Recension: Om skam och skuld som handlar om just mig

Begreppen skam och skuld är ständigt aktuella. De går inte att skiljas åt, ofta känner vi både skam och skuld samtidigt. Arvet från den lutherska ortodoxien är känslan av skuld. Kyrkan har också ansvar för det som kallades skamstraff, sitta i stocken till allmänt åtlöje.  

Vi har rensat bort mycket i förkunnelse och liturgi. ”Jag fattig syndig människa” har blivit mer hanterligt i bekännelsemomentet i högmässan, men kanske är det väl så tungt att vara medveten om att ”vara skyldig till mer ont än jag själv förstår”. Även om det är sant. Kyrkan har varit bra på att förmedla ett syndamedvetande men dålig på att förmedla förlåtelse och befrielse. 

Både dåligt samvete och känsla av skuld och/eller skam har sin grund i att vi brutit mot egna eller samhällets grundläggande värderingar. Etik och moral är inte något som svävar fritt. Utgångspunkten måste vara vilka värderingar som ligger till grund. I vår kultur har det hittills varit tio Guds bud, att inte dräpa, stjäla, ljuga eller vara otrogen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter räcker långt. 

Vad händer i en kultur där de tidigare gemensamma värderingarna sätts ur spel? Vi ser det när vi konfronteras med det vi kallar ”hederskultur”, där andra lagar och grundläggande värderingar gäller. I krig upphävs våra värderingar och det blir rätt att döda. Alla krig och konflikter börjar ju med, att de på andra sidan görs till odjur, som det är en välgärning att utplåna från jordens yta. 

Vi har alla fått i våra brevlådor den lilla skriften Om krisen eller kriget kommer. Ja, vad händer? Hur kan krig förändra en vanlig enkel samhällsmedborgares moral? 

På Dramatens stora scen spelas för närvarande pjäsen Skammen. Det är en uppsättning som är en nytolkning av Ingmar Bergmans film med samma namn. 

Ingmar Bergmans filmer handlar nästan alltid om relationer och existentiella frågor. De har så gott som aldrig för avsikt att spegla samtiden eller ge sig in i politiska ställningstaganden. Filmen Skammen hade premiär 1968, en tid då Vietnamkriget påverkat samhället på ett djuplodande sätt. Bergman funderade över hur ett krig kan förändra så kallat vanliga människor till monster. Hur sker förändringen? När sker den och hur upptäcker man den? Eller gör man aldrig det? 

Vid något tillfälle ställer han sig frågan hur han skulle ställa sig i en krigssituation, om han var ledare för en betydelsefull teater men bara fick ha kvar sin position om han höll sig till ett visst pjäsval. Förmodligen skulle han underkasta sig, tror han. Han vet hur nära han varit som mycket ung att dras med i nazistiska stämningar vid olympiaden i Berlin. 

Filmen handlar om ett konstnärspar som drar sig undan till en ö för att undgå det annalkande kriget. Det gör de dock inte, plötsligt är kriget över dem och mannen förändras till ett monster som varken drar sig för att förråda en vän eller skjuta ihjäl en desertör för att få plats på en fiskebåt som ska ta dem till fastlandet.

Dramatenchefen Mattias Anderssons nytolkning av filmen, omgjord till scenkonst, följer filmens huvudhandling om än avskalad och nedtonad. Mannen, Jan, är en snäll och ”nervklen” musiker som har lätt för att gråta men också lätt för att ge sin hustru en örfil. Han är slapp och undflyende. 

Ingen av dem vill ta någon som helst politisk ställning när kriget är över dem. De vet knappt vad det handlar om. Mannen är beredd att både överge sin hustru, förråda en vän och skjuta ihjäl för att rädda sig själv. Till synes utan att tveka eller ha skuldkänslor eller dåligt samvete. Vems är skulden och var borde skammen ligga? 

Det är en bra föreställning även om jag inte tycker att den håller för Stora scenen. Den hade varit bättre som film eller på Lilla scenen. (Jag är nog för gammaldags eftersom jag har någon sorts grundkrav att alla ska se och höra vad som sker på scenen. ) 

En intensivt pågående diskussion i samhället är frågan hur vi hamnat i en situation, där unga människor och barn kan skjuta ihjäl andra människor i fullständig avsaknad av empati med offren eller deras anhöriga. Det räcker inte med att säga att barn och unga saknar konsekvenstänkande och inte förstår följderna vare sig för sig själva eller offren. Vuxna människor som saknar förmåga att känna empati brukar vi kalla psykopater. Den som gått över gränsen vad gäller fysiskt eller psykiskt våld slutar sällan. 

Kris och krig handlar om ett yttre och inre sönderfall. Om du inser att du är skyldig går det oftast att reda ut på något sätt, men inte skam. Skuld kan förlåtas. Skammen är svårare att göra sig fri från. Filmen och pjäsen handlar inte om diagnostiserade psykopater utan om helt vardagliga människor. Vem som helst. 

En annan av Ingmar Bergmans filmer, Ormens ägg från 1977, tar upp problematiken om hur ondska växer fram. Ormen har allt sedan Adam och Evas tid stått för det onda. Ormens ägg är genomskinligt och du ser det onda komma innan det är kläckt. Men gör vi verkligen det?  Ser vi det? Det lättaste är ju att blunda.

Överlevare från Förintelsen säger som slutreplik nästan alla samma sak i två meningar. För det första att om detta måste ni berätta och för det andra att vi måste vara uppmärksamma på de tecken som visar sig och som leder till katastrof. Det vi brukar kalla för de små stegens tyranni. Tyranni startar med att de obetydliga, de minsta, krossas först. 

Min upplevelse är att vi inte är särskilt uppmärksamma. Är det inte just detta som håller på att hända i vårt samhälle? Och delvis i världen. I pjäsen på Dramaten sitter musikerparet och småpratar i sitt stockholmsvita kök, de hör varningssignaler utanför men bryr sig inte om det. Det brukar ju inte betyda något. Och plötsligt har en fallskärmsjägare fastnat i ett träd på deras tomt. Vad händer om och när kriget kommer? 

En av de starkaste scenerna i pjäsen är en monolog av grannen Jakob. Regissören Mattias Andersson har lagt till några textrader ur Bergmans film Viskningar och rop från 1972. Det är när den förtvivlade och tvivlande prästen Isak faller på knä vid den cancersjuka Agnes dödsbädd. Han vänder sig till den Gud han inte är säker på att han tror på. ”Om det är så att du möter Gud där borta i det andra landet… om det är så att du kan tala det språk som denne Gud fattar… bed för oss. ”  

En annan stark scen är när de tungt utrustade soldaterna demolerar konstnärsparets hem och stampar sönder musikinstrumenten. När de sätter sig efter att ha slutfört uppgiften tar de ett ögonblick av sig hjälmar och visir. Då ser vi: det är ju mycket unga pojkar, nästan barn.

I pjäsen på Dramaten finns många undertoner. Och det är just så god konst ska vara. Vi får hjälp att hitta, tolka och tyda våra egna känslor. Varken i filmen eller pjäsen är det tydligt var skammen i själva verket ligger.  Kanske det djupast sett handlar om vår kollektiva skam över tillståndet på vår arma planet. Vårt förvaltarskap. ”Ni borde skämmas” som Greta Thunberg uttryckt det. 

Vi förnekar och lurar oss själva att tro att det handlar om några andra. Så blir konsten en spegel som hjälper oss att tolka den verklighet vi egentligen inte vill se. Men oj, det handlar ju om mig!

Caroline Krook