Essä: Höga ideal är inte elitism

Att vara kyrkomusiker, är det att vara kyrkomusiker? Eller kyrkomusiker?

Det borde nog inte vara frågan. 

Men i Svenska kyrkans vokabulär har ett intressant ordpar letat sig in. Eller ja, snarare samma ord med olika betoning. Men att utgå från att det vore fundamentalt olika saker att tjäna musiken jämfört med Gud och sin församling, och insinuera att det finns ett motsatsförhållande mellan kvalitativ musik och ett inkluderande, engagerat församlingsarbete är att göra det väl enkelt för sig.

Hur ges då kyrkans musiker förutsättningar att göra ett bra arbete? Både som församlingsmedarbetare och konstutövare? Vilket värde tillmäter Svenska kyrkan egentligen musik? 

För att få svar på frågorna stack jag ut mina tentakler i min organistmakes nätverk. Till undsättning kom två unga organister. De har båda fått sin utbildning från Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Nu verkar Joakim Andersson i Engelbrekts och Rebecka Ryd i Oscars församling, båda i Stockholms innerstad.

Musik som teologisk kunskap

Kunskap är makt, heter det. Men den subjektiva dimensionen av sökandet efter sanning betonas inte sällan på bekostnad av den objektiva. Åsikterna på bekostnad av kunskapen. Rebecka Ryd har upplevt att samhällets förändrade inställning till kunskap påverkar kyrkans kultur och organisation, där­ibland musiken: 

– Många vill tro att musiken endast är subjektiv, säger Rebecka Ryd.

– Självklart finns det en subjektiv dimension. Du kan ha en uppfattning om vilken musik du tycker om på samma sätt som du kan ha det om vilken mat du tycker om. Men ingen hade gått in på en restaurang och bett om att få designa sin egen meny oavsett om de har samma kunskap som kocken eller inte. 

Lite så kan det kännas ibland, menar hon. Det kan komma beställningar inför ett dop om vilken låt som ska spelas, med länkar till Youtube-klipp på en exakt version, och krav på om musiken ska framföras på orgel eller piano. 

– Men vi behöver inte efterlikna Spotify, det finns redan. Kyrkan har däremot något unikt, och vi behöver bli bättre på att stå för den kärnan.

Det som kan uppfattas som att musikern vill bestrida någons vilja är snarare en ansträngning för att uppnå ett bättre resultat, och inte sällan blir församlingen nöjdare på kuppen. Musikern kan ha kunskap om hur musiken ska anpassas till kyrkorummets särskilda akustik och instrument, och hur den bäst förmedlar eller förstärker känslor.

– Det kan handla om harmonisering, frasering och betoningar som påverkar vilken funktion ­musiken får, men som den som lyssnar till musiken kanske inte ens märker att någon tänkt till om.

Det krävs alltså teknisk kompetens för att kunna förmedla musik som når människor på djupet. Liksom en präst behöver teologisk utbildning, tillskansar sig den som studerar musik verktyg för att överbrygga avståndet mellan musik och människa. Gemensamt för musiken och tron är att människan ger sig hän åt något större.

– Du får gärna skriva om just det här så att det inte låter så… pompöst, säger Joakim Andersson, och berättar sedan om vilken roll tron och kyrkan har i hans arbete som musiker:

– Jag har upplevt det väldigt starkt, att när jag skriver musik över en biblisk text kommer melodin nästan automatiskt. När det däremot är en sekulär text är det mer traggligt. Det är som att jag får något mer av de bibliska texterna.

Olika ideal eller språkförbistring

Den med mer eller annan kunskap, måste översätta sina erfarenheter så att också andra ska förstå. I grunden är det omöjligt att tala samma språk i ett arbetslag där människor har olika kompetenser. Målet borde vara att alla lär sig att förstå tillräckligt av varandras ”dialekter”.

– I stället finns ett ideal att allas ord ska väga lika tungt, säger Rebecka Ryd.

Det kan vara svårt att lita på att jämlikheten mellan människorna består även om samarbetet utgår från att inte alla ges lika stor makt i alla samtal.

Och att hitta rätt inramning, rytm och flöde i gudstjänsten är till stora delar kyrkomusikerns ­ansvar. Hur ser ansvarsfördelningen ut i praktiken? Fattas besluten där kunskapen finns?

– Allt beror på vad det finns för kultur i församlingen. På vissa ställen kan det kännas som att man mest bara är en jukebox. På andra ställen betonar man däremot att den musikaliska kompetensen också är viktig i den liturgiska gestaltningen, säger Joakim Andersson.

– Och då är jag verkligen ingen teolog, det är inte mitt ansvar att förklara för församlingen vad texterna i gudstjänsten betyder. Men när jag letar efter sånger som kören ska sjunga i en gudstjänst läser jag bibeltexterna noggrant, och fokuserar sedan mer på vilken känsla som ska förmedlas än om vem eller vad texten handlar om. Jag läser sedan också texterna tillsammans med kören innan gudstjänsten. Att kören vet vad den sjunger om är en självklar del av den konstnärliga kvaliteten.

Rebecka Ryd nämner ett konkret exempel på när den musikaliska kompetensen borde ha tagits tillvara: handboksförändringen som innebär att församlingen i gudstjänsten numera sjunger ”be” i stället för ”bedja” före Dagens bön:

– Men om liturgen sjunger ”Kristus är mitt ibland oss” och församlingen svarar ”I hans namn vill vi bedja” är det ur musikalisk synpunkt intuitivt enkelt att haka på, eftersom de två fraserna har lika många stavelser. Sådana aspekter är särskilt viktiga när kyrkvanan minskar i församlingarna. Ändå trumfar ambitionen att förenkla gudstjänsten, genom att byta ut gamla ord, andra pedagogiska parametrar som musiker besitter.

– Och så tror många felaktigt att en sådan diskussion handlar om huruvida man är konservativ eller liberal.

Det besvärliga ordet kvalitet

Musikens tempus är alltid presens, här och nu – omedelbar och sitt eget medium. Paradoxalt nog kan den eller de som framför den ha behövt ägna timmar, veckor, ofta månader åt att instudera sitt material med den precision och disciplin som krävs för att göra noterna rättvisa. Att sedan spela ­eller sjunga innebär en kontrollförlust. ­Bedömningen ligger hos den som lyssnar, och allt förarbete är osynligt på ytan.

Därför kräver musikalisk kvalitet tid, det hänger ihop, menar Joakim Andersson.

– Vill Svenska kyrkan och församlingarna ha ett rikt musikliv måste det också finnas tid och utrymme för dess musiker att förverkliga det.

Det kräver i praktiken tjänstebeskrivningar som rimmar med musikerns verklighet, tid för att öva och förbereda sig för att på så sätt kunna utvecklas både som instrumentalist och pedagog i församlingens musikverksamhet.

– Hur ska man kunna ge sin kör bra förutsättningar om man kommer till körrepetitionen klädd i svart kostym, direkt från krematoriet, utan att ha hunnit äta vare sig lunch eller middag? Det känns inte seriöst, det blir inte bra, säger han.

Rebecka Ryd menar att ordet ”kvalitet” är särskilt besvärligt i kyrkan. Många ryggar instinktivt för att kyrkan ska ställa krav, och utgå från att saker kan göras bättre eller sämre. Men människan strävar efter utveckling, det går inte att hålla tröskeln låg till alla rum och samtidigt ta vara på den potential som finns nedlagd i människan. 

– Det tror jag att alla som hade besökt en ­körrepetition hade märkt, att det inte är någon elitism vi håller på med. Att utmana människor som vill det musikaliskt är att skapa ett meningsfullt sammanhang, en djupare gemenskap. Att säga ”låt oss göra det här ackordet som vi sjunger ännu ­renare” handlar inte nödvändigtvis om att uppnå ett visst resultat utan mer om vad som händer på vägen.

Generalisternas gyllene era

Den som blir musiker har under flera års tid hängett sig åt sitt instrument för att bemästra sitt hantverk. I samhället i stort finns däremot en tendens att gå mot ökad generalisering. Den ideala medarbetaren kan fungera i olika verksamheter, kan lite om allt och har förmåga att förflyttas inom en organisation utan att behöva lära sig allt från början. 

Det här märks också på arbetsplatsannonser för organisttjänster, menar Rebecka Ryd. 

– Även i stora stadsförsamlingar där det finns flera heltidsanställda musiker verkar det finnas en rädsla för att människor specialiserar sig. Men hur ska man kunna bli riktigt bra på något om man också förväntas göra tio andra saker samtidigt?
 

Ibland verkar det nästan som om organister får för mycket utbildning. Att det att gå på musikhögskola och traggla svåra stycken bäddar för att inte riktigt bli förstådd, ett bittert liv. Men kunskap och kompetens, kan man väl ändå inte få för mycket av? Hur utbildar man sin församling i att uppskatta också mer ovan musik? 

– Kalla det ge och ta, säger Joakim Andersson.

– Vill jag att det ska komma folk och lyssna när jag spelar Max Reger då måste jag också spela sådant som människor redan vet att de vill lyssna till. Då måste jag ju också vara beredd på att vara lite obekväm. Som när jag satt i peruk och spelade Här kommer Pippi Långstrump på en reklamfilm inför en orgelkonsert för barn. Det krävs att man ibland kliver ur sin comfort zone och bjuder på sig själv. 

"Det är inte ungdomarna själva som har bestämt sig för att gilla 700-psalmer"

För kyrkomusik gäller också enkel mänsklig psykologi, att vi gillar det vi exponeras för.

– Det är inte så att ungdomarna själva har bestämt sig för att de gillar 700-psalmer. Det har vi bestämt åt dem. När de sedan hör psalmer de kan i gudstjänsten kommer de att gilla dem, för att de känner till dem från konfirmandverksamheten, och så tolkar vi det som ett bevis på att vår tes stämde från början, säger Rebecka Ryd.

I ett samhälle som sjunger mätbarhetens förrädiska lov är det svårt att förklara varför en orgelkonsert som bara samlar fem personer inte är mindre värd än luciakonserten som fyller hela kyrkan.

Nyckeln är förmodligen att betrakta musiken som att den står stadigt på egna ben i alla delar av kyrkans uppdrag. Den kan förmedla Guds ord, är en länk mellan människan och det heliga, har potential att hela både kropp och själ och är ett verktyg för att göra kristen tro och tradition känd i världen.

Budskapet som ljuder i kyrkan, liksom musiken som fyller den, kan stundvis kännas svårsvält men den själsliga belöningen för den som lyssnar är stor. Eller som Rebecka Ryd uttrycker det:

– Bachs musik har hållit i hundratals år. Mycket av det vi gör i kyrkan betydligt längre. 

Fanny Willman