"Jag upptäckte att det fanns massor av judiskt motstånd som jag inte visste om"

Kenneth Hermele är ekonom och författare. För fem år sedan nominerades han till Augustpriset för boken En shtetl i Stockholm, i vilken han beskriver sin uppväxt i en ortodox judisk familj på 1950-talets Södermalm. I samband med Förintelsens minnesdag släpper han nu boken Inte som lamm till slakt – Judiskt motstånd under Förintelsen.

Kenneth Hermele har tillägnat boken till sina släktingar som dog under Förintelsen. De egna föräldrarna från Tyskland och Polen kom till Sverige före kriget.

– Jag fick en idé att jag skulle förklara varför judar inte gjorde motstånd under Förintelsen. För som så många andra var jag fången i bilden av passiva judar som man sett på filmer och på bilder, säger Kenneth Hermele.

Upptäckte motstånd han inte kände till

Men när han började gå igenom forskning och källmaterial blev han förvånad. 

– Jag upptäckte att det fanns massor av judiskt motstånd som jag inte visste om. Och att både män och kvinnor gjorde motstånd.

Det blev i stället en nästan 400 sidor lång bok med berättelser om människor som stått upp mot nazisterna. På olika sätt.

– Det är lätt att enbart tänka på det väpnade motståndet, med vapen i hand och molotovcocktails, som upproren i Warszawas getto 1943 till exempel.

– Men att upprätthålla sina traditioner, samla information och kartlägga och dokumentera. Det är också motstånd.  Att skriva dagbok, sprida tidningar, smuggla och att fly. Allt sådant var förbjudet och livsfarligt.

Kenneth Hermele delar in motståndet i fem kategorier: symboliskt, polemiskt, defensivt, offensivt och utsiktslöst. Han lyfter särskilt fram kvinnors motstånd. Av de kurirer som med fara för sitt liv gav sig i väg för att smuggla in mat, andra förnödenheter och information till gettona var runt 60–70 procent kvinnor, säger han.

– Om man inte såg judisk ut, hade rak näsa och inte var mörkhårig eller mörkögd hade man lättare att smälta in.

Inte se sorgsen ut för att smälta in

I boken finns flera beskrivningar av kvinnor som anstränger sig till det yttersta för att se naturliga ut när de äter griskött eller går i kyrkan. En kvinna tog alltid med sig en muff att ha händerna i så hon inte skulle vifta med dem, yviga gester var misstänkt judiskt. Det var också bra att inte se för sorgsen ut när man försökte smälta in i den ”ariska” delen av staden.

Kenneth Hermele poängterar att kvinnornas motstånd inte var avskilt från det motstånd som utfördes av män.

– Ett av de mest berömda fallen av judiskt motstånd är sprängningen av ett krematorium i Auschwitz. Det kunde männen göra eftersom kvinnor som jobbade i en ammunitionsfabrik sydde fickor på sina klänningar där de gömde små nypor av sprängmedel.

Mycket av det väpnade motståndet som skedde placerar Kenneth Hermele in i den kategori han kallar för det ­utsiktslösa motståndet, när allt hopp om överlevnad är borta. Den typen av uppror skedde ofta mot slutet av kriget.

– När man inser att vi var 100 000 för en månad sedan och nu är det 10 000 kvar. De kommer att döda oss med och det finns bara kvar att bestämma hur vi vill dö.

Tog hellre sitt liv än att upprätta en lista

Under de fruktansvärda förhållanden som människorna i gettona levde under blev moraliska dilemman och omöjliga val verklighet. Kenneth Hermele berättar exempelvis om Adam Czerniakow, som under en period var ordförande i Warszawas gettos ­juderåd som var en av tyskarna utsedd administrationsenhet. Han tog hellre sitt liv än upprättade en lista över vilka som skulle avrättas, som nazisterna frågat efter. Men det fanns också ledare i juderåden som genom att försöka göra gettona så viktiga som möjligt för tyskarna försökte förlänga människors liv lite till. De accepterade selektionen som sin uppgift. Kenneth Hermele skriver:

”Många råd resonerade ungefär så här: Vi tar de svagaste, de minst arbetsföra, de som ändå snart ska dö, vi låter inte tyskarna avgöra för då blir det än värre. Och när de säger ’Vi vill ha 100‘, ger vi dem bara 10; när de kräver 1 000 får de blott 100.”

Det är så konstigt för henne att tänka att den man som skickade hennes mamma i döden också är den som räddade hennes liv.

Detta kunde göra juderådens företrädare både till bödlar och frälsare. Som för polska Gerda Weissmann Klein vars mamma skulle deporteras och dödas i Auschwitz. Som den lilla flicka hon var ville hon följa med, men juderådsordförande Moishe Meri slet med våld bort henne från mamman och kastade henne åt andra hållet.

– Mamman åkte iväg och ­dödades. Flickan överlevde och berättar den här historien. Efteråt säger hon att det är så konstigt för henne att tänka att den man som skickade hennes mamma i döden också är den som räddade hennes liv, säger Kenneth ­Hermele.

Vill bredda förståelsen

Det är ofattbara grymheter som framträder när Kenneth Hermele redogör för olika motståndshandlingar. Men själv säger han att han försökt hålla sig borta från det hemska. I stället har han haft som ambition att bredda förståelsen om det judiska motståndet. Han vill ge fler den aha-upplevelse som han själv fick när han läste in sig på ämnet. 

– Jag hade tänkt berätta en historia som skulle handla om att det är naturligt att hysa hopp och så länge man hyser hopp gör man inte motstånd. Men nu förstår jag snarare hoppet som en form av motstånd.

Varför tror du att det finns en bild av att judar var passiva ­under Förintelsen?

– Av två orsaker. Den ena är en antisemitisk föreställning om att judar är opålitliga, lismande och försöker komma undan. Att de är vana att krypa ihop och ta slag.

– Den andra tror jag har att göra med den sionistiska historietolkningen och projektet att skapa en ny, judisk människa som inte är boklärd och sysslar med affärer utan odlar marken och försvarar sig. Då passar det bra att säga att Europas judar trodde att de skulle bli medborgare eller tyskar, se hur det gick för dem.