Rituellt firande går på djupet

Teatern och riten handlar båda om lek och att tillsammans iscensätta något bortom orden. Men det finns skillnader. På teatern sätter aktörer upp ett skådespel som publiken tittar på, medan riten inte behöver några åskådare.

Poängen är i stället att fördjupa gemenskapen mellan dem som deltar. Och att regelbundet upprepa betydelsebärande handlingar som sätter sig i både sinnet och kroppsminnet.

Socialantropologen Jenny White fångar detta väl i sin inledande essä till boken Passion Play. Hon återvänder till sitt forna hemland Tyskland och gråter under julgudstjänsten: ”Min reaktion må delvis ha framkallats av nostalgi, men jag är övertygad om att barndomens ritualer binder våra sinnen till denna gemenskap och förblir den krok på vilken våra identiteter hänger för all framtid.”

Boken återger Whites essä både på engelska och i svensk översättning. Den absoluta merparten av Passion Play består av fotografen Julian Birbrajers fotografier från olika folkliga rituella firanden. Många från påsken i Spanien och Italien, men även från till exempel pingst i Andalusien och De dödas dag i Mexiko.

Bilderna går nära vuxna och barn som ger allt i de symboliska lekarna. Det är färgstarkt och udda, men Birbrajer ställer sig på människornas sida och faller inte för frestelsen att exotisera. Genom att betrakta passionsspel och ritualer inifrån i stället för utifrån fångar han något allmänmänskligt.

Resultatet är ett 1,5 kilo tungt praktverk med fotografier att försjunka i. Om man skulle önska något så vore det korta bildtexter som vägleder läsaren, eller åtminstone underrubriker för att markera när vi flyttar oss från ett land och en religiös högtid till en annan.