Religionen är kärnan men gick under radarn

Thage G Peterson, socialdemokratisk minister, talman och teologie magister, har skrivit en vänbok om bankmannen Göran Collert, engagerad i Oscars församling i Stockholm. 

På baksidan av boken står ”i boken skildras ­Göran Collerts djupa religiositet, och hans intresse för kultur”. När boken behandlats av recensenter har just detta gått under radarn. Det ger anledning till reflektion.

I boken finns olika material men när man kommer in på det privata är det inte intervjuer utan samtalet som spelar roll. Möjligen är det så att det mer handlar om det personliga än det privata? Hur som helst går pianometaforen i titeln att använda också om uppbyggnaden av boken.

Både Collert och Peterson spelar på varandras känslor och erfarenheter och kommenterar varandra. Peterson naturligtvis mer än Collert. Det är ­Peterson som är författare. De spelar båda två och på ett och samma piano. De delar erfarenheten av att ”livet är som ett piano”.

Det som slår an tonen är att kristen tro är något som man försöker hantera och formera. Kristen tro är som livet i stort, som ett piano. De vita tangenterna är de lyckliga dagarna och de svarta är de ledsamma dagarna. Man behöver både de vita och svarta för att göra musik. Även om det musikaliskt sett inte stämmer så är det en bra metafor. Tro och tvivel hör samman. Även om det skulle finnas tro utan tvivel så finns det i alla fall inget tvivel utan tro.

Ur boken: 

”Samtalen med Göran om hans religiösa tro blev allt svårare. Jag återkom därför till denna vid flera tillfällen. Han förnekade att han var djupt troende. Han uttalade till och med en tveksamhet till om det fanns en Gud.

(…)

’Men när du ber till Gud om hjälp, vem ber du då till om du inte tror att det finns en Gud? Och till vem riktar du då dina aftonböner? Ber du bara rakt ut i luften? När du är i Djurgårdskyrkan och sitter där med knäppta händer, vem ber du till?’

’Jag söker stillheten’, svarade Göran. ’I kyrkan är jag ensam med Gud.’

’Ja, ja’, avbröt jag. ’Men om du inte tror på Gud, så kan du ju inte be till honom eller henne.’

’Nej, naturligtvis inte! Jag mediterar’, svarade Göran.

’Om vad då?’ frågade jag.

’Jag ber till och mediterar om en högre makt om livet’, blev Görans svar. 

Jag fick äntligen på något sätt ihop Görans Gudstro med livet. Om ett sätt att leva.”

Thage G Peterson blir inte riktigt klok på det här och konstaterar att Collert ”får själv klara ut sin gudstro med kristendomens Gud”.

På ett annat ställe i boken skriver han att Göran Collert inte vill acceptera att Thage G Peterson betecknar honom som djupt troende.

”Nej, säger han, jag har stora tvivel. Det vill säga jag är tvivlande troende.”

”Men du tror ju på ett liv efter döden och att varje människa har en själ. Du tror ju på uppståndelsen. Du läser aftonbön varje kväll. Och ber till Gud om beskydd och hjälp.”

”Jo, så är det”, säger Göran.

Bönen är viktig i sammanhanget. Göran Collert är emotionell, och känsla och bön hör samman. Han gråter och ber men inte nödvändigt samtidigt som det berättas om borgmästaren i Karlstad vid den stora branden 1865. 

Thage G Peterson jämför Collert med en annan stridbar och omstridd person som han skrivit om (Olof Palme som jag minns honom, Bonniers, 2004). Här talar Peterson om ”rätten att få gråta”. 

Bönen är inget självklart och inte heller vad som upplevs som brist på bönhörelse. Collert beskriver det som förtvivlan: ”Jag knäppte mina händer och bad till Gud. Men mina frågor blev utan svar. Kanske var Gud upptagen av andra olyckliga människor som upptog hans tid. Mig svarade han inte.” 

Collert ber aftonbön varje kväll, för familjen, för sina närmaste vänner och för fred och välstånd i världen. Men också för dem som gått före honom:

”Jag läser varje dag dödsannonserna i SvD. Jag vill se dödens härjningar. Vart tredje år raderar jag ut mina döda vänner i min omfattande adress- och telefonbok. Då tar jag farväl av dem en gång till och tänker och ber för dem. De vandrar i Paradiset och väntar på Uppståndelsen.” 

Göran Collert är ingen föreningsmänniska, skriver Peterson. Ett enda undantag är att han är medlem i Fisk, Fria liberaler i Svenska kyrkan. Collert ville skapa ordning och reda i ekonomin i Oscars församling, på Östermalm i Stockholm. 

Göran är en aktiv församlingsmedlem i Oscars församling. Han sitter både i kyrkorådet och kyrkofullmäktige där de styrande moderaterna betraktar Göran som en bråkstake. Men om man när det gäller samhällskritiken finner att Thage G Peterson delar väldigt mycket av Collerts synpunkter finns inte mycket av ställningstaganden vad gäller kyrko­kritiken, där Göran Collert annars är läsvärd. 

Men Collert är också gudstjänstfirare, en trogen kyrkobesökare. Inte i Oscarskyrkan men i ”den lilla och anspråkslösa träkyrkan” vid Gröna Lund, Djurgårdskyrkan. 

Han älskar sin Djurgårdskyrka. I den finner han ro och mening. På sin träbänk ber han för sina närmaste och där löser han problem och reder ut svårigheter. ”Hemvägen är lättare att gå”, säger han.

Där har för övrigt också Thage G Peterson medverkat på initiativ av Collert. Peterson har i en intervju sagt att han inte går i kyrkan trots att han är teolog, men det är en sanning med modifikation ­eftersom han framträtt i så många kyrkor under årens lopp. 

En gentleman är en kultiverad, känslig person med stil. Men det är också en person som menar vad han säger och säger vad han menar.

Livet är som ett piano är en bok som kan läsas på många sätt. Och den är läsvärd. Boken handlar alltså om Göran Collert, men det är en bok där också Thage G Peterson är närvarande och reflekterande.

Sven-Erik Brodd