En sorg att se Trump offra sin värdighet

Vad är det egentligen att vara svag, och vad är det att vara stark? Ett vanligt ord under de senaste åren har varit ”styrkedemonstration”. Men det är något märkligt med ordet. För den som är stark behöver inte demonstrera det.

Det är den svage som behöver demonstrera. Eller, med skolgårdens språk: det är den rädde som behöver visa sig kaxig.

Det finns något ihåligt i den demonstrerade styrkan. Det syns i Putins macho- demonstrationer. Och det blev också tydligt i president Trumps och vicepresident Vances handlande i den beryktade tv-sammandrabbningen i Ovala rummet.

En del var snabba att ropa att Trump och Vance hade förnedrat Zelenskyj. Men redan dagen efter prisades den ukrainske presidentens fasthet. När man tänkt några varv till insåg många att det inte var förnedring utan snarare självförnedring man såg i rummet. Den tomma makten mötte den inre fastheten – den styrka som håller i längden.

”Du är oartig”, ”du är inte tacksam”, ”du är respektlös” sades till Zelenskyj. Men den som kräver detta av sin medmänniska glömmer att artighet, tacksamhet och respekt måste komma av fri vilja och inre hållning för att vara värda något. De kan inte kommenderas fram av andra för att fylla det egna inre tomrummet. Vi berättar helt enkelt mycket om oss själva när vi begär att andra ska ge oss något.

Tomrum strävar efter att fyllas. Det var en sorg att se Trump offra sin egen värdighet och sätta sin nations anseende på spel. Vad var värt detta?

Samma fenomen blev tydligt i Trumplägrets bemötande av biskop Mariann Buddes lågmälda fasthet i samband med presidentinstallationen. När sanningen sägs med fredens röst tvingas den tomma makten att möta sin egen inre osäkerhet. Den möter en form av styrka som den inte kan hantera. Därav styrkedemonstrationer och hårda ord.

I Bibeln skriver Paulus: ”i svagheten blir kraften störst”, och ”när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12). Det är den som vågar möta sin inre bräcklighet och sitt beroende av andra människor som finner den styrka som gör att man med frimodighet kan leva tillsammans med andra. Samma hållning var det som Jesus gav uttryck för när han hellre dog på korset än att inordna sig i konfrontationens logik. Förlåtelse och försoning genom korsets, inte svärdets, logik.

Detta är en annan styrka, som växer ur den insedda mänskliga svaghet som är allas våra villkor. Vi är beroende av varandra. En ledares auktoritet bygger på andras bejakelse, inte på deras rädsla. En dag ska jag stå inför en slutsummering av mina dagars verk. Här håller ingen av oss måttet av egen kraft. På denna insedda svaghets grund kan en verklig styrka byggas.

Detta gäller på många områden, från politik och ekonomi till gemensamt ansvarstagande i ett mångfacetterat samhälle.

Nu behöver Europa rusta upp för att möta hotet och dess nya konstellation av samarbetspartner. Det blir ju en nödvändighet i en värld där det är styrkedemonstrationernas språk som anses relevant, i all sin ömklighet.

Men man kan höra skillnaderna i attityd mellan den inre ihålighetens upprustning och den fria världens vilja att freda sig. Vi vidtar inte bombasmernas upprustning, utan en sorgens upprustning för att få vara i fred, i uttryckets dubbla bemärkelse.

Hos mig har det väckt stor respekt att höra så många ledare för den fria världen, och inte minst våra egna politiska ledare i Sverige, över hela fältet, tala lugnt, stabilt och med självförtroende om att Ukraina och Europa måste försvaras.

Här är inte en flock som försöker överrösta varandra utan mogna ledarskap som försöker navigera klokt i mycket svåra omständigheter.

Man har använt de-eskalerande språkbruk, eftersom det finns en samhällsförståelse som är icke-konfrontativ. I detta känner jag igen Paulus hållning – att vila i inre styrka mer än yttre åthävor.

Och i påfrestningarnas stund visar våra politiker att man har den inre förankring och yttre mognad som gör att man vågar tala vänligt och ändå tydligt. Att man vill vara stark mer än verka stark. Att man är varsam med varandra också när åsikterna går isär om diverse praktiska frågor.

Styrkedemonstrationer tyder på inre tomhet, som inte är den ödmjukhet som är den inre styrkans grund. Men det förstår inte den som döljer sin inre tomhet genom bombasmer. Och det är farligt.

Därför står vi tillsammans, men vi gör det i förvissningen om att framtiden ligger i samarbete och ödmjukhet och utsträckta händer.

Det kommer en tid efter Donald Trump, då nya ledare, förhoppningsvis med inre trygghet och stabilitet, kommer att ta ett öppet och inkluderande ledarskap i USA. Då behöver ett stabilt Europa sträcka ut välkomnande händer. Inga broar ska vara brända. Också i detta behöver vi hjälpas åt att stå fasta.

Vi har anledning att reagera på livets påfrestningar med handling, men också med bön. Inte minst för att bönen öppnar vägarna till de inre källorna, till de djup där vi kan stå stadigt på en grund som är starkare än mänskliga åthävor.

Gud, välsigna vår värld i denna tid.

Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan