Kärlek tema för världsråd

Alltsedan Kyrkornas världsråds bildande 1948 har generalförsamlingarna utgjort en av de verkligt stora tilldragelserna i den ekumeniska världen och hållits med högst åtta års mellanrum. Denna gång kommer den att äga rum i tyska Karlsruhe, med temat ”Kristi kärlek driver världen till enhet och försoning”. Delegater, observatörer och andra deltagare förväntas närvara i tusental och de formella överläggningarna omgärdas av en stor mängd kringarrangemang.

Kyrkornas världsråd utgör med sina cirka 350 medlemskyrkor världens största ekumeniska sammanslutning. En stor del av de protestantiska kyrkorna och de flesta ortodoxa kyrkorna är medlemmar. Den Romerskkatolska kyrkan är inte medlem men sänder representanter till organisationens möten och deltar dessutom fullt ut i väsentliga delar av Kyrkornas världsråds verksamhet. Det gäller exempelvis arbetet som sker inom ramen för kommissionen för Faith and Order och kommissionen för mission och evangelisation.

Präglas av samtida tillståndet

En generalförsamling präglas alltid av det samtida tillståndet, både vad gäller de mellankyrkliga relationerna och världsläget i stort. I den ekumeniska rörelsens historieskrivning figurerar därför generalförsamlingarna i hög grad som en sorts ekumeniska temperaturmätare och indikatorer på vilka frågor som i olika skeden betraktats som de viktigaste.

Generalförsamlingen i New Delhi 1961 förknippas exempelvis med ett expansivt skede i Kyrkornas världsråd framväxt. Många östkyrkor och kyrkor från det globala syd inkorporerades och själva valet av plats för generalförsamlingen var en signal om att västerländsk kristendom inte har ensamrätt att definiera Kyrkornas världsråds identitet och inriktning.

Uppsala 1968 sammankopplas med ett politiskt radikalt skede, förbundet med stark tilltro till möjligheten att uppnå rättvisa genom radikala strukturförändringar. Återgivningar av Vancouver 1983 beskriver starka förhoppningar om att de föregående årens ekumeniska utveckling medfört att kyrkornas synliga enhet nu var inom räckhåll, förhoppningar som ganska snart dämpades.

Hur Karlsruhe 2022 i efterhand kommer beskrivas återstår att se. Klart är att generalförsamlingen sker i en situation då den ekumeniska glöden är i behov av en syreinjektion. Under stora delar av 1900-talet präglades ekumeniken av optimism och känsla av att enhetsarbetets landvinningar sakta men säkert skulle övervinna splittringen i Kristi kyrka.

Vindarna har delvis vänt

En ekumenisk-teologisk höjdpunkt nåddes i början av 1980-talet när kyrkorna formulerade sig tillsammans i dokumentet Dop, nattvard, ämbete (BEM-dokumentet). Dokumentet fick stort genomslag i många kyrkor och har exempelvis fått märkbar betydelse för Svenska kyrkans liturgiska utveckling.

Men vindarna har delvis vänt och de tidigare enhetssträvandena har bytts mot ett tillstånd som av somliga beskrivs som ekumenisk vinter – ett frostigare klimat där mellankyrkliga relationer kärvar och den egna kyrkans särart alltför ofta betonas på bekostnad av den gemensamma grunden.

Till dessa spänningar kan man i närtid lägga den inbromsning i det ekumeniska arbetet som pandemiåren medfört. Därtill kommer de ekumeniska konsekvenserna av Rysslands brutala invasionskrig i Ukraina och den ryskortodoxa kyrkoledningens val att stödja detta.

Medvetenheten om dessa och andra utmaningar är stor när nu Kyrkornas världsråds medlemskyrkor kallar varandra samman till generalförsamling. I det övergripande temat märks en vilja att hitta en tonalitet som i en krävande tid kan öppna kyrkorna för≈varandra: ”Kristi kärlek driver världen till enhet och försoning”.

Kärlek för första gången

Det är första gången som ordet kärlek finns i temat för en generalförsamling. Kärleksmotivet sätter fokus på den kristna trons relationella dimensioner. Som det står i introduktionen till generalförsamlingens tema: ”Många människor i kyrkorna manar oss att inte låta vårt sökande efter enhet endast vara intellektuellt, institutionellt och formellt, utan också grundat i relationer, gemensam bön och, viktigast av allt, i ömsesidig tillgivenhet och kärlek. Därtill måste vi alltid vara grundade i apostlarnas tro – de som fick det nya budet att älska varandra”.

Temat är en påminnelse om att trovärdig ekumenik inte kan reduceras till teologiska överläggningar och gemensamma dokument. Den måste också bestå av kyrkor som stärker varandra i att leva kristen tro i världen och därigenom vara tecken på Kristi självuppoffrande kärlek. Kärleken samlar och enar mer än vad idéer och ideal gör.

Målet är att inspirera till vad man kallar ”hjärtats ekumenik”, det vill säga ekumenik som inte bara talar till intellektet utan till hela livet. Anslaget inbjuder kyrkorna till att låta ekumeniska möten bli möjligheter att ärligt dela livet med varandra – också sådana delar som man kämpar med, sådant där den egna kyrkotraditionen brister och man skulle behöva hjälp. Därmed anknyter det till det förhållningssätt som inom ekumenisk teologi kommit att kallas receptiv ekumenik.

Generell samstämmighet

Samtidigt är det viktigt att sökandet efter förnyade ekumeniska ansatser inte spelas ut mot betydelsen av det målmedvetna enhetsarbete som bedrivits i decennier, bland annat inom ramen för Kyrkornas världsråd. Här finns upparbetade strukturer för ekumeniskt arbete, som visserligen inte står ohotade, men som alltjämt är aktiverade. Med tanke på utmaningarnas omfattning är det i sig ingen liten bedrift.

Hjulen i Kyrkornas världsråds kommissioner och arbetsgrupper har sakta men säkert snurrat på, också på senare år. Ett resultat av det märks i analyserna av det stora material som publicerats lagom till generalförsamlingen, där kyrkorna responderar på dokumentet Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Här konstateras att kyrkorna i vår tid uttrycker en generell samstämmighet om att det trots allt är långt mer som förenar de kristna kyrkorna, än vad som skiljer dem åt.

Men för att den insikten ska få betydelse krävs kyrkor som inte betraktar ekumeniskt engagemang som ett specialintresse för några få, utan som ett omistligt uttryck för kyrkans djupaste identitet. För oss i Svenska kyrkan formulerar Kyrkoordningen den saken med stor tydlighet: ”Svenska kyrkan delar den ekumeniska rörelsens övertygelse att Jesu bön om enhet (Joh 17:21) är en kallelse att söka de kristnas synliga enhet”.

Aktualisera lokalt

Svenska kyrkan har haft ett aktivt engagemang i den ekumeniska rörelsen alltsedan dess begynnelse. Men hur märks det i din församling att ert kyrkoliv är ett lokalt uttryck för delaktighet i den världsvida kyrkan?

Den stundande generalförsamlingen ger en anledning att också lokalt aktualisera de teman som nu präglar det internationella ekumeniska samtalet. En bra start är att läsa Kyrkan – på väg mot en gemensam vision, som finns översatt till svenska på Sveriges kristna råds hemsida.

Det mångbottnade temat lämpar sig också mycket väl att formulera som en bön inför generalförsamlingen: Må Kristi kärlek driva oss till enhet och försoning.

Jan Eckerdal