning, hon känner sina ­patienter i hjärtat. Och socialarbetaren som försöker få Roland att gå till skolan för att lära sig läsa framstår som en prussiluska som alla i smyg kallar ”Skatan”. 

Vuxne Rolands berättarröst ­säger vid ett tillfälle att ”Gud kan inte vara överallt därför uppfann han mödrarna”. Det kan förstås tolkas humoristiskt, men filmen hade blivit mer intressant om den hade vågat gå lite djupare in i även de svårare aspekterna av att bli curlad i detalj under hela sin uppväxt. 

Även om Roland blir lite kvävd från och till av sin styrande mamma blir det ändå en hyllning till hemmamammor. ­Rolands kamp för att bryta sig loss är egentligen inte så viktig, hon hade ju rätt från början.

Att göra en hjärtevärmande film om en mamma som står för allt hemarbete, kärlek och omsorg samt hyser ett allmänt etablissemangsförakt känns i dessa tider av högerpopulism och antifeminism mindre mysigt.

Jonatan Järbel