Närvaro, mod och bön formar prästens identitet

Svenska kyrkan behöver präster som är närvarande, bedjande och modiga. Präster som har en relationsvision för ögonen, förankrat fromhetsliv och trygghet i identiteten.

Den slutsatsen drar jag efter att under våren ha mött Växjö stifts drygt 200 präster, uppdelade i mindre grupper, till totalt 17 digitala samtal. Temat för samtalen har varit prästens identitet och mitt syfte att lyssna till allas tankar i ett ämne som är angeläget för Svenska kyrkans framtid. Dialogen har varit djupt meningsfull.

Det finns naturligtvis en hel del att säga om prästens identitet. Frågan kan belysas ur såväl ett teologiskt som ett sociologiskt och psykologiskt perspektiv, och vi har alla en föreställning om vad en bra präst är. Men vårens samtal har låtit mig ana mönster. Jag vill här dela några tankar kring tre ämnen som ofta återkom under samtalen, och som jag menar är av principiellt intresse.

För det första träder orden relation och funktion fram som viktiga. Om prästrollen å ena sidan blir alltför relationell, finns det risk för maktmissbruk och sekterism. En församling som betonar relationskapitalet stänger sig lätt mot omvärlden. Man räknar för lite med själva funktionen.

Om prästrollen å andra sidan blir alltför funktionell, marginaliseras prästen lätt till en gästande ceremonimästare. Prästen ”dyker upp” för att utföra sin arbetsuppgift för att sedan dra vidare till nästa uppgift. Prästen blir en tillfällig gäst, en besökare. Det relationella samspelet uteblir när tiden saknas för småprat över en kopp kaffe och delande av ett stycke liv med varandra.

Relation och funktion ska inte förenklat ställas mot varandra. Båda behövs och har sina poänger. Men en orsak till att församlingslivet inte lyfter kan vara att prästen vilar för tungt i funktionsperspektivet och för lätt i uppgiften att bygga långsiktiga, slitstarka relationer till och mellan människor. Och det är naturligtvis inte bara prästens ”fel” att det har blivit så.

Kyrkan är ansikten. Kyrkan är relationer som när de vårdas bygger gemenskap. Kyrkan är människor som delar liv, både i och utanför gudstjänsten. En präst behöver därför vara på plats, leva med människor och över tid dela sina församlingsbors vardag.

De präster som varit länge på sin tjänst uttrycker i samtalen, utan att explicit ha fått frågan, hur viktigt det långa tidsperspektivet är för att relations­vävens trådar ska hinna vävas samman på riktigt. Jag menar att den som avfärdar relationsperspektivet med argumentet att det är ett uttryck för en romantisk längtan efter forna tiders prästgårdskultur gör det alltför lätt för sig.

Utredningen ”Närhet och samverkan” ledde till en pastoratsreform 2014. Sedan dess har Svenska kyrkan blivit bättre på samverkan, men samtidigt sämre på närhet. Även om det inte gäller överallt, och även om det inte är en självklarhet att stora enheter medför distans, så är det en verklighet på många platser. Det är som att relationsvisionen har svårt att slå igenom, den där tanken på kyrkan som en organism, Kristi kropp, snarare än en organisation. Eller bättre uttryckt: samtalen med prästerna visar att insikten om relationernas betydelse finns, men är svår att omsätta i handling för att annat styr.

Alltför ofta är det de anställdas arbetsvillkor som påverkar hur arbetet läggs upp. Så knyts mycket av verksamheten till måndag till fredag, åtta till fem, för att det är enklare att jobba så. Många av prästerna uttrycker en längtan efter ett sätt att organisera kyrkan med en tydlig relationsvision för ögonen. Jag utgår ifrån att närhetsperspektivet är i fokus när pastoratsreformen en dag äntligen utvärderas.

För det andra handlar vårens samtal om bönen och om att själv leva av det evangelium som man räcker åt andra. I flera församlingar i Svenska kyrkan har bönelivet vitaliserats under pandemin. Det är som att nya insikter har väckts om vad som verkligen är viktigt.

Många präster har återfunnit behovet av att hitta regelbundenhet i bönen, tillsammans i församlingen, med hjälp av fasta bönetider och tydliga strukturer. Att också präster ”misslyckas” med sitt böneliv beror ofta på avsaknad av yttre stödstrukturer. Präster blir så lätt utlämnade åt sig själva. Och hur är det då inte för församlingsborna?

Några av prästerna berättar om en tveksamhet från förtroendevalda eller chefer om att få be på arbetstid. Jag måste erkänna att det gör mig både förvånad och förskräckt. Att be i tjänsten är för mig en icke-fråga, det är en självklarhet för alla medarbetare. Anställda i en kyrka ber, helt enkelt. En församling är människor som församlas för att be och fira gudstjänst, det ligger i själva definitionen.

Jag menar också att en präst som ber fyller en profetisk funktion, inte minst i en upptempotid som längtar efter stillhet och fördjupning. I Church of England förväntas varje präst dagligen be för och med sin församling. Vad hindrar att samma förväntan skulle finnas i Svenska kyrkan?

Hur har vi hamnat här? Hur kan en kyrkans livsnerv ha förvandlats till något som uppfattas som en frivillig sidoaktivitet? Självklart gäller detta inte för alla präster. Många, ja de flesta, vet hur viktigt det är att själv leva i bön. Men det är något med strukturerna, och med sättet att värdera viktigt och mindre viktigt, som gör att vi lätt hamnar fel. Flera av de erfarna prästerna berättar att det andliga ledarskapet, fromheten, insidan, oftare var föremål för samtal på 1980-talet jämfört med i dag.

Bland de yngre prästerna beskriver många en utbildningstid med mer fokus på formellt chefskap än på det ledarskap som är sammantvinnat med den prästerliga identiteten. Vid ett av samtalen sa en präst: ”Jag längtar efter att hitta tillbaka på något sätt. Det är som att jag tappat något längs vägen. Jag längtar efter att återfinna mitt prästhjärta”.

När kyrkoherdens vardag tyngs av administrativa göromål, räcker inte alltid kraften till det som har med det inre livet att göra. Och inte heller till de kreativa framtidsvisionerna. Kravet på planer, policyer och riktlinjer kan leda till att produktionen av dokument tar energi från uppgiften att utveckla församlingens liv.

Visst, jag är medveten om att somliga kyrkoherdar skulle kunna effektivisera administrationen, men att säga att det är lösningen på problemet blir ett sätt att rättfärdiga ett system, och en tids­anda, som låser in kyrkoherdens ledarskap i en sådan mängd administrativa uppgifter att tiden inte räcker för det riktigt viktiga.

Svenska kyrkan behöver lämna en styrnings- och ledningsmodell präglad av kontroll bakom sig, och låta en nygammal modell baserad på tillit växa fram. Till årets kyrkomöte skriver jag en motion som handlar om att tillsätta en ”förenklingsutredning”, med målet att just förenkla för den som har ett formellt ledarskap i kyrkan, så att energin i stället kan gå till missionsuppdraget.

Men låt oss återvända till bönen och fromhets­livet. Jag ser i dag en risk att Svenska kyrkans präster blir som huvudfotingar, där hjärnans kunskap bedöms som mer betydelsefull än hjärtats erfarenhet, och där den intellektuella förmågan väger tyngre än trons insikter som växer fram genom umgänget med Gud.

Vi behöver starta processer som låter den andliga formationen väga lika tungt som den akademiska utbildningen, och samtal behöver föras i hela kyrkan om vilka ”lärandemål” vi behöver ha för en prästkandidats andliga utveckling.

Här är vi för passiva. Att tillhöra en gudstjänstfirande församling kan inte vara på valbar plats för en blivande präst. Bön, andlig läsning och själavård får inte förvisas till det privata, utan måste vara en än tydligare del av vår kyrkas arbete med präst­identiteter i vardande.

Det tredje ämnet som är vanligt förekommande i samtalen handlar om sambandet mellan prästens och församlingens identitet. Man menar att präst­identiteten inte kan diskuteras isolerad från frågan om församlingens och kyrkans identitet.

Intressant nog kommer detta inte från en viss gruppering, eller en särskild fromhetsinriktning, utan tycks vara viktigt längs hela linjen. Man talar om behovet av att kyrkan ”verkligen är kyrka”, om att inte backa från uppdraget av rädsla för att inte få bekräftelse och vara till lags. I samtalen påminde jag, när temat diskuterades, ibland om att Jesus aldrig frågar om vi varit till lags, utan bara ”älskar du mig?”.

En av prästerna berättade om en barnkörmamma som sa: ”Jag förväntar mig att ni ska lära mitt barn att be, för jag kan det inte själv. Tappa inte det ni är till för. Nästa generation behöver bibelberättelserna, och det är ni i kyrkan som ansvarar för att våra barn lär sig dem”. Även om föräldern lägger över väl mycket på församlingen, i stället för att också se sitt eget ansvar, är poängen tydlig.

Självklart delade den präst som berättade om händelsen förälderns åsikt att kyrkan har ett ansvar. Men det som gjorde prästen brydd var att något i sättet att forma församlingens arbete uppenbarligen gjorde att den ambitionen inte framstod som självklar för barnkörmamman.

Jag tänker att en församling i Svenska kyrkan måste vara som en kram som kramar. Famnen är först av allt generöst öppen mot alla, eftersom välkomnandet är en del av folkkyrkans DNA. Men famnen kan inte alltid vara öppen, så gör man inte när man kramas, den måste sluta sig för att omfamningen ska bli på riktigt.

En alltför öppen kyrka kan odla anonymiteten så till den grad att människor lämnas ensamma och inte ges förutsättning att upptäcka bönen, gudstjänsten, relationen och det inre livet. Till sist släpper den som omfamnar den andre. En sekt tvingar och håller fast, men en kyrka släpper taget, och sänder var och en till kallelselivet i vardagens uppgifter.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om prästens identitet. Och det finns mer att hämta ur de digitala samtalen med Växjö stifts drygt 200 präster.

Men mönstret efter en djupt meningsfull dialog med stiftets kloka präster är slående: Svenska kyrkan behöver präster som har en relationsvision för ögonen, förankrat fromhetsliv och trygghet i identiteten. Hur hittar vi vägen dit?