Per Starke öppnar dörren till renässansen

Per Starke har gjort chefskarriär inom så skilda branscher som vård, it, hotell, forskning, rehabilitering och utbildning. Det senaste toppjobbet fick han 2020 när han utsågs till chef för Gemensamma funktioner på kyrkokansliet efter sex år som stiftsdirektor i Göteborg.

Han är också teolog med särskilt intresse för religionsfilosofi. Litteraturälskare känd från Se Människans scen. Humanist som studerat pedagogik och brinner för klassisk bildning. Och nu alltså även romanförfattare.

En renässansmänniska som vill göra renässansen levande för dagens läsare. Men efter det finns planer på en roman per århundrade för att teckna Europas historia fram till nu.

– Romanen Sofies värld gjorde filosofi mer lättillgänglig. Ett sådant pedagogiskt försök vill jag göra med historien. Att läsarna får den till sig på ett lättsamt sätt, säger Per Starke.

– Men det allra roligaste är om Den florentinska liljan leder till att läsarna får nya perspektiv. Att boken visar att saker inte är svartvita eller självklara och aldrig har varit det. I stället får vi diskutera, vända och vrida på det mesta.

Per Starke intervjuas från sitt hem på den västkustska ön Orust, där han sitter med utsikt över hav och golfbana. Här sköter han sitt förvärvsarbete på distans och sitt författande på lördagar och söndagar mellan sju och nio.

Han lägger från sig telefonen en kort stund när han upptäcker att ett paket han väntat på håller på att levereras till grannen. Det finns bara fem hushåll totalt i närområdet.

En miljö i stark kontrast till det Florens han skildrar i sin roman: myllrande, arkitektoniskt nydanande, kulturellt blomstrande.

Runt de tre kvinnorna Mariola, Lucrezia och Caterina – släktingar i rätt nedstigande led – målar Per Starke en fresk av renässansens viktigaste personer och skeenden.

Vi bekantar oss med konstnärerna Michelangelo och Leonardo da Vinci, astronomen Toscanelli som ritade Columbus sjökarta och Lorenzo de’ Medici med smeknamnet ”Il Magnifico”, som gjorde enorma insatser för kulturlivet i republiken Florens och dessutom lyckades mäkla fred i det krig som utbrutit med Kyrkostaten.

För att bara nämna några få i en roman där det är tätt mellan kändisarna. Men det viktigaste för författaren är att berätta om tidens idéer och samtal, som i mycket sammanfaller med 2000-talets. Feminism, vegetarianism, homosexualitet, mystik, religionsdialog – allt fanns på 1400-talets dagordning.

Med särskild omsorg porträtterar Per Starke teologen, filosofen och kardinalen Nicolaus Cusanus. En kärlek med djupa rötter, berättar han:

– När jag läste teologi, fick jag tillbaka min tentamen i religionsfilosofi med anteckningen ”väl godkänd men jag vill tala med kandidaten efteråt”. Lite nervös sökte jag upp professorn, som frågade: ”Är du son till Kerstin Starke?” Och det var jag ju.

– Det visade sig att han varit kär i min mamma och bjudit ut henne men att hon hade valt min pappa i stället. Efter det här lite lustiga samtalet tog han sig an mig under hela min studietid. Han var orsaken till att jag inte bara läste ett par poäng i religionsfilosofi utan fortsatte till och med den forskarförberedande utbildningen. Och han satte mig på spåret till Cusanus.

Precis som professorn anat, blev Per Starke fascinerad av Nicolaus Cusanus tänkesätt. Starke började till och med skriva en roman om religionsfilosofen men lade ner projektet efter 100 sidor, för vem i Sverige skulle vilja läsa om någon de aldrig hört talas om?

– Sedan dök Jonna Bornemark upp och gjorde Cusanus till huvudperson i två av sina böcker. Då blev han intressant här – medan det i Tyskland knappt finns en stad som inte har en gata uppkallad efter honom.

I sitt förord till Den florentinska liljan kallar förre ärkebiskopen KG Hammar Cusanus för en banbrytande religionsteolog och inflytelserik ekumen.”Få teologer i kyrkans och teologins historia, kanske ingen, är så relevant för dagens kulturella, andliga och politiska situation som Cusanus”, skriver Hammar.

Per Starke uppskattar inte minst Cusanus bidrag till språkfilosofin:

– Han försöker inte beskriva Gud på ett vetenskapligt sätt. Han låter inte heller Gud hamna bland tomtar och troll. I stället har han ett mer mystikt sätt att beskriva Gud. Det gör honom jätteintressant, och det gör också att han tål 2000-talet.

Cusanus fick ändå inte bli huvudperson när Per Starke för tio år sedan återupptog romanskrivandet. Berättelsen börjar i stället med en ogift studentska som 1420 föder en dotter – Mariola – i Padua norr om Florens. Mamman ger sin kompis Cusanus ett kryptiskt manuskript som tack för hans stöd i hennes utsatta position.

Detta manuskript sätter sedan myror i huvudet på Cusanus, Mariola, hennes dotter Lucrezia och dotterdottern Catarina. Ett chiffer som aldrig blir löst, och samtidigt en symbol för både hemligheter som består och människans törst efter kunskap.

Mariolas barn och barnbarn är historiska personer, men Mariola är påhittad.

– Jag började bakifrån med Caterina Sforza, som är jätteväl dokumenterad. Hennes mamma Lucrezia är ganska dokumenterad. Men jag ville skildra hela 1400-talet och Lucrezias mamma är okänd. Det gav mig friheten att hitta på en person som kunde knyta ihop historien, säger Per Starke.

Caterina Sforza föddes 1463, giftes som liten bort till Girolamo Riario, befälhavare för Kyrkostatens armé, men växte upp till en ryktbar ledare av stor politisk betydelse.

I några av romanens mest spännande scener är Caterina drivande. Hon var också konstnärsgiganternas älsklingsobjekt, kanske till och med den modell da Vinci valde till sin Mona Lisa.

Caterinas mamma Lucrezia Landriani födde två barn i ett resonemangsäktenskap. Samtidigt levde hon öppet med sin gifte älskare Gian Galeazzo Maria Sforza, som hon fick Caterina och ytterligare tre barn med. Alla jämlikt behandlade trots sin ”oäkta” status och utbildade utan någon skillnad mellan flickor och pojkar.

Mariolas, Lucrezias och Caterinas livsöden blir brännpunkter för renässansens dynamiska utveckling, där inte minst kyrkan spelar en given roll.

– Jag har alltid varit historienörd, men aldrig på så sätt att jag pluggat årtal. Utan mitt intresse handlar om skeenden och processer och samband, säger Per Starke.

– Inom religionsvetenskapen läser man kyrkohistoria. Men jag tycker det är en jättekonstig tanke att man skulle kunna läsa kyrkohistoria utan historia eller historia utan kyrkohistoria. De är så otroligt intimt förknippade med varandra.

Vilka fönster har din passion för historia öppnat för dig?

– Den har gett mig möjlighet att simma runt i andra akvarier, i andra tider och miljöer, än min egen. Det är ett fantastiskt bra sätt att få nya perspektiv.

– Det var inte bättre förr. Och förr var inte bara på ett enda sätt. Det finns inte en åsikt eller ett förhållningssätt under en period i historien utan alltid en spännvidd. Därför är jag glad att boken kommer nu när det behövs mer förståelse och mindre låsta positioner.