Drängen tvingades visa sin kvinnokropp

Längst ner i en låda på Kungliga biblioteket ligger ett skillingtryck om pigorna som gifte sig med varandra. Inte läst på säkert hundra år eller längre. Nu kom det upp i ljuset och då kan en historia berättas som inte står ett Shakespearedrama långt efter.

Det är i Gävle och det är i slutet av 1700-talet, kanske 1775, och det föds en flicka på landet utanför staden. Hon får namnet Anna-Maria och ”växer upp klädd i kjolar och linnen”.

Det är klart att folk blev undrande och upprörda när Anna-Maria i tonåren började kalla sig Anders-Magnus och bete sig och klä sig som en man.

Hela livet hade hon nämligen känt sig mer som en Anders-Magnus än en Anna-Maria. Vid födseln hade en barnmorska bestämt intygat att barnet var en pojke. Ändå står barnet som en Anna-Maria i kyrkböckerna och blev uppfostrad som en flicka.

Det finns parallella historier från den tiden för 1808 föds en flicka i Stockholm, Therese Bruce. I tonåren intygar en läkare att hon är en man, men tio år senare föder hon ett barn, ett barn som kallar sin biologiska mamma för pappa Andreas Therese Bruce.

I riksarkivet finns en rad dokument som intygar att denne Bruce levde sitt liv som transperson, gift och tydligen lycklig och framgångsrik ända fram till 77 års ålder.

Så lycklig skulle dock inte Anders-Magnus bli. Han reste som 17-åring runt till herrgårdar och tog jobb som betjänt, ett finare namn på dräng hos överklassen och en som var lite märkvärdigare än de som jobbade i ladugårdar.

Efter en tid landade Anders-Magnus på en gård utanför Uppsala där han började jobba som dräng i lantbruket.

På gården fanns en Uppsalapiga som upptog Anders-Magnus hela uppmärksamhet och för att locka henne till sig lite ytterligare viskade han om ett stort arv han hade att hämta i Gävle.

Kroken var därmed agnad och pigan ”högg direkt” och bönade och bad om att få bli ett med Anders-Magnus.

Föräldrarna till pigan godkände Anders-Magnus och det blev dags att gå till sockenprästen för att ta ut lysning, men där stötte de på patrull. Prästen blev misstänksam. Med sig hade Anders-Magnus nämligen det gamla prästbeviset från hemsocknen där det står att han var en Anna-Maria.

Ett annat dokument framhåller att han ”sedemera ömsat dräkt på en barnmorskas attest”. Med alla handlingar i ordning tyckte Anders-Magnus att det inte skulle finnas några tvivel.

Prästen tycker det är konstigt och menar att han inte kan lysa förrän Anders-Magnus av ”behörig och edsvuren läkare anskaffat lagligt bevis om sitt kön, samt huruvida något naturens avvikelse kunde finnas, som för äktenskap lade hinder”.

Pigan som ville bli Anders-Magnus fru hade så långt inga tvivel om att Anders-Magnus skulle vara något annat än en man. Han uppförde sig som en man och klädde sig som en man och talade som en man.

I slutet av 1700-talet och långt in på 1900-talet var det upp till var och en att ange sin könstillhörighet, könet tillhörde den andliga delen av kroppen och den som sa sig vara man var också man.

Annorlunda var det med kyrkan som hade en rad bibelcitat att ta till för att hindra människor att leva som de ville.

Ett exempel är hämtat ur Femte Moseboken 22:5 och som kanske låg till grund för prästens misstänksamhet:

”En kvinna skall icke bära, vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för Herren, din Gud”.

Genast sätter Anders-Magnus i gång att planera en utväg och hans tilltänkta är inte sen att medverka. Tillsammans går de till pigans bror och de får honom att gå till en stadsläkare under falsk identitet för att få ett intyg på att allt står rätt till.

Så fick Anders-Magnus äntligen papper på sin manlighet även om det var bedrägligt.

Prästen är nöjd och bröllopet stod på gården och de nygifta åkte sedan till Gävle för att hämta ut det stora arvet, vilket naturligtvis inte fanns. Tillsammans återvände de till gården utanför Uppsala och flyttade hem till svärföräldrarnas torp.

Det går en tid med mycket arbete på gården. Samtidigt börjar hustrun ana att det är något som inte stämmer med Anders-Magnus.

”Jag tycker mig se och känna att Anders-Magnus är mer lik mig själv än en man”. Och hon går till slut till sin pappa och lägger alla sina misstankar på bordet. Anders-Magnus svärfar blir upprörd över vad han hör och går till sockenprästen och berättar.

Prästen i sin tur blir både rädd och upprörd och måste meddela domkapitlet. Anders-Magnus tas direkt in till förhör och rannsakas. Under tvång förs han till stadsläkaren i Uppsala, får klä av sig naken och paradera framför läkare och sköterskor och då råder inte längre några tvivel, Anders-Magnus har en kvinnas kropp.

Man kan tycka det är en både kränkande och förnedrande handling, men så sent som på 60-talet lät Olympiska kommittén kvinnor inspekteras av en läkarjury som skulle döma om de fick fortsätta tävla i damklass eller ej. De fick klä av sig nakna och visa upp sig.

En svensk professor och medlem i Olympiska kommittén, Arne Ljungqvist, satte stopp för den här verksamheten och även andra ovetenskapliga metoder som använts för att avgöra om en kvinna är en man eller omvänt. Försök har gjorts att mäta könskromosomer, men inte ens det är vetenskapligt användbart.

Inom idrotten har det radats upp exempel på kvinnor med kvinnliga könsdelar, både yttre och inre men med ett överskott av det manliga könshormonet testosteron.

Till rättegången kom Anders-Magnus provokativt iklädd klänning och damkappa och tillsammans med sin fru som stod vid hans sida trots att han nu stod anklagad tillsammans med hennes bror för att bedrägligt utgett sig för att vara Anders-Magnus vid den första könsinspektionen. Anders-Magnus svåger sa till sitt försvar att han ”låtit förleda och nyttja sig”.

Gick äktenskapet att återkalla?

Självklart, men prästen låg risigt till enligt Giftermålsbalken Cap II §12:

”Viger Prest them, som ächtenskap ej bygga måge; vare vigsel ogild, och miste han sitt prestæmbete.”

Å andra sidan var ju prästen lurad. Det var ju bedrägeri som låg bakom giftermålet. 

Och där får pigan hjälp i lagen. Hon intygade att hon var ovetande om allt. Så här står det i den gamla ”Giftomåls Balk Cap IV §6” från 1734:

”Nu kommer okänd man, och giver sig ut till namn och stånd för annan än den han är. Var kvinnan därav bedragen till fästning med honom böte han åttio daler, hälften till henne och hälften till de fattiga.”

Av lagparagrafen framgår också att äktenskapet upplöses och om de inte kunde uppnå någon slags förlikning så måste mannen betala dubbelt och dessutom mista äran.

Men Anders-Magnus och hans fru gick ostraffade vidare för de gamla lagarna hade reviderats om och om igen, det var en brytningstid där lagparagraferna skildes alltmer från bibelns mosaiska lagtext. Domstolen hittade därför inget lagrum att döma.

Författaren till det lilla skillingtrycket på Kungliga biblioteket hävdar dock med emfas att de tu gjort sig skyldiga till ett brott med så besynnerliga egenskaper att det slår allt tidigare i den svenska brottshistorien.

Man får titta på historien för att försöka förstå. Någon hävdade Bibelns Tredje Mosebok 18:22 under rättegången: ”Du ska inte ligga med en man som man ligger med en kvinna, det är något avskyvärt.”

I Karl IX landslag från 1608 finns exakt det bibelcitatet med som lagtext och 1734 hade lagtexten förstärkts: ”Begår någon en annan sodomitisk synd ska han straffas som för tidelag, halshuggas och brännas”.

Men för Anders-Magnus och hans gemål – båda kvinnor i lagens ögon – fanns ingen paragraf att döma efter. Man får hoppas att de levde lyckliga som ett par resten av livet och att de fick läsa skillingtrycket och speciellt den nionde versen:

”När andra har syndat så har funnits dom,

I brottsmålshistorien att läsa därom,

Men nu bliver ämnen på synder förökad,

Knappt Dombeslutet i världen kan sökas,

Men himmelska domaren gör dem väl rätt

Som sökte synder på tusende sätt.”

Göran Lager