Missionsbrudens hängivna liv skildras

De kallades ”missionsbrudar”. Det handlar om ett stycke stor kvinnohistoria, framvuxen ur 1800-talets pietistiska väckelser. Dessa rörelser födde också ett glödande missionsengagemang, och missionssällskap bildades. De sände ut missionärer till Afrika och Asien, oftast unga, ogifta män. Många av dem lämnade kvar sina fästmör. Om männen överlevde de tre första åren kunde de unga kvinnorna få följa efter och gifta sig. Utan att veta om männen levde till framkomsten gav de sig i väg.

En av dem var Gustava von Platen. Ingrid Kågedal har skildrat henne i boken Gustava och bröderna i Östafrika (EFS Budbäraren). Framställningen bygger på dagböcker. Gustava kom från en av rikets främsta familjer. Från sitt hem hade hon ingen kristen påverkan.

Hon skriver om Jesus: ”... i mitt hem var han en okänd Gud”. Under sin utbildning vid Cecilia Fryxells flickskola i Västerås bodde hon hos familjen Lewenhaupt på Karlslunds herrgård, och där mötte hon levande tro. Det förändrade hennes liv. Hon skriver: ”Jag har i flera år bett Herren att, om det var hans vilja att jag skulle bli gift, jag då måtte få full visshet om att det var Herrens vilja, och att han måtte bevara mig från alla egna vägar ...”

Både barn och mor dog strax efter förlossningen. Gustavas tid på missionsfältet blev bara två år.

Hennes utvalde blev Bengt Peter Lundahl, en av de unga män som reste ut till Afrika som missionärer. I detta fall var det Eritrea som gällde. Gustava blev hans missionsbrud. Som en förberedelse fick hos vistas en tid på missionsinstitutet Johannelund, där hon bland andra fick möta tonsättaren och sångaren Oscar Ahnfelt.

Före utresan fick hon höra att två av de redan utsända missionärerna blivit mördade. I ett brev skrev hon: ” ... det kan ej avhålla någon som Herren kallat och vill höra honom till att utgå. Är Gud för oss, vem kan då vara mot oss.” Det var en hängiven ung kvinna som skrev dessa ord, stark i tron.

Gustava reste ut i sällskap med tre nya missionärer. Avfärden blev till en nationell angelägenhet; på station efter station hälsades de av folkskaror. Den fortsatta resan blev mindre uppmärksammad. Vid ankomsten fann Gustava sin fästman svårt medtagen. Äktenskapet välsignades snart med ett väntat barn, och Gustava gjorde under tiden energiska insatser i missionsarbetet. Både barn och mor dog strax efter förlossningen. Gustavas tid på missionsfältet blev bara två år.

Den tro, hängivenhet och handlingskraft som Ingrid Kågedal lyft fram ur dagböckerna är stor kristen kvinnohistoria.