Evigt unge Rilke passar den som inte är av sten

Rainer Maria Rilke tillhör på något sätt de evigt unga. Jag tänker det när jag efter läsningen av den under vintern utkomna Valda dikter plockar fram mitt exemplar av Duinoelegierna i Erik Lindegrens tolkning.

Elegierna inköptes av mig sensommaren 1979. Jag minns tydligt vilket intryck de gjorde på mig. Och hur jag kände ett akut behov av att tillägna mig dikterna på tyska, turligt nog tryckta jämsides med Lindegrens svenska tolkningar. Måhända låter det något kokett, men jag kan faktiskt säga att det var Rilke som lärde mig tyska (jag läste franska och spanska på gymnasiet).

Så upplever jag mig märkligt nog som del av det evigt unga när jag nu, 41 år senare, tar del av Malte Perssons utomordentliga tolkningar i den behändiga volym som Ellerströms gett ut.

Denna gång finns visserligen inte något exempel från Duinoelegierna med – det är en brist som Persson själv i en not antyder ett visst beklagande över. Men det urval som presenteras ger ändå ett slags poetiskt porträtt i helfigur av diktaren.

Även nu finns de tyska originalen med i boken. En stor eloge för detta. För motställningen av original och översättning ger ju syn för sägen beträffande det problematiska, och i viss mening omöjliga, med att överföra poesi från ett språk till ett annat.

Malte Persson beskriver svårigheterna såväl i det informativa efterordet som i kommentarerna till dikterna. Det är översättarens öde han lakoniskt registrerar i noten: ”Man blir, verkar det som, aldrig färdig.”

Samtidigt har Persson förvisso gjort ett storverk med dessa tolkningar. Med stark språkkänsla och inte minst noggrannhet i metriken ger han svensk dräkt åt flera av Rilkes mest kända dikter före Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus (fyra av Orfeus-sonetterna finns dessutom också med).

Det är faktiskt en fröjd att läsa någon som alltjämt har känsla för rim och meter på svenska språket. Läs till exempel ”Höst” (Herbst) ur Das Buch der Bilder:

Nu faller löven, faller som om det/ i himlen hade vissnat fjärran lundar;/ de faller med en gest som viftar undan.

Och jorden faller tungt, när natten stundar,/ från alla stjärnor in i ensamhet.

Vi faller alla. Även handen här./ Och se på andra: fallet finns i alla./ Och likväl finns det en vars händer bär/ oändligt varsamt allt som börjat falla.

Rilkes original lyder: Die Blätter fallen, fallen wie von weit,/ als welkten in den Himmeln ferne Gärten;/ sie fallen mit verneinender Gebärde.

Und in den Nächten fällt die schwere Erde/ aus allen Sternen in die Einsamkeit.

Wir alle fallen. Diese Hand da fällt./ Und sieh dir andre an: es ist in allen./ Und doch ist Einer, welcher dieses Fallen/ unendlich sanft in seinen Händen hält.

Det är kongenialt och känsligt tolkat. Men givetvis: Den svenska översättningen kan bara peka tillbaka mot skaldens original. Hänvisa till det. Det är som det ska vara. Och verkligen inte så bara.

Redan när jag först stiftade bekantskap med Rilke via Duinoelegierna greps jag av ordmusiken: ”Wer, wenn ich schriee, hörte mich denn aus der Engel Ordnungen?” (Lindegrens tolkning: ”Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas kretsar?”)

Hur kan någon motstå den rytmen? Man är väl inte gjord av sten. Efter en sådan rad vill man veta allt om prepositioner och kasus och deras samspel i tyska språket.

I Valda dikter möter mig samma förunderliga ordmusik igen. Den evigt unga musiken från den evigt unga dikten. Och få skalder kan förena lätthet med tyngd – eller djup, om man så vill – som Rilke.

Läs bara ”Karusellen”, med omkvädet: ”Und dann und wann ein weisser Elefant”. I Perssons översättning: ”Och då och då en snövit elefant”.

I synnerhet de så kallade tingdikterna (”Pantern”, ”Gasellen”, ”Karusellen” och så vidare) kan dessutom skärpa min uppmärksamhet på världen, på livet, på tillvaron. Skärpa mina sinnen och mitt medvetande.

Få mig att stanna upp. Så att jag kan se invanda ting, bekanta varelser och skapelser på ett nytt sätt. Möjligen till och med ana något av deras natur, deras innersta? Kanske tillhör just denna rilkeska skärpta uppmärksamhet den eviga ungdomens hemlighet. Jag lutar åt det.

Christer Hugo
Präst i Trångsund-Skogås församling