Dramaten schabblar bort Bergmans andemening

Strax före sex. Dags att dra på Andliga sånger i P2. Men oj vad jag har drömt konstigt i natt. Så helt osammanhängande och virrigt. En naken kvinna kissar i en mugg och dricker sin urin. Hon skjuter upp ett mynt i sin egen slida. Plötsligt så befinner jag mig i en butik för kontorsmaterial, KontorsAB, där byggnadsfirmorna HålAB och SprutAB gör rek­lam för sina byggnadslösningar. I butiken finns ett bås där ingen får eller kan gå in.

Men vänta, nu är jag ­vaken. Det var ju ingen dröm. Jag var på Dramaten i går och såg KonstAB:s uppsättning av Ingmar Bergmans Såsom i en spegel. Lite misstänksam blev jag redan när jag läst varningstexten på Dramatens hemsida: ”föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande”. 

Ja, lite stötande uppfattade jag det redan i Målarsalens förhall. Ur högtalarna dånande/vrålade hejarramsor från en fotbollsarena, det serverades popcorn och en nallemascot dansade runt och ­föreslog ett spel på lyckohjulet ­eller bollkast mot konservburkar. Tröjor och leksaker med reklamtryck var till salu.

Först efter en stund förstod jag den djupa kritiken mot att konsten ska utlämnas till att bli självförsörjande. Var det så här Norrköpingspolitikerna tänkt sig att deras symfoniorkester skulle ­finansieras?

När föreställningen väl börjar är det några Dramatenskådespelare som på välartikulerat sätt gestaltar inledningen till filmen Såsom i en spegel. Den schizofreni­sjuka Karin ska tillbringa en tid av vila på en skärgårdsö med sin man, sin bror (som inte alls finns med i KonstAB:s uppsättning) och sin far som är en ytterst självupptagen författare. Så långt är allt mycket bergmanskt, till och med den nobbiga koftan och den väl inrökta pipan.

Det blir inga vilodagar, Karin får ett psykosgenombrott, delvis orsakat av att hon upptäcker att hennes far skriver dagbok om hennes sjukdom för att kunna använda henne som ”material”. Han vill titta in i hennes hjärna och följa hennes gradvisa sönderfall.

Och det är det vi får göra. Som en otäck virrig dröm med blinkningar åt olika håll. Om jag tyckte om det? Nej, det gjorde jag inte. Om jag förstod det? Bara delvis, det gör man ju sällan med en dröm, men ibland kan ju en dröm bli ett tilltal och det sakande jag.

Filmen Såsom i en spegel handlar ju om den eviga frågan om Guds finns och om Gud finns vem är han i så fall. Ingmar Bergmans fråga sedan barndomen formulerades: vad finns bakom tapeten? Fanns det något hemlighetsfullt bakom den ­stängda tapetdörren i mormors stora ­våning?

Filmens Karin väntar på att dörren på vinden ska öppnas. Det kanske är samma dörr som Strindberg skriver om i Ett drömspel. Dörren med fyrväpplingen som alla bråkar om. När den väl öppnas finns där ingenting. 

I Bergmans film öppnas dörren av rotorbladens kraft från den ambulanshelikopter som kommer för att hämta Karin och det hon ser när dörren flyger upp är den skräckinjagande helikoptern, en monstruös spindel. Hon hade längtat efter att få se Gud ”ansikte mot ansikte” men det hon ser är bara hemskt. 

Filmen slutar med ett kärleksfullt samtal mellan far och son om hur kärleken, hur stor den än är, inte räcker till. Och slutrepliken ”pappa talade med mig” känns som ett hoppfullt slutackord. 

I KonstAB:s uppsättning verkar båset i kontorsbutiken mest avsett för sexuella lekar av vad slag det vara må. Visst får man skoja med Bergman och hans arv. Men får man schabbla bort andemeningen hur som helst?  Nej, det får man inte, i varje fall vill jag det inte.

Caroline Krook