Ny bok om judiske läkaren som aldrig övergav barnhemsbarnen

En augustidag 1942 går Janusz Korczak genom Polens huvudstad Warszawa. Han håller ett barn i varje hand. På led bakom sig har de nära 200 barn till. Allra sist går Stefania Wilczyńska som också arbetar på barnhemmet Dom Sierot, de föräldralösas hem, som Janusz Korczak grundat 30 år tidigare.

Målet är järnvägsstationen i Warszawa där ett godståg ska föra dem till Treblinka. En omedelbar död väntar. Deportationen av judar österut har börjat några veckor tidigare och nu är turen kommen till barnhemmet.

Janusz Korczak blir av vänner erbjuden att gömma sig för att undkomma koncentrationslägret men han sviker inte barnen.

– Det här är en historia om en hjälte. Janusz Korczak var så mycket i sitt liv men han var först och främst någon som inte lämnade de allra minsta, barnen. Han var med dem ända in i döden.

Idén till boken Hand i hand med barnen till Treblinka  (Albert Bonniers förlag) fick Margit Silberstein redan på 70-talet när hon för Kvällspostens räkning intervjuade Michal Wroblewski. Han hade arbetat på barnhemmet tillsammans med Korczak, men just den dagen 1942 då barnen kom för att hämtas, var han på tvångsarbete med tre barnhemsbarn utanför ghettot.

När de kom tillbaka på kvällen var barnhemmet tomt.

– Historien har funnits där och som journalist har jag skrivit krönikor om Janusz Korczak , säger Margit Silberstein. Det visade sig att min förläggare på förlaget också älskade honom. Vem vet, kanske var det med Guds hjälp som vi fördes samman.

Det finns en hel del skrivet om Janusz Korczak, men Margit Silberstein gjorde även flera resor för att besöka platser med koppling till honom, bland annat det ståtliga hus i Warszawa där barnhemmet var inrymt. Hon hade också stor hjälp av pedagogikprofessor Sven Hartman, medlem i Svenska Korczaksällskapet, och dennes hustru, Ros Mari Hartman.

– Korczak var en passionerad och progressiv pedagog som gjorde så oerhört mycket under sitt liv. Han skrev bland annat Hur man älskar ett barn där han formulerade sin syn på barn och barns rättigheter. Tankarna känns igen hos svenska Ellen Key som skrev Barnets århundrade under samma tid som Korczak var verksam.

Han skrev också flera populära barnböcker, handböcker för uppfostran och hade ett radioprogram som gjorde honom känd. Att reformera världen är att reformera uppfostran, var en grundläggande tanke hos honom.

På barnhemmet omsatte han sina idéer i praktiken och tränade barnen i demokrati, rättvisa och ansvarstagande. Barnen hade ett eget parlament vars ledamöter de själva fick välja och där de fick lägga förslag, och de hade en egen domstol för att lära sig rättvisa.

– Om barn behandlas med värdighet och respekt och får samma mänskliga rättigheter som vuxna har, blir de goda människor och världen blir bättre. Det var Janusz Korczaks övertygelse.

Margit Silberstein är själv barn till förintelseöverlevande och hennes förra bok handlade om hennes föräldrar, ”två människospillror som möts igen efter kriget” Boken berättade om föräldrarnas strävan att i skuggan av de döda bygga ett nytt liv och en tillvaro i det svenska folkhemmet.

Den boken tog upp det tunga arvet, om känslan att finnas till istället för alla de som mördades av nazisterna.

– Nu när det är så mörkt i världen och antisemitismen är stark behöver vi gestalter som Korczak. Han gjorde skillnad. Det är det jag tänker i vardagen i dag, att man måste säga ifrån och stå upp för det som är rätt. För när man börjar dela upp människor i vi och de, när vi börjar prata om judarna eller muslimerna i bestämd form pluralis, då vet man inte vart det kan ta vägen.

Kajsa Söderberg