Lång resa i tid och rum när ung filosof skriver om moralens historia

Under den kärnfulla titeln Moral, med den mer pretentiösa än eleganta undertiteln Uppfinnandet av gott och ont (Daidalos 2023, översättning av Joachim Retzlaff), genomför den tyske filosofen Hanno Sauer en mycket lång resa i tiden och rummet. Författaren är ännu ung – född 1984 – men redan upphovsman till flera verk och nominerad till ansedda priser.

Kanske är det kombinationen av ungdom och framgångar som ger framställningen en viss prägel av självsäkerhet, som ibland är välgörande – till exempel när Sauer tidigt i boken deklarerar att det visserligen är svårt att definiera vad moral innebär men att det visst inte är omöjligt att ”klart säga vad den är, utan bara att det inte går att säga det kort.”

Ibland är den kavata hållningen mindre avväpnande, som då författaren i en mening avfärdar den kristna religionen: ”Rövarhistorien om en allsmäktig och allvetande Gud, som förvandlas till människa, låter sig avrättas för att sona hela mänsklighetens synder och tre dagar senare uppstår från de döda, är ju uppenbart nonsens.”.

Det ska i rättvisans namn sägas att Sauer är betydligt mer blygsam, eller i varje fall måttfull, när han beskriver bokens ämne, syfte och metod. ”En historia om moralen ”, säger han, ”är inte en historia om moralfilosofin.” Det är i stället ”historien om våra värden, normer, institutioner och praktiker. Vår moral sitter inte i huvudet utan i våra städer och murar, lagar och sedvänjor, fester och krig.”

Om syftet: ”Den historia som jag ska berätta är avsedd att lämna ett bidrag till samtidsförståelsen.”

Om metoden: ”Den historia över moralen som jag har att erbjuda är ingen historieskrivning i traditionell mening, som hänvisar till konkreta, mer eller mindre väl dokumenterade händelser och skeenden. Det är en sorts ’djup historia’ som inte opererar med årtal och namn, utan framkastar ett plausibelt scenario för hur det ungefär kan ha gått till.”

Jämförd med den historieuppfattning som fått sin mest pregnanta formulering i Leopold von Rankes  visserligen kritiserade men aldrig helt övergivna ord om historiens uppgift:  att finna och beskriva ”wie es eigentlich gewesen” (”hur det egentligen var”) är detta slag av historia en djärv nyhet även om framställningar av det slag som Sauer presenterar börjat bli alltmer vanliga.

”Djup historia” är givetvis en översättning av en angloamerikansk term, deep history. Genren kan sägas vara ett naturligt uttryck för människans vilja att veta och förstå när de säkra kunskapskällorna saknas. Det är uppenbarligen fallet i fråga om den mänskliga och samhälleliga utveckling som självfallet har ägt rum en gång men som ligger bortom de skriftliga vittnesbörd som är den traditionella historieskrivningens källor.

För att komma åt allt det som hände dessförinnan tar den ”djupa” historien hjälp av vad som kan skrapas ihop från många håll: arkeologi, geologi, genetik, meteorologi med mera. Det räcker ett stycke, men det ”plausibla scenario” som Sauer eftersträvar kräver till slut ändå gissningar.

Sauer representerar å ena ­sidan en djärv variant av deep history, ty han börjar med den utveckling som inleddes för fem miljoner år sedan. Å andra ­sidan företräder han en försiktigt pragmatisk syn på vad som konstituerar historieförloppet. Han avvisar all enkel utvecklingstro och betonar energiskt förloppets komplexitet och det ständiga samspelet mellan materiella förutsättningar och ideologiska motiv.

Denna öppenhet illustreras väl av den betydelse som han – trots sitt barska avvisande av den kristna läran – tillskriver den romersk-katolska kyrkans familjepolitik: den bidrog avgörande, hävdar han, till att bryta ned det traditionella småskaliga klansamhället och bana väg för de stora och anonyma samhällen som kommit att känneteckna västvärlden.

”Det går knappast att överskatta betydelsen av upptäckten av evolutionen”, sammanfattar Sauer sitt credo. Han fortsätter: ”Idén att en skenbart avsiktlig anpassning kan förklaras med ett oplanerat samspel mellan mutation och selektion är en av de stora insikterna i mänsklighetens historia, och kan bara jämföras med tre eller fyra upptäckter av samma dignitet.”

Klokt nog avstår han från att nämna dessa tre eller fyra.

Stig Strömholm