Jag är pinsam, alltså finns jag till

För ungefär tio år sedan, samtidigt som jag gjorde min sista termin på pastoralinstitutet, var jag inblandad i en debatt om Svenska kyrkans identitet i denna tidning. Tio år är visserligen inte lång tid i kyrkans värld, men för mig känns det som en evighet sedan.

Det slår mig att det är lite pinsamt att läsa mina inlägg i dag. Jag blir uppspelt över mitt engagemang, men samtidigt lite fnissig över de höga brösttonerna och mina förhoppningar om en öppen, omvärldsvänd kyrka, eller för att citera mig själv: ”en kyrka av i dag som förkunnar den frihet som inte begränsar den andres frihet!” Det är stora ord.

Kanske trodde jag att mina debattinlägg skulle kunna ge någon en tydligare bild av vad Svenska kyrkans identitet är, vilket förstås är lite konstigt då jag inte ens visste det själv. I dag kan jag se att mina inlägg drevs av en vilja att slå fast min position i en särskild grupp mer än att faktiskt diskutera frågorna.

Men lustigt nog är det just i dessa känslor, pinsamhet och viljan till tillhörighet, som jag kanske mest närmar mig Svenska kyrkans identitet av i dag.

För pinsamheten är fundamental i Svenska kyrkan. I David Thurfjells bok Det gudlösa folket ägnas faktiskt ett helt kapitel åt den här känslan. Där kan vi läsa om kristna som upplever det som pinsamt att berätta för andra att de ska gå på gudstjänst, om präster som stänger av när de hör andra präster på radion av rädsla för att få skämmas, om någon som anser sig vara ”religiös, men inte kristen”.

Men varför omgärdas kristendomen av så mycket pinsamhetskänslor? Och varför är det just i Svenska kyrkan de verkar uppstå mest?

För att reda ut det måste man nog börja i frågan om vad pinsamhet är. Enklast kan man säga att pinsamhet är en känsla av mild skam som uppstår i mötet mellan två normsystem, eller två kulturer, då vi som subjekt hamnar mitt emellan.

Där skammen får sin kraft av tanken att jag är fel, handlar pinsamheten i stället om känslan att vara på fel plats, eller att slitas mellan två platser. I den här kluvenheten, oförmågan att fullt ut begripa vilken grupp vi identifierar oss med och tillhör, uppstår pinsamheten.

Svenska kyrkan av i dag står stadigt med ena foten i samtiden och majoritetskulturen som omger oss och andra foten i den historiska kyrkan, dess arv och uttryck i andra delar av världen. Kyrkan står på gränsen utan att riktigt veta var hon hör hemma – sliten mellan två platser. Hon står alltså på just den plats där pinsamheten kan uppstå.

Men vad som är pinsamt ändrar form och karaktär beroende på vilken värld man anser att kyrkan hör hemma i. Å ena sidan upplevs kyrkan som pinsam när dess företrädare uppträder alltför otidsenligt, förlegat eller tråkiga. När ännu en kvinnoprästmotståndare dyker upp i media, eller ännu en 1600-talsmässa firas.

Å andra sidan upplevs kyrkan som pinsam när hon allt för lätt böjer sig efter populismen. När ännu en församling dansar ”Jerusalema”, eller ännu ett ”politiskt korrekt” beslut fattas i kyrkomötet.

Det som ibland kallas för kyrkans två läger, oavsett hur långt ifrån varandra de står, enas ändå i den pinsamma känslan.

Men så här har det väl inte alltid varit? Kände Paulus och apostlarna, Augustinus och kyrkofäderna att det var lite pinsamt ibland? Är det bara vi som är lite löjliga eller har det hänt något kring människans sätt att tänka kring religiositet och identitet?

Visst är det så. Begreppet religiositet, så som vi tänker på det i dag, är ju en ganska ny företeelse som växte fram under upplysningen på 1700-talet. Det var först då en allt skarpare gräns mellan inre och yttre började sättas upp och religiös plötsligt var något man kunde, eller inte kunde, vara. Innan dess var allt religiöst.

Men den största förändringen handlar om hur vi i dag ser på identitet. I BBC-dokumentären ”Being Gay in the Thirties” diskuteras den homosexuella identitetens framväxt. I en intervju berättar Gifford Skinner, som levde som gay i 1930-talets London, att homosexualitet inte var en identitet utan snarare en uppsättning handlingar.

Homosexuell var alltså inget som man var utan något som man gjorde. I dokumentären beskrivs sedan hur detta skiftade när en allt större rädsla för – och ett allt större hat mot – homosexuella tvingade fram en rättighetsrörelse vars största argument var att homosexualitet var en identitet, något man var och därför inte kunde avstå från.

För att få samma rättigheter som icke-homosexuella skedde alltså en binär uppdelning av mänskligheten i två läger där man måste vara det ena eller andra.

Det är ett tankesätt som präglar oss mycket i dag (och som nog ligger till grund för den snarstuckna identitetsdebatt vi ser i medierna).

Men det problematiska med det tankesättet är att det tar bort något av människans vara, hennes essens. För det låser henne vid ett av de två alternativen, tvingar henne att en gång för alla bestämma sig för en fast och fix identitet.

Själva begreppet identitet blir så ett tveeggat svärd: det är nödvändigt ur ett moraliskt och rättighetsperspektiv, samtidigt som det begränsar oss som människor och får oss att vackla inför oss själva och vår tillhörighet.

Berättelsen om de homosexuellas rättigheter blir så en parallell till hur de tankar kring identitet som vi har i dag har vuxit fram.

Historikern Philip Gleason har undersökt identitetsbegreppets historia och funnit att det sätt vi använder oss av ordet, och tänker på det i dag, härstammar just från mitten av förra århundradet.

Innan dess var identitet en juridisk term där det enbart handlade om att identiteten på en viss förövare kunde vara okänd eller känd.

Men med början hos den tidiga psykologins vändning till människans insida, framväxten av sociologin och ett allt större intresse för nationella liksom kulturella grupper efter andra världskriget blev identitet ett alltmer populärt begrepp.

Men som så ofta med populära begrepp blir själva förståelsen av det snabbt urvattnat. I dag är det nog svårt att helt greppa vad man talar om när man talar om identitet. I sin undersökning finner Gleason dock två olika grundförståelser.

Den ena, som vi kan kalla ”den psykologiska” (med den kände psykologen Erik Eriksson i spetsen), och andra som vi kan kalla ”den sociologiska” förståelsen.

Båda synsätten enas i grundpremissen att identiteten formas av omgivningen, men skiljer sig åt i just hur det sker. Enligt Gleason finns det i den psykologiska förståelsen en kärna i individen som motstår förändring och kriser: identiteten är något vi har. I den sociologiska förståelsen däremot ges vi identiteten av omgivningen.

Vi får, så att säga, ett namn (kristen, förälder, man, läsare, heterosexuell, löpare) och tvingas därmed också anamma de rollkrav som följer med namnet. Identitet, i den här förståelsen, är något vi får.

Med denna definition av identitet kan vi också få djupare förståelse för den svenskkyrkliga pinsamheten.

Oavsett om det är kluvenheten inför att bli betecknad som kristen, svårigheten med att höra präster på radion eller motviljan mot Svenska kyrkans engagemang på Bokmässan.

Identiteten får vi djupast sett av någon utanför oss och då blir våra handlingar alltmer viktiga, för det är dessa som omgivningen ser. Av den andre får vi ett namn och en roll, blir förknippade med en viss uppsättning handlingar och tankemönster.

Så närmar vi oss grundfrågan i allt det här oavsett vilken förståelse av identitetsbegreppet vi bär med oss: ”Vem är jag – i den andres ögon?”

Och kanske är det helt enkelt så att ”jag” – i mitt vara – är pinsam. Att det i varje människa finns en kluvenhet, ett främlingskap inför oss själva som den pinsamma känslan gör oss påminda om. Jacques Lacan, fransk psykoanalytiker, gick till och med så långt som att säga att i pinsamheten blir vi ”utsatta i den nakna verkligheten av vår brist på vara.”

Vilket är ett annat sätt att säga att pinsamheten påminner oss om att vi djupast sett faktiskt saknar både identitet och grupptillhörighet och att det är just i tvekan och kluvenheten som vi är som mest mänskliga.

I gränslandet mellan natur och kultur, mellan insida och utsida, mellan mitt upplevda jag och det ”jag” som går runt på två ben och vantrivs i kulturen, för att citera Freud.

Jag vrider tillbaka klockan tio år och landar återigen i identitetsdebatten. Det finns inga enkla svar och jag vet att jag komplicerar det än mer nu. Det enda de skilda debattörerna verkar kunna enas kring är att Jesus är ett centrum: att kyrkan är Kristi kropp och vi är lemmarna.

Men vi spretar och drar åt olika håll i jakten på något fast och orubbligt att gripa tag i.

”Och ni, vem säger ni att jag är?” När Jesus ställer sin fråga till lärjungarna förväntar han sig då en trosbekännelse som svar eller är det också hans fråga? Vem är jag – i era ögon? Vilket namn ger ni mig?

Kanske är det i pinsamheten och det tvekande vi människor, och kyrkan som vi tillsammans utgör, är som mest kristuslika?

I det pågående projektet, den ständiga omförhandlingen mellan yttre och inre, mellan himmel och jord, där vi lever och dör och får nytt liv igen.

Det vacklande, inte som en svaghet utan något som öppnar upp.

Ludvig Lindelöf är präst i Carl Johans församling, Göteborg.

Tillsammans med Pontus Bäckström gör han podcasten Ingen hinner fram ”om kyrka, tro, samhälle, populärkultur och kanske lite politik”.