Ehrenpreis memoarer är memoarer för vår tid

I sin senaste bok tecknar Göran Rosenberg en mycket intressant bild av Marcus Ehrenpreis, överrabbin i den judiska församlingen i Stockholm 1914–1948.

Nu kommer Ehrenpreis memoarer från 1946 ut på nytt. Det är med stor behållning jag läser hans egna ord. Memoarerna är fyllda av avgörande händelser i europeisk historia, inte minst från Balkan där Ehrenpreis hade en unik position genom sin bildning och stora språkkunskaper.

Han samverkade med regenter och regeringar, hade diplomatiska uppdrag. Hans kontaktnät var oerhört stort. I slutet av boken finns ett imponerade personregister.

I denna upplaga har förläggaren David Karlsson gjort en gediget jobb med att förklara vilka dessa personer är. Det saknas i original upplagan. Kanske för att dessa var mer kända 1946, än i dag.

Martin Buber var en av dem han kände väl. När han skrev en reseskildring från Palestina för Dagens Nyheter, arbetade han tillsammans med en av Nåsfararna, Hol Lars Larsson, som utbildat sig till fotograf men som också blivit svensk konsul i Jerusalem.

Det finns områden i boken som gör stora intryck på mig. Ehrenpreis var tidig med att verka för olika minoriteters ställningar i länder på Balkan – under en tid av krig och konflikter. Han verkar för gräns­överskridande kultur och bildning, han sätter sitt hopp till att ”själva folken är bättre än sina regeringar”. Han märker under sina besök på olika ambassader att de har dålig kontakt med omvärlden. Eller att de bara rapporterar hem, det som de tror att sina regeringar vill höra men att detta ställer till problem och skapar onödiga konflikter.

Ehrenpreis hoppas på en kulturell pånyttfödelse för sitt eget folk, en kultursionism, som inte är beroende av ett land. Han hyllar möjligheterna i dia­sporan och är själv ett lysande exempel på en centraleuropeisk bildningstradition.

När han anländer till Sverige kommer han snabbt i kontakt med den svenska kultureliten. Anmärkningsvärt är att han blir en utsökt stilist på ett nytt språk.

Marcus Ehrenpreis predikar i synagogan i Norrköping en gång i månaden, där bara en liten grupp judar finns. Men de flesta som kommer för att höra honom var kristna, något som han säger är unikt i Europa men som han finner mycket välgörande.

När jag läser detta hajar jag till. Jag har alltid undrat hur det kom sig att min morfar i Norrköping hade så stort hjärta för allt judiskt och att han hade så stor kunskap. Att han hörde Ehrenpreis predika känns nu som en trolig förklaring. Jag förstår att han måste tagit intryck. Bara att läsa Ehrenpreis är uppbyggligt.

Det finns inte mycket om förintelsen i boken vilket är lite förvånade. Men kanske beror det på att det är så oerhört smärtsamt. Trots allt sätter han sitt hopp till civilisationbyggandet. Han har ett ärende även i dag.

De sista orden i boken handlar om religionens roll för att hjälpa människor att se varandra som just människor. ”Kan man se varandra utan inrotade fördomar, utan religions– och rashat, misstro, då är man människan bland människor. ”

Mikael Ringlander