Elisabeth Ohlson om den sista utställningen och bilden

Det är den sista utställningen. Kanske är hon redan borta när den visas.

Elisabeth Ohlson har porträtterat avlidna kroppar genom att följa begravningsentreprenörer i deras arbete med svepning. Tillståndet att fotografera har hon fått i förväg från de avporträtterade eller efteråt av de anhöriga.

Dörren till journalister i princip stängd

Hon vill även fånga slutet, tiden innan den döende ger upp andan. Tanken är att en av dessa döende ska vara hon själv. Elisabeth Ohlson har förberett de närmaste på att hon på dödsbädden kommer att be dem om hjälp att rigga kameran. Hennes egen hand ska styra avtryckaren.

Huruvida bilden kommer att ingå i utställningen är en öppen fråga eftersom ingen vet när slutet kommer. Det var i augusti hon fick diagnosen: spridd magcancer. Medicinskt sett finns inget hopp om tillfrisknande.

Närmast av en slump berättade Elisabeth Ohlson om det då färska sjukdomsbeskedet i samband med en intervju i SVT:s Kulturnyheterna. Sedan dess har hon legat lågt offentligt. Dörren till journalister är i princip stängd, samtalet med Kyrkans Tidning är ett undantag.

Cirkeln sluten med utställningen om döden

Ett skäl till att hon tackat ja är att vi har arbetat tillsammans. I rollerna som reporter och pressfotograf bilade vi för några år sedan längs sörmländska skogs­vägar för att skildra vardagen i en småbarnsfamilj.

Uppdraget var så långt man kan komma ifrån det som Elisabeth Ohlson förknippas med – provocerande motiv och teologiska strider. När tidningen The Times 2007 listade konsthistoriens tjugo mest kontroversiella verk kom Elisabeth Ohlsons tolkning av Den sista måltiden på plats sjutton.

Med utställningen om döden sluts en cirkel.

– Jag gick ofta hem till mormor efter skolan. En gång visade hon mig ett gammalt album. På ett foto var det en bebis som såg ut att sova. Mormor berättade att barnet var dött och att man hade tagit en bild för att komma ihåg.

Upplevelsen är en nyckel till att hon blev fotograf.

– Det är möjligt att jag som vuxen konstruerar detta, men bilden har gjort att den tanken alltid funnits med mig. Att man kan avbilda något för evigheten.

Började som pressfotograf

Innan Elisabeth Ohlson började skapa rubriker arbetade hon som pressfotograf. Hennes estetik är formad av åren inom journalistiken; personerna hon använder i sina arrangerade bilder har koppling till ämnet.

Det estetiska uttrycket är inspirerat av målningar från 1600- och 1700-talet, århundraden då konsten var full av bibliska motiv. Uppväxten i ett kristet hem gjorde Elisabeth Ohlson bekant med den kyrkliga ikonografin.

– Dit hör också det vi i dag tycker är kitschigt och pompöst. Jag tror det är därför en del personer har haft svårt för mina bilder, inte minst mer tekniskt duktiga fotografer. ”Vad är det där för något?”, har de undrat. Jag har aldrig varit särskilt tekniskt skicklig.

En kväll för snart trettio år sen sattes en boll i rullning. Elisabeth Ohlson gick förbi en lastbil. Någon hade öppnat bakdörrarna, det lyste i packutrymmet. Hon såg framför sig hur man skulle kunna låta krubban med Jesusbarnet ta gestalt mitt i staden.

Någon sådan bild blev det aldrig. Däremot fotograferade hon några gömda flyktingar i nytestamentlig inramning.

Svallvågor i kristenheten med Ecce homo

Inte långt senare påbörjar Elisabeth Ohlson arbetet med det som skall skapa svallvågor i hela den svenska kristenheten: Ecce homo. Ärendet är att visa på det kristna kärleksbudskapet med hjälp av hbtq-personer.

– Jag har på senare tid tittat på gamla filmsnuttar från den tiden. Jag märker hur kristen jag var i mina formuleringar. Jag pratar om hur Gud älskar oss. Det är ett slags barnatro som är väldigt fin, jag är glad och stolt över att jag uttryckte mig så. Men det var också uttryck för en oskuld som jag i och med reaktionerna på utställningen förlorade och aldrig får tillbaka.

Ingen anade oråd under produktionen, säger hon. Hbtq-vännerna som lät sig fotograferas hade alla varit utsatta för förtryck och såg inramningen som självklar.

– Det var ingen som sa ”men det här kan vi ju inte göra”.

Möte med ärkebiskopen

Ett halvår före vernissagen lade ändå en kvinnlig präst fram ett förslag: ”Jag tycker vi ska åka upp till KG Hammar, han kanske kan ge dig råd”.

Så blir det. Elisabeth Ohlson får ett möte med ärkebiskopen. Hennes intryck är att han gillar bilderna. ”Men”, säger han, ”det kommer bli diskussion om nattvarden, dopet och läderbögarna”.

– Han sa samtidigt att det säkert kommer gå bra. Jag har ingen upplevelse av att han varnade mig.

Sex månader senare var de båda mordhotade.

– Stunden med KG Hammar har betytt mycket för min bearbetning. Att inte ens han kunde ana vad som väntade, han var ju ändå chef för hela Svenska kyrkan.

Påven ställer in besök

Sommaren 1998 ringlar ­köerna långa till utställningslokalen, bergrummet vid Sofia kyrka i Stockholm. En journalist från italienska La Repubblica dyker upp och frågar: ”Vad tror du påven ­säger när han får se det här?”. Elisabeth Ohlson minns hur hon fnissade till, hur skulle påven kunna se och bry sig om hennes bilder?

Kulmen sker när Ecce homo visas inför en fullsatt Uppsala domkyrka i september. Påven ställer in ett planerat besök av Sveriges ärkebiskop.

Hur ser du i dag på reaktionerna?

– Så här efteråt var det fantastiskt, det som hände. Bilderna hjälpte till att flytta fram positionerna för en stigmatiserad grupp. Men jag var tvungen att gå ur Svenska kyrkan några år, jag kände att jag blev ett verktyg för krafter från olika håll. Sen gick jag med igen i samband med flyktingkrisen 2015.

Du anklagades för att häda. Vad tänker du om de teologiska diskussioner som uppstod?

– I våras ställde jag ut tre av bilderna i EU-parlamentet. Då hörde jag mig själv säga till ett antal europeiska journalister: ”Men det finns bara tolv bilder. Alla ­heterosexuella har miljarder bilder på Jesus, för oss homosexuella betyder de här tolv jättemycket”. Den linjen har jag haft från början. Jesus har genom historien skildrats i en lång rad tolkningar som har med marginalisering att göra. Men aldrig i homosexuell inramning. Det tycker jag är en teologisk brist.

Yttrandefriheten sätts på prov

Under de tjugofem år som gått har allt och inget förändrats. Hbtq-rättigheter som erövrats efter decenniers kamp ifrågasätts i flera länder. Särskilt utsatta är transpersoner. Yttrandefriheten sätts på prov, genom bland annat koranbränningar. Många efterlyser blasfemilagar. Elisabeth Ohlson konstaterar att om sådana funnits 1998 hade Ecce homo aldrig ställts ut.

Samtidigt visas den nu i det sammanhang Elisabeth Ohlson först tänkt sig – det vill säga församlingshem – som om det var den naturligaste sak i världen. ­Senaste anhalt var Alingsås.

– På bilder från utställningen ser man att det är helt vanligt folk som tittar, däribland många äldre. Folk förstår att det inte bara är hbtq-bilder utan att de handlar om något som rör alla.

Elisabeth Ohlson berättar att det tog ett tag innan hon förstod koden som säger att riktiga konstnärer aldrig förklarar sig. Det var välgörande att inse att hon inte behövde stå upp för allting, menar hon.

Samtidigt har hon alltid haft en mission. Hon vill prata om bilderna.

– Det här låter lite patetiskt, men mitt ärende är att sprida de värderingar jag fick med mig från söndagsskolan. Dela med dig. Döm inte.

Ecce homo en tuff process för föräldrarna

Med åren har hon insett att de djupt troende föräldrarna gav henne en viktig moralisk grund. Ecce homo innebar en tuff process även för dem, säger hon. Hennes mamma är 92 år, pappan dog för några år sedan.

– De fick upp ögonen för dubbelmoralen i kyrkan. Men de kom ur krisen. Pappa ville bli begravd av en kvinnlig präst. Och de vek inte en tum från mig när det blåste.

I debatten som uppstår kring bilder finns en återkommande tanke, nämligen att den som provocerat varit ute efter att göra just det. Eller ännu värre, att den som provocerat velat såra. I vissa fall kan det givetvis finnas uppsåt, men långt ifrån alltid. Elisabeth Ohlson säger att hon inte har något bra svar på varför den idén är så utbredd.

I början var det jobbigt att höra att hennes bilder sårat människor, säger hon. Hon fick påminna sig själv om varför hon gjort dem. Hur hon suttit vid dödsbädden hos aidssjuka som varit skräckslagna över att de snart skulle hamna i helvetet.

– Jag hade sett att homosexuella också var troende, även om alla inte var jättetroende hade de behov av andligt erkännande. Särskilt inför döden.

Bilden som uppfattats som elak

En bild uppfattades som särskilt elak. Den gjordes 2012 och ingår i en svit av satirbilder. På bilden ses kungen och hans vänner äta pizza på Camilla Henemarks kropp. Bredvid dem på golvet sitter drottning Silvia och skrubbar bort ett hakkors.

Reaktionerna fick Elisabeth Ohlson att kalla till presskonferens där hon bad om ursäkt.

– Många tyckte att jag var elak mot drottningen, ingen tyckte att jag var elak mot kungen. Man tolkade bilden som att Silvia sopade det förflutna under mattan. Men hon hade skurhandskar och skurborste. Jag ville visa hur det alltid är kvinnan som får städa upp, till och med i en kunga­familj, även kungens släktingar var ju medlemmar i nazistpartiet.

Några år senare, inför Förintelsens minnesdag, var Elisabeth Ohlson inbjuden till synagogan i Stockholm för att visa ett bildspel om förintelseöverlevare och deras barn och barnbarn. Hon berättar att just när duken sätts upp ringer hovet och meddelar att drottningen inte sätter sin fot i synagogan så länge Elisabeth Ohlssons bildspel rullar. Enligt Elisabeth Ohlson förklarar hovets representant att om bildspelet ska visas måste det ske innan drottningen gör entré.

Om svenska kyrkan: "Världens modigaste"

Verket visades en gång.

– Det var omtumlande att uppleva hur hovet lyckas stoppa en bildvisning för att det var fel konstnär. Jag är fostrad i en rojalistisk familj och tycker till och med att det är bra att vi har monarki. Men det är väldiga krafter som finns i ett kungahus, fort­farande utövar de mycket makt.

Hur ser du på Svenska kyrkan?

– Den är världens modigaste.

På vilket sätt?

– Svenska kyrkan vågar stå för saker som blir alltmer obekväma. Den backlash som vi ser så mycket av i samhället i övrigt har inte fått samma genomslag i Svenska kyrkan. Jag tror att det beror på att kvinnor har ett stort inflytande där, kvinnor har till exempel inte samma behov av dogma.

Vill visa den andliga sidan av döden

Det är mörka tider. Våldet firar triumfer. Är det verkligen på sin plats med en utställning om döden när nyhetsflödet är fullt av lemlästade kroppar från Gaza? Elisabeth Ohlson har ställt sig frågan. Och kommit fram till att det är viktigt att den andliga sidan av döden får synas. Även denna gång är bilderna inspirerade av 1600-talets klärobskyr.

Jag berättar för henne om hur jag själv skrivit reportage om svepning och då slagits av den symboliska kraften i att se den döde kläs i den vita, fotsida skjortan.

– Exakt så kände jag också! Jag har tidigare sagt att jag vill begravas i min Dolce & Gabbana-kostym, men när jag nu varit med vid svepningar har jag tänkt om helt. Den vita skjortan är det vackraste jag sett. Allt blir fridfullt när den sätts på, den befriar den döde från all sjukdom och lidande som varit.

Det finns en föreställning om att den som lever i dödens närhet blir så väldigt vis och klok. Ligger det något i det?

– Ja, det gör det. Sedan dagen jag fick sjukdomsbeskedet tänker jag på ett annat sätt. Jag ser på mina medmänniskor med nya ögon. Om jag ser en bebishand sticka upp ur en barnvagn blir jag otroligt berörd. ”Nu ska den lilla handen upp och leva”, tänker jag. Jag har börjat älska att titta på fåglarna utanför fönstret.

Tänker på de anhöriga

Dagarna präglas av cellgiftsbehandlingens cykler. Elisabeth Ohlson träffar vänner, ser på film och läser böcker – just nu Marie-Louise Ekmans bok om maken Gösta Ekman, som gick bort för sex år sen.

Hon har bestämt sig för att tillbringa sista tiden på hospis. Elisabeth Ohlsons pappa och faster dog i hemmiljö, hon såg vilken stress det innebar för de närmaste.

Hon har läst på om magcancerdöden, det är ett förlopp som ­oftast går långsamt. Det är de anhöriga hon tänker mest på.

– Jag är inte rädd för egen del.

Vill ge tillbaka med bilden på dödsbädden

Bilden som hon vill ta på dödsbädden är ett sätt att ge tillbaka, ­säger hon.

– Hela mitt liv har jag fotat andra. I det har de gett något av sig själva. I synnerhet de avlidna nu senast, jag har känt ett otroligt ansvar. Därför skulle det vara fint om jag lät mig själv genomgå samma sak.

Vad tänker du om den tid du har kvar?

– Att jag är nöjd med det jag åstadkommit. Jag behöver inte längre leverera.