Modet att dyka ned i det okända utan att veta om man bottnar

Sigtunastiftelsen är en plats för gränsöverskridande möten, människors möten med varandra men också möten med konst­närer av olika slag. I över ­hundra år har de ståtliga byggnaderna ­varit en högborg för kulturen. Författarstipendier med vistelse på Stiftelsen, kulturarrangemang, bibliotek, klipparkiv och konstutställningar har varit självklara delar av verksamheten.

Just nu pågår en utställning i Rosengårdssalen och kapellet av en av landets mest betydelsefulla skulptörer, Kajsa Mattas. Hennes skulpturer finns både i utpräglade sekulära miljöer som Stockholms Cityterminal, promenaden längst Fyrisån i Uppsala och Sagerska palatset och riksdags­huset i Stockholm och i kyrkor.

Kajsa Matton föddes i Finland 1948 men bor sedan många år i Stockholm. Hon växte upp i en sekulär konstnärsfamilj men kom tidigt i en betydelsefull kontakt med familjen Colliander och påverkades av deras ortodoxa tro. Ikonen och det bysantinska formspråket berörde henne djupt. Hon landade dock själv så småningom i den katolska trostillhörigheten. Hon kom att betrakta ikonerna inte bara som fönster mot evigheten utan även som en dörr in mot det okända.

En av skulpturerna i kapellet på Sigtunastiftelsen kallar hon Teresa Dykerskan. Kvinnan vågar dyka ned i det okända. Vem vet om hon kommer att bottna? Och hålet att dyka igenom är trångt.

Kajsa Mattons konst berör med sin stillhet. Hon arbetar främst med betong vilket är tungt och slitsamt. Hon säger: ”Att skulptera är för mig ett slags meditation, som böner, en övning i tillit. Allt låter sig inte sägas med ord. Därför är jag skulptör.”

I skulpturerna finns inga drag av brutalism som annars är ett vanligt uttryckssätt i konst och arkitektur av betong. I hennes skulpturer är betongen mjuk, inbjuder att stryka över med handen. I kontakten med den katolska tron vågade hon närma sig Maria, men först vid hennes dotters födelse blev tankarna till form.

I hennes konst samspelar yta och djup och när hon fick Sergel­priset 2020 löd motiveringen: ”Utifrån de råa materialen arbetar hon fram sinnliga och naket utsatta former och ytor. De inifrån verkande krafterna i skulpturerna skapar utåt tydliga rum. Det handlar om integritet och ­ytterst om hur det är att vara människa.”

Skulpturerna behöver inte hjälp av kyrkorummets tystnad. Även mitt i det brusande livet, som i ­Cityterminalen, uttrycker konstverken någon form av tystnad och respektfull närvaro. Skulpturen i Cityterminalen före­ställer Christophoros. Han bar Kristus över floden och blev alla resandes skyddshelgon.

En kvinna som jag inte alls känner sitter bredvid mig på vernissagen och anförtror mig att ett plötsligt möte med marmorkonstverket i Cityterminalen kom att förändra henne på ett bestående sätt. Sådan är konsten. Vi behöver inte förstå den, inte tolka den på det sätt konstnären tänkt. Den kan tala till oss ändå eller vara helt stum. Det slitna uttrycket om att konsten blir till i betraktarens öga är verkligen sant.

Jag berördes av berättelsen om tillblivelsen av ett konstverk, Apor, som står på Sagerska palatsets gård. Det är en apmamma som håller sin lilla unge i famnen. Kajsa Matton hörde som barn en legend som handlade om hur djuren bar fram sina barn till Gud. Apmammans unge var verklig ett obeskrivligt skrynkligt och fult barn men blev naturligtvis välsignad av Gud fader. Den lilla Kajsa som själv kände sig ful och annorlunda fick styrka av den berättelsen. När hennes egen dotter var liten var det hon som i konstnärens tanke satt i Guds moders famn.

Nu ser vi framåt mot att fira jul, att stanna upp inför det lilla barnet som räddar mänskligheten. Obegripligt, men ändå något som talar till alla människor. Alla har vi varit barn och suttit i någons knä och de flesta av oss har också haft barn i famnen. Vi oroar oss för hur den värld kommer att se ut som barnen växer upp i.

Barnet i krubban eller i Marias famn eller i vår famn sträcker sina armar mot oss och förväntar sig kärlek. Vi kan inte förändra världen eller situationen i den stad där Jesus föddes. Men vi kan ge kärlek till varandra. Här och nu. Och detta är stort. Till sist är det så: det är bara kärlek som kan förändra världen. Och oss själva.