Drömsk gestaltning av Uppenbarelseboken

En vitklädd kvinna ligger på det kalla, hårda stengolvet. Över sig har hon en filt. En prasslig, guldfärgad räddningsfilt. Hon sover. Hon drömmer.

Kvinnan på golvet är den centrala karaktären i årets kyrkospel i Lunds domkyrka. Under 40 minuters tid följer publiken med på en resa genom hennes drömmar.

– Vi gör en apokalyps, ett avslöjande av en människas inre liv genom Uppenbarelsebokens texter och nyskrivna texter, säger Åsa Egnér, konstnärlig ledare för Lund stifts kyrkospel.

Drömde om gestalter i vita kläder

Åsa Egnér är också, tillsammans med Anette Lindbäck, författare av årets kyrkospel. De har tagit avstamp i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken. Åsa Egnér berättar att hon drömde om scener som beskrivs i Uppenbarelseboken långt innan hon blev präst och läste teologi.

– Jag hade starka drömmar om friden och de vita kläderna och den miljön, så den har alltid legat nära mig. Samtidigt är Uppenbarelseboken väldigt svår och jag ville komma in i texten på något sätt. Det är en väldigt arg Gud och det är mycket dom och otäcka djur. Men när jag hade jobbat med texten ett tag så kände jag att det viktigaste är den genomgående Kristus-drömmen.

Kristus-drömmen blir också viktigt för kvinnan i kyrkospelet, som möter Kristuskärleken som en vit frid i mitten av föreställningen. Efter mötet blir mörker och rädsla utbytt mot sökande och hopp.

Den vita friden gestaltas av personer med funktionsvariationer från Teater slangbellan. Huvudrollen, kvinnan, spelas av Anette Lindbäck.

Återtar ett liturgiskt språk

Idéen med kyrkospel, teaterstycken som använder Bibelns texter och spelas i kyrkor, utvecklades under 1960-talet. Den första kyrkospelskonsulten i Lund stift var Birgitta Hellerstedt Thorin. Hon och andra konstnärliga ledare som Olov Hartman och Arne H Lindgren använde ett högtravande, liturgisk språk, enligt Åsa Egnér.

De sista tio åren har kyrkospelen haft ett mer realistiskt språk, men Åsa Egnér och hennes kollegor har nu valt att återgå till det gamla språket.

– Det var tre kvinnor som såg föreställningen i dag som varit med i kyrkospelet för många år sedan. De sa att de kände igen sig i det liturgiska språket. Och det är för att vi har tagit tillbaka det. Det var mer dramatiskt stort och det gillar vi, säger Åsa Egnér.

Musiken är en viktigt komponent i årets kyrkospel. Nästan all musik som framförs är skriven till spelet av Hans Nilsson, som också finns med i ensemblen. I början sjunger kvinnan ensam med Hans Nilssons harpa som enda ackompanjemang. Senare hörs även dragspel, cello, klarinett och stämsång med hela ensemblen.

Besökaren Anders har bott i Lund i 40 år och varit på kyrkospelet många gånger.

– Det är första gången jag är med om att det spelas uppe i koret. Det blir något helt annat än att sitta i mittskeppet och se det spelas i trappan. Det blev närmre, och det var välbehövligt med en pjäs som denna. Det var jättehäftigt, jag tycker det var jättebra, säger Anders.

Avslutar med mässa

Kyrkospelet avslutas, som brukligt med kyrkospel, med en mässa. Efter mässan tågar ensemblen, och publiken följer efter, ner från koret och sjunger en nyskriven psalm med text från Uppenbarelseboken:

“Gud ska torka alla tårar från deras ögon bort. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Kvinnan ligger inte längre under sin räddningsfilt och våndas. Hon har rest sig och dansar med den vita friden.

– Det är en inre resa i musik, röst, rörelse och gestaltning av en människa. Den är inte helt lättillgänglig, utan den är ganska stark och poetiskt. Uppenbarelsebokens språk är poetiskt och det är även den här kvinnans språk, säger Åsa Egnér.

– Den är ganska meditativ och repetitiv, så det skulle vara fint och publiken lämnade med någon slags känsla av frid.