Medryckande när skeendena står på egna ben

Prästen och trebarnspappan Åke kom vid 58 års ålder ut som Ann-Christine. Historien är redan välbekant för många. Dottern Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine fick stor uppmärksamhet när den släpptes 2014 och förra året kom biofilmen Min pappa Marianne, fritt baserad på boken, med Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt i huvudrollerna. Nu har Ann-Christine själv skrivit boken Jag kom inte ut jag blev mig själv.

Det är en självbiografi med könsidentiteten som den röda tråden. Här finns skildringar av barndomen i Småland, en flytt till Zimbabwe, ett arbetsprojekt för att få fler att gå i kyrkan och berättelser om kärlekar och sorger. Men hela tiden står grubblerierna, längtan och tvivlet kring den egna kroppen och identiteten i fokus.

Det är en bok full av förtvivlan, ilska och kamp. Pojken Åke försöker berätta för sin mor att han egentligen vill vara flicka, utan att få gehör. Studenten Åke prövar i hemlighet en klänning från universitets teaterföreningen och missionären Åke hittar samhörighet med andra transpersoner i biblioteksböckerna i den zimbabwiska staden Bulawayo.

Scener ur livet och återgivna samtal i dialogform blandas med Ann-Christines egna reflektioner och kommentarer, ofta i ganska uppfostrande ton.

En hel del får sig en känga. Vårdpersonal som vägrar använda pronomen ”hon” och arbetsplatsen Svenska kyrkan, som inte rakt ut beskyller eller tar avstånd, men som i tysthet förpassar Ann-Christine till en kommunikatörstjänst som hon till slut själv väljer att lämna.

Mest medryckande är det när skeendena får stå för sig själva utan att människornas agerande samtidigt recenseras av författaren. Som när Ann-Christine beger sig till Åhléns för att inhandla en helt ny garderob av kvinnokläder eller när hon, nervös och samtidigt överlycklig, för första gången besöker ett kafé som Ann-Christine.

Avsnitten om familjen sticker också ut. Det ryms både smärta och ömhet i beskrivningarna av blusar som göms undan när barnen kommer på besök och i Ann-Christines beslutsamhet att ”skynda långsamt” i sin komma-ut-process, för familjens skull. Här finns de nyanser som saknas i boken i övrigt. Vi bjuds in i sårigheten och dubbelheten. Det blir personligt och skört, i stället för anklagande.

Annars är det mycket av utrymmet på de 267 sidorna som tas upp av utläggningar om vad som är fel, kränkande eller outbildat att säga om en transperson. Kanhända viktig information, men inget som berör läsaren på djupet.

Matilda Ljungkvist