Svenske pastorn som tog upp kampen mot slaveriet i USA

Han föddes 1832 som svensken Knut Oscar Brundin. När han 90 år senare dog gjorde han det som pastor K O Broady. Då hade han levt ett osannolikt liv fyllt med lika delar sorg, kamp och glädje.

– Jag ville framför allt berätta om detta dramatiska liv, men också om att frilägga fler delar av den svenska emigrationen till USA som jag också gjorde med min förra roman (Swede Hollow, 2016).

– Jag vill bland annat vidga synen på hur det religiösa väckelserörelserna har tagit intryck av emigrationen till Amerika. Och det gäller inte bara kyrkorna, utan också fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen och nykterhetsrörelsen som alla får viktiga impulser från USA.

Växelverkan mellan Sverige och USA präglar hur frikyrkorna växer fram och formas i Sverige: Knut Oscar och hans mor möter den skotske metodistpastorn George Scott på 1830-talet. När Scott blir utkörd ur landet, följer först modern efter. Knut Oscar går med i flottan som 21-åring där han blir underofficer. När alla syskon och den gravt alkoholiserade fadern har dött, reser Knut Oscar iväg med unga hustrun Charlotta och lilla Lotten, deras nyfödda dotter.

Resan innebär nya sorger, och de händelserna förändrar honom i grunden.

I USA får han som många andra emigranter fotfäste i kyrkorna: i det flytande metodistkapellet Bethel Ship, baptistkyrkan the Tabernacle och genom abolitionistpredikanter som kongretionalisten Henry Ward Beecher.

Det är också nu omvändelsen kommer, och Knut Oscar bestämmer sig för att byta namn. Ola Larsmo skriver:

”Jag klev ned från brädläggningen på Liberty Street som Brundin; honom lämnade jag där och då, steg upp på andra sidan gatan och in i mitt nya liv som Broady.”

Ett par veckor senare döps han i the Tabernacle. Hans vittnesbörd väcker förundran och leder till erbjudande om pastorsutbildning vid Madison University (Numera Colgate University). Sedermera får han också doktorsgraden vid samma universitet.

Kampen mot slaveriet spelar en avgörande betydelse för både Broadys och kyrkornas framtida livslinjer.

– Under hela tiden det västerländska slaveriet pågår så finns där motrörelser – det finns många exempel på dramatiska slavuppror till exempel. Men det finns också ett konsekvent kyrkligt motstånd, säger Ola Larsmo.

– Jag menar att det motståndet lade grunden för hur kyrkorna formades i Sverige, det antirasistiska draget är tydligt också i de svenska frikyrkornas historia.

– Jag är själv uppvuxen i baptistkyrkan. Där är Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen mycket närvarande.

Hur uppfattade du det som barn?

– När man är liten så är det föräldrarna som talar om för en hur det är i världen. Och människovärdet och antirasismen var en självklarhet.

När Broady landstiger i USA är kyrkorna i landet i gungning: Å ena sidan har väckelsen tagit fart i olika omgångar, och har under århundradet fått en alltmer social prägel. Å andra sidan tvingas alla samfund ta ställning till slaveriet.

– Alla samfund spricker. Det är därför det exempelvis finns ett Southern Baptist Conference som var för slaveriet och försvarade det, och som fortfarande är reaktionärt. De kastades ut av de andra baptisterna – i mina ögon den i samtiden anständiga Nordstatskristenheten.

Samtidigt med den amerikanska splittringen pågår en utdragen debatt om det svenska slaveriet. Riksdagen landade den i en kompromiss: slavarnas status som egendom befästes genom att ”ägarna” fick betalt för frigivningen genom friköp 1847.

– Motionen om avskaffandet kom från Erik Gustaf Geijer som inleder med: ”Kunde orätt genom häfd försvaras, så hade slafveriet den äldsta för sig; ty det är urgammalt”, säger Ola Larsmo.

Detta skedde alltså ungefär samtidigt som Broady lämnade Sverige. Men det som för en svensk horisont skedde out of mind, out of sight spelades upp inför öppen ridå i USA.

– Det var en ideologisk strid där vissa kyrkor tog ställning för det som vi i dag tycker är riktigt. Abolitionister och slaverimotståndare låter fullkomligt moderna i sin argumentation för människovärdet.

För Broady var denna kamp bokstavligen på liv och död: Han anslöt sig till den republikanska armén för att bekämpa rebellerna i söder och för avskaffande av slaveriet.

– Många tänker kanske på kristna som pacifister. Men Broady var allt annat än pacifist när han ville befria sina medmänniskor med bössa i hand.

I slutskedet av kriget fick han graden överste på ett papper med Abraham Lincolns emblem och sigill – presidenten som kort dessförinnan hade mördats av skådespelaren John Wilkes Booth.

– Allt det här hänger ihop; tron på Gud och tron på samhället och friheten. För honom är det ett och samma, säger Ola Larsmo.

– Det var därför som jag ville ha med en stark känsla av gemenskap i samhället när jag skrev om hans omvändelseupplevelse.

Den kristna kampen för människovärdet är sammansmält med kampen för ett rättfärdigt USA.

– Det finns en fin scen i filmen Selma (2014. Regi: Ava DuVernay) där Martin Luther King håller tal framför Alabama state capitolium: ”Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord”. Man skulle kunna tro att han där citerar någon psalm. Men i själva verket är det ur Nordstatsarméns ”stridssång”, Battle Hymn of the Republic: Vi är här för att avsluta jobbet som skulle varit klart för hundra år sedan.

Motvilligt lockas Broady tillbaka till Sverige – han har ju hittat hem i USA – för att bli förste rektor på baptistsamfundets predikantskola Betelseminariet, i praktiken missionär i sitt eget fädernesland.

Nykterhetsrörelsen blev också en viktig pusselbit i Broadys liv. Uppväxten med en alkoholiserad pappa gjorde honom till absolutist och senare förbudsivrare.

– Det är inte svårt att förstå att hade lätt att hålla sig borta från groggandet. Och han blev ju också en av grundarna till nykterhetsrörelsen Hoppets här.

De tvära livskasten avtog i takt med att Broady åldrades. Barnen valde sedermera att återvända till USA, där lejonparten av släkten nu lever vidare. En son kom tillbaka, varför det också finns en svensk gren.

Trots att mycket av det som ur ett mänskligt perspektiv inte kan beskrivas som annat än hjältemodigt, är många av dessa verkliga hjältar i dag bortglömda.

Till skillnad från många slavägare får man leta förgäves efter statyer av sådana som Broady.

Varför?

– Det finns många fördomar om att religiösa människor skulle vara reaktionära jäklar. Sedan kanske det är så i Sverige i stort att vi alltid har svårt att minnas dem som har gjort någonting bra, säger han och tar baptisten Edvard Vilhelm Sjöblom som exempel.

Hans artiklar och föredrag om de miljoner människor som dör under slavliknande förhållanden i fristaten Kongo – allt för den belgiske kungen Leopold II:s personliga vinnings skull – väcker internationell debatt och blir en viktig del i att få stopp på slakten i landet.

En annan förklaring till den historiska tystnaden kring Broady tror Ola Larsmo ligger i kriget.

– Han pratade aldrig om sitt eget liv. Jag tror att det har att göra med att han hade upplevt för svåra saker, att han led av posttraumatiskt stressyndrom som så många soldater i krig drabbas av och som först började uppmärksammas under det amerikanska inbördeskriget.

Ola Larsmo har hittat en människa vars liv är som en roman, och har därför skrivit en roman om honom.

– Idén bakom romanen är att följa hans verkliga liv så noga det går. Utom där det saknas uppgifter och fakta, då tar det fria berättandet vid. Men mycket av det mest dramatiska är sådant som många läsare säkert tror är uppdiktat.

Kronologiskt berättande i jagform, återgivna brev, predikningar, tal, tidningsartiklar och andra dokumentära källor bidrar till den biografiska prägeln. Ändock är det en roman.

– Är ett människoliv en berättelse? Med en början och ett slut? frågar Ola Larsmo som berättar att frågan om människolivet kan inordnas i den aristoteliska dramaturgiska modellen var en viktig del i varför han ville skriva Översten.

– Jag tror inte vi har det svaret, men den här mannens liv är otroligt dramatiskt, ett liv med starka vändpunkter.

Litteraturvetaren och författaren Poul Behrendt menar i Dobbeltkontrakten (2006) att spänningen mellan exempelvis det skönlitterära och biografiska skapar en kognitiv dissonans som öppnar för nya litterära möjligheter. Nu är Behrendts främsta ärende att diskutera autofiktion av typen Carina Rydbergs Den högsta kasten eller Karl Ove Knausgårds Min kamp.

Men om dissonansen är ett medvetet drag av Larsmo eller ej spelar mindre roll: Översten är både en litterär och en mänsklig möjlighet.

– Hans liv var fruktansvärt, en tragedi där alla dör. Men sedan vänder det på något underligt sätt. Den rättfärdige drabbas oförskyllt men får upprättelse, likt Job. Det passar nästan lite för bra in på honom.