Sanningen kräver en formande gemenskap

I tider av fake news och åsiktsbubblor är frågan om hur man vet att något är sant extra laddad. På bilden ses en Donald Trump-supporter med sin t-shirt i Rochester, Minnesota. Foto: Jim Mone/AP

Hur vet du om något är sant? I dessa tider av fake news och åsiktsbubblor är frågan särskilt laddad. Men i grunden är vårt förhållande till sanning sig likt genom historien.

Nu liksom förr är det den gemenskap vi formats i, eller den grupp vi sedan väljer, som skapar ett samförstånd. Detta samförstånd avgör vad vi uppfattar som sant och hur vi förhåller oss till nyhetsrapportering och myndighetsuttalanden.

Ibland är den gemensamma världsbilden väldigt detaljerad, som i konspirationsteoriernas värmestugor. Ibland har den mer karaktären av en grundplåt: här tror vi på vetenskapen. Alternativt – och vanligt i kyrkliga sammanhang: här tror vi på vetenskap med ett öppet sinne för en större verklighet.

Så går mina tankar efter att ha läst och begrundat essäerna i Tidens tecken – sanning och konsekvens. Återkommande i boken är inställningen att sanningen inte enbart är faktabaserad utan att det också finns en inre sanning. Kanske är all sanning subjektiv i den bemärkelsen att jag måste ta till mig den som subjekt. Sanningen kan kräva att jag blir delaktig, låter mig involeras. Den är ingenting jag bara kan distanserat notera.

Sanningen kan kräva att jag blir delaktig, låter mig involeras. Den är ingenting jag bara kan distanserat notera.

Redaktören Mikael Kurkiala presenterar en spännande samling texter, där jag särskilt vill framhålla Patrik Hagmans, Michael Nausners och Carola Nordbäcks. Även kulturskribenten och katoliken John Sjögren undersöker sanningsbegreppet i sin bok Öppna dig – en essä om sanning, extas och glädje.

Boken fångar på ett njutbart sätt grundläggande tankar om sanning sedd ur ett kristet perspektiv. Ett smakprov: ”Att söka sanningen handlar i de allra flesta fall, åtminstone vad gäller de djupare ting som vi verkligen lever för, inte om att finna fullkomliga och obestridliga bevis för det ena eller det andra, utan snarare om att hitta fram till sådant som vi har goda grunder att tro på. Detta är en process som präglas av öppenhet, ödmjukhet och ett genuint prövande sinnelag.” Tyvärr gör Sjögren också ett par rejäla tankevurpor, som när han påstår att lidandet aldrig är helt meningslöst och att detta skulle vara en ”universell mänsklig erfarenhet”. Eller när han hävdar att det som gör människan mänsklig är fest, fritid och kult, vilket kräver att vi är arbetsbefriade. Svårsmält för denna läsare – men min formande gemenskap är ju evangelisk-luthersk. Och min sanning är att det som gör mig mänsklig och lycklig är meningsfulla arbetsuppgifter och att vara andra till hjälp.

Trots dessa meningsskiljaktigheter anbefaller jag även Sjögrens bok till läsning.

Fakta:

BÖCKER

Tidens tecken – Sanning och konsekvens

Mikael Kurkiala (red)

Artos Academic

 

Öppna dig – En essä om sanning, extas och glädje

John Sjögren

Artos

Brita Häll

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.