Ny film: Dödsdömda Maryams öde avgörs i direktsänd tv

Vad krävs för att kunna förlåta? Förövarens uppriktiga ånger? En egen skuldmedvetenhet? Eller en uppriktig längtan efter att kunna gå vidare med sitt liv?

Tänk dig ett reklamfinansierat tävlingsprogram i samband med en stor religiös familjehögtid. Landets främsta artist är bokad. En folkkär skådespelerska ska glädja publiken som hemlig gäst. Studiopubliken är förväntansfull.

De två huvudgästerna är desto mer nervösa. Den enas framtid står på spel.

Men det handlar inte om att vinna ett skivkontrakt. Det är heller ingen ny upplaga av 90-talets omdebatterade teveprogram ”Förlåt mig”. Huvudgästens vilja till förlåtelse avgör här om en dödsdömd ska bli benådad. Och publikens röster avgör hur mycket blodspengar offrets familj får.

En verklig förlaga finns i dagens Iran men är också temat i Massoud Bakshis film Yalda – förlåtelsens natt. 22-åriga Maryam är dömd till döden för att genom en olyckshändelse ha dödat sin man, den mycket äldre och rikare Nasser. Hans vuxna dotter Mona ska i direktsändning avgöra om Maryam ska benådas eller ej.

Ju fler sms och engagemang från tittarna desto mer blodspengar till offrets anhöriga från sponsorerna. Cynismen i detta visar hur en instrumentell förlåtelse i princip omöjliggör en djupare självrannsakan och läkningsprocess.

Medan de båda kvinnorna konfronterar varandra i studion pågår ett annat drama bakom kulisserna. Nya fakta avslöjas. Frågan om skuld blir så mycket mer komplex. Publiken förväntar sig att Maryam ska visa ånger. I stället hävdar hon sin oskuld och visar trots blandat med förtvivlan.

Går det förlåta en person som inte erkänner sin skuld? Maryams öde ligger i offrets dotters kalla händer. Precis som i vissa amerikanska delstater där de anhörigas förmåga att förlåta påverkar utfallet av dödsstraff.

Men även i Sverige ser vi hur allmänheten snabbt kan förvandlas till en pöbel och folkdomstol i sociala medier och kvällspress. Folkdomstolens makt kan föregå och ibland även överträffa den juridiska.

Tänk bara på Hamid Zafar. Över en natt kan livet vara över, utan någon möjlighet att överklaga. Är det verkligen ett samhälle vi vill ha? Vad händer med ett samhälle som försöker rationalisera bort ånger och förlåtelse?

Filmen blundar för den teologiska aspekten av förlåtelse och försoning som präglas av uppriktig självrannsakan hos båda parter. Bara den som kan se bjälken i sitt eget öga kan förlåta den som står i skuld.

För att vara en film från Iran är detta därför en otippat sekulär film. Åtminstone på ytan. Kanske är det snarare en skickligt gjord religionskritik som visar att en påbjuden och pragmatisk förlåtelse utan djupare självreflektion bara blir cynisk.