Hon synliggör patriarkala mönster - uppmärksammar fem bibliska kvinnor

Det är en torsdag i september och Kyrkornas världsråd håller konferens i tyska Karlsruhe. Alla kyrko­ledare är där. Bland dem ­ärkebiskop Antje Jackelén och Sofia Camnerin, generalsekreterare för Sveriges kristna råd (SKR).

Kriget i Ukraina står i fokus, tillsammans med andra pågående konflikthärdar. På sin Facebooksida lägger SKR upp en film från ”Thursdays in black”, en kampanj som med handarbeten från hela världen uppmärksammar genusbaserat våld.

Detta är kyrkornas självförståelse 2022: Vi protesterar mot våldet och vet att det ständigt pågår. Vi känner till dess mönster och ser kyrkans roll i våldets historia.

Tystnad från kyrkans sida

Men det finns också en annan verklighet där våldets effekter hänvisas in i glömska. Det gäller inte minst våldet mot kvinnor. Kring både nutida och historiska övergrepp råder många gånger tystnad, även från kyrkans sida.

En ny bok tar sig an just detta ­tystnadens arv. Mellan vinge och kropp är namnet på prästen och författaren Anne Sörmans doktorsavhandling. I den närläser hon fem texter – fyra ur GT, en apokryfisk – och tolkar kvinnors vittnesmål ur psykoanalytiskt, etiskt och religionsfilosofiskt perspektiv.

Grundhållningen är feministisk. Ärendet? Att lyssna till text­erna och höra vad kvinnogestalterna har att säga vår egen tid.

– Kvinnors liv och villkor har varit tema i mitt liv långt innan jag blev präst. Jag har alltid upplevt att det som är kvinnors verklighet inte riktigt syns på det sätt som männens gör, säger Anne Sörman, som prästvigdes 2010.

"Vad ska vi med Gamla testamentet till?"

Det var under utbildningen som hon första gången läste Bibeln från början till slut. Inledningsvis något motvilligt. Vad ska vi med Gamla testamentet till, undrade hon och tänkte att det borde räcka med Jesus, det befriande evangeliet.

– Så började jag läsa och blev helt fascinerad av alla livsöden. De är motsägelsefulla, levande och vansinniga. Ta bara Abraham, han agerar som en skitstövel. Ändå har han fått en så betydelsefull plats. Vad ska vi tänka om det? Att en människa kan bete sig illa och ändå rymmas? Eller att han är utvald?

Ta bara Abraham, han agerar som en skitstövel. Ändå har han fått en så betydelsefull plats.

Flera av gestalterna hade hon aldrig hört talas om. Några av dem berörde henne särskilt. Det är de som nu finns med i avhandlingen: Hagar, kvinnan från Betlehem, Siseras mor, Rispa och ­Judith. Fem kvinnor som alla ­förekommer i ohyggliga berättelser om våld och våldtäkt – och där en av dem själv är våldsutövare – men vars öden aldrig setts som särskilt betydelsefulla.

En hemsk kvinnosyn

Som Anne Sörman skriver: ”Ingen av dem har förståtts som exempel på hur det är att vara människa eller hur det är att stå i relation till Gud.”

– Att våld förekommer i Bibeln är ingen nyhet. Även den som bara har en vag relation till Bibeln vet att den är full av våld och att kvinnosynen kan vara hemsk. I stället för att välja bort de texterna kan vi fundera över vad de har att säga. Jag är inte våldsforskare, men jag tycker att våldet är teologiskt underbehandlat.

I avhandlingen lyfter Anne Sörman kvinnorna som subjekt och visar hur de mitt i all tystnad och övergivenhet bär på kraft. Hagar utnämner hon till ”Bibelns första teolog”. Hagar är den första som reflekterar över hur Gud fungerar, menar Anne Sörman, som också prövar tanken att några av de kvinnoöden hon studerar kan ses som gudsrepresentationer.

– Människans önskan att Gud ska vara god är enormt stark, därför har vi överseende med de bilder där Gud faktiskt är förfärlig. Jag leker med tanken att några av de här kvinnorna skulle kunna förstås som en del av Gud. Även en kvinna som inte säger någonting, men som uttrycker sorg ­eller tröst, bär drag av Gud i det skeendet.

Använder psykoanalysen som redskap

Med Anne Sörmans läsning hamnar de traditionella kristna begreppen i bakgrunden. Hon använder sig inte av termer som nåd eller skuld. I stället orienterar hon sig med hjälp av ord som kropp, vanmakt och motstånd.

Mellan vinge och kropp går i  ­dialog med en rad feministiska bibelvetare. Precis som holländskan Mieke Ball använder Anne Sörman psykoanalysen som ­redskap. Hon har också inspirerats av tyska Susanne Scholz som skrivit om våldtäkter i Bibeln.

– Liksom dem har jag en kritisk ingång. Den feministiska bibelforskningen belyser patriarkala mönster och konstaterar att kvinnor inte har en enda replik. Och så lämnar man dem. Jag försöker se om bibelberättelserna kan hjälpa oss och menar att texterna bär på resurser.

Dit hör den själavårdande aspekten. Det som ger människor tröst är inte att säga ”Allt blir bra” eller ”Gud älskar dig”, om det inte är så det känns, säger Anne Sörman. Det som hjälper kan vara att få höra om andra människor som gått igenom liknande erfarenheter.

"Ingen av de här bibelberättelserna återges ur kvinnans perspektiv"

Hon drar paralleller till kyrkornas metoouppror, där hon ­varit aktiv.

– Metoorörelsens essens är att få dela en erfarenhet som hållits dold. Det handlar om kränkningar och sexualiserat våld som ofta skett i det dagliga och som de här bibelberättelsena bekräftar genom att visa att detta har skett i alla tider.

Osynliggörandet är tidlöst. Liksom skuldbeläggandet av offret. Detsamma gäller mäns manöverutrymme i jakten på upprättad heder.

– Ingen av de här bibelberättelserna återges ur kvinnans perspektiv. Det kan man säga något om. Men trots en lång redigeringsprocess har man valt att ha dem kvar. Det betyder också något.

Metoorörelsens essens är att få dela en erfarenhet som hållits dold. Det handlar om kränkningar och sexualiserat våld som ofta skett i det dagliga och som de här bibelberättelsena bekräftar genom att visa att detta har skett i alla tider. 

Med hjälp av den norske teologen Kjetil Hafstad resonerar Anne Sörman om hur hoppet kräver förtvivlan för att bli till. Hon återger en scen från ett av forskningstidens seminarier, där hon vid ett möte i Storkyrkan i Stockholm berättade om Rispa för en grupp präster och diakoner. En kvinna i publiken frågade var hoppet fanns.

– Jag sa att jag inte kunde se något hopp i berättelsen. Hopp är något vi måste skapa i oss själva när vi läser. Det kan ibland finnas en neurotisk önskan att finna hopp i allt. Vi måste kunna möta smärtan för att det ska vara sant. Om det är inte är sant skapas inget hopp.

Vill skriva om våldtäkter i Bibeln

Det är åtta år sedan Anne Sörman påbörjade sin doktorsavhandling. I bagaget har hon flera tidigare böcker, vilket märks. Mellan vinge och kropp har en tillgänglighet i både språk och tanke, som öppnar ämnet för läsare utanför akademiska kretsar.

Boken har gett henne blodad tand. Nu är hon sugen på att skriva en till, om våldtäkter i Bibeln. Sådana har som sagt gjorts, men Anne Sörman vill göra en ”supersystematisk” studie där även de antydda och metaforiska våldtäkterna finns med.

Hon skulle också vilja skriva om Nya testamentets kvinno­gestalter. Livsöden där den mänskliga sidan av det gudom­liga kommer fram.

– Jag har inte den här höga synen på Gud som ett väsen som bryter in. Jag ser Gud som ett samspel mellan människa och det gudomliga.

En av många insikter från avhandlingen

Avhandlingens slutsatser är många. För den som söker en övergripande insikt har Anne Sörman ett tydligt svar: Lyssna till de perifera rösterna.

– Det gäller i alla sammanhang. Ska vi förstå klimatkrisen måste vi lyssna på dem som har drabbats av att deras vatten är grönt. De stora schematiska rörelserna är ofta svåra att ta till sig, men när det som händer får kropp och plats förstår vi.