Recension: Diktning så stark ovanför och bortom varje omdöme

Lennart Sjögrens diktsamling Regnbågen är det närmaste man kan komma Dantes Divina commedia i vår tid. Det är ett epos, en berättelse om en vandring uppför regnbågen. Det kan vara en vision, en dröm eller en uppen­barelse. Den når aldrig till den yttersta höjden. 

Det finns hela tiden något outsägligt framför diktaren: ”Vi kom från det möjliga / mot det omöjliga reste vi.” Han kallar det för Intet. Det innebär inte att det är en nullitet, tvärtom, det är en verklighet bortom och ovan det mänskliga språket, verkligare än det vi vanligen kallar verkligt. 

Sjögren skriver om hur ”Intet lyser genom länge sedan försvunna rum.” När skalden väljer att kalla det för Intet är han i samklang med den stora kristna mystiken – Eckehart och Tauler. 

Lennart Sjögren kan beskriva det han sett som ”den oerhörda, milda tystnad / som genomlyste allt”. Han kan också tala omdenna tystnad som en ny värld: ”Och de gick alla in i den nya världen / och de igenkände i det annorlunda / varandras ansikten.”  Ur denna tystnad växte ”det som inte kunde berättas”. Då befinner man sig i ”det ljusaste av alla länder”, en kontinent som sträcker sig över alla jordens länder. 

Så ter det sig från regnbågens höjd. Här befinner vi oss ”dit övervakarna inte når”.

På sin vandring får ­diktaren uppleva uppståndelse. I ”det stora benhuset” häpnar han över hur död kan förvandlas till liv. Till och med de som dog som ofödda strömmar emot honom – levande! Men han ser det endast som spegelbilder. ”... det Verkliga såg vi inte ...” 

Vid slutet av vandringen möter en gestalt, som talar ur den stora tystnaden: ”... jag försmår / det som ni menar med att finnas / och att inte finnas”.

Vandringen uppför regnbågen är snarast en vandring lik Dantes Purgatorio. All mänsklighetens vilsenhet möter oss i former som kan tyckas absurda men lika ofta är träffande, till exempel då Sjögren ser samtiden förkroppsligad i Världshönan. 

Vandringen uppför regnbågen har en ljus sida: ”Allt var en upprättelse / utanför tiden.” Men det finns också ett omutligt allvar: ”Och framför oss var knivseggen / där allt  klövs / och prövades.”

Detta är en diktning så stark att den befinner sig ovanför och bortom varje omdöme. En rad bränner sig fast: ”Överge inte er väntan.”

Christian Braw