Trendbrytande passionsspel i Uddevalla

Semesterkväll vid spanskt torg i början av 2000-talet. Plötsligt dyker en procession upp från gränden. Några är klädda i masker av papier maché, andra bär på rekvisita som endast de införstådda begriper. De införstådda är å andra sidan många. Kvarteret fylls snart av människor som alla deltar i samma ritual, firandet av Sankt Jakobs dag.

Som kontrast till läget på hemmaplan kan man spola både bakåt och framåt.

Bakåt, till semesterkväll på torget i Laholm 1981. En ungdomsgrupp framför gatuteatern Den barmhärtige samariten. De betraktas av en handfull flanörer med skeptisk blick.

Framåt, till nutid och en kyrklig gräsmatta i Småland. Ett ”stall” har rests, där antalet karaktärer utökas för varje adventssöndag. Fotgängarna skyndar förbi med näsan mot trottoaren.

En självklar matchning

Passionstiden är här och därmed också vad som borde vara högsäsongen för kristet drama i offentlig miljö.

På pappret är de en självklar matchning. Det kristna dramat och den offentliga miljön, alltså.

Ta kyrkohistorien. Vanlig är parallellen mellan kyrkan och teatern, med den tillhörande påminnelsen om hur kyrkans liturgi växte fram ur skärvor av antik­ens Dionysoskult. Några hundra år senare var det dags för medeltidens mysteriespel, ett slags gränsöverskridande amatörteater för alla.

Ta omvärlden, åtminstone den katolska delen. Som latinamerikanska De dödas dag, då vem som helst kan gå runt i skelettdräkt för att gestalta tron på livet efter detta. Eller som de sydeuropeiska passionsspelen, där folk går man ur huse för att vara statist i årets viktigaste pjäs.

Sekularisering gör att kunskapen minskar

Och ta vår egen folklore. Sederna kring midvintersolståndet, då traktens unga drog runt som lussebrudar mellan byarna för att i upptågets form gestalta kampen mellan gott och ont.

Vad hjälper allt detta i praktiken?

Rätt lite, vad det verkar. Publikens kärlek till kyrklig iscensättning i utemiljö är sval. Nätets bilder av bibelspel är en uppvisning i genren ”obekväm/överentusiastisk präst i huvudduk”. Stämningen bland åskådarna varierar.

Att svensken inte kastar sig över kyrkospel har sina orsaker, vissa mer självklara än andra. Sekulariseringen gör att kunskapen om trons ceremonier minskar. Allmänhetens bild av religion är formad av frikyrklig fromhet, där tro ses som ett försanthållande. Att delta i en kyrklig folkfest blir en fråga om ställningstagande, något som känns avlägset.

Vem ställer sig i vårblåsten?

Till frikyrkoarvet hör också bilden av de troende som uppfyllda av frälsningsiver. Kyrkospel på torget ses som en evangelisationsmanöver, ett slags andligt telefonförsäljeri som man gör bäst i att undvika.

Och så bor vi där vi bor. Det vill säga där det är kallt. Några korta sommarmånader lever folklivet upp, i övrigt är svenska torg en insomnad historia. Kynnet har blivit därefter. Även något så inkört som dansen runt stången under en helt sekulariserad midsommar kräver inte sällan en nubbe på traven. Vem ställer sig i nyktert tillstånd med ett palmblad i handen och hurrar i vårblåsten för en inlånad åsna?

Samtidigt lockar kyrkospel på bortaplan. När biljetterna till ”världens mest kända bibliska teaterföreställning”, det vill säga passionsspelen i Oberammergau, släpptes i fjol annonserade svenska bussbolag stort för att tillgodose publikens intresse.

Det tyska passionsspelet genomförs vart tionde år – fjol­årets upplaga var två år försenad på grund av pandemin – och bygger på engagemanget från hundratals lokalbor. De tillresta besökarna får uppleva hur de dras in i ett skeende som förvandlar dem till något mer än publik. För den som inte kommit i kontakt med kristendomshistorien sedan skoltiden erbjuder vissa rese­byråer en medföljande präst hemifrån. Innan spelstart introduceras passionsberättelsen. Efteråt bearbetar man det man sett och hört tillsammans.

Uddevalla - trendbrytande för den hoppfulle

Kanske kan man se passionsspelen utomlands som en andlig version av fenomenet grisfest – för att leva ut sin religiösa hängivenhet måste svensken byta miljö.

Eller så handlar det helt ­enkelt om att passionsspelen söderut lockar en tillräckligt stor kritisk massa. Ju fler som redan deltar, desto lägre blir tröskeln för ­andra.

Är det det som hänt i Uddevalla? Att man fått i gång den självgående goda spiralen?

2003 genomförde kyrkorna i Uddevalla, tillsammans med ett antal andra aktörer, för första gången ett passionsspel på Kungstorget. Ambitionen var att etablera en ”miniatyrvariant” av Oberammergau. I påsk firar man 20-årsjubileum. Två föreställningar ges, på långfredag och påskafton. Den senare från början tillkommen efter önskemål från kommunen, som även är med och finansierar. Genom åren har ortsbor bjudits in via anslag på stan med upplysning om aktuella repetitionsdatum. Bara i produktionen ingår ett 70-tal personer. Lokalpressen rapporterar om hur tusenstals åskådare följer dramat på plats.

För den klentrogne är Uddevalla undantaget.

Den hoppfulle ser hellre orten som trendbrytande. Som ­beviset på att fler av de mer blygsamt engagerande passionsspel som finns runt om i Svenska kyrkan skulle kunna utvecklas till ett Oberammergau i miniatyr. Träget jobbar församlingar med att öka den yngre generationens bibelkunskaper genom att vid påsk eller jul bjuda in skolklasser till en dramatiserad tidsresa.

Allsång som nationalsport

Den som drömmer om kontinentala seder på riktigt, det vill säga kyrkospel där alla som rör sig i gatubilden blir aktiva medaktörer, lär dock få fortsätta drömma. Även på de platser där kyrkligt drama attraherar publiken är den i huvudsak just det: publik.

Visst kan svensken fås att ge sig hän i kyrklig aktivitet på sekulär mark. Men det sker under helt andra omständigheter. Nämligen i form av nationalsporten allsång.

Som när Jonas Gardell leder hela Globen i väckelsepsalm. ­Eller som när Centralen i Stockholm varje december fylls av resenärer och förbipasserande som under domkyrkokantor Gary Gradens ledning sjunger Adams julsång.

I en intervju för några år sedan talade han om stämningen på plats: ”Alla tar i, sjunger med hela rösten och de tar de där höga tonerna. Det tycker jag är roligt!”

Att kyrkans präster återger samma inlevelse efter säsongens dramatisering på ortens torg?

Se där en nåd att stilla bedja om.