Simon och den största stjärnan över stallet

Sofia

En timme återstod. Sofia var väl förberedd. Hon hade börjat med predikan redan i förra veckan, skrivit och skrivit om. Hon hade till sist blivit nöjd. Nu satt hon i sakristian och läste igenom allt en sista gång. Hon ville verkligen finna de rätta orden, orden som berörde, orden som lät julens glädjebudskap bli levande och verkligt.

Achmed

Det var dags att öppna butiken. Achmed hade redan varit där i över en timme. Det var mer att göra i en butik än vad många trodde. Se över frukten, så att allt var fräscht. Våttorka golven. Fylla på med mandlar och nötter ur de stora säckarna i förrådet. Han såg på den blanka automaten, avsedd för barn. Den hade följt med när han övertagit affären för fyra år sedan.

Han tjänade inget på den, de små leksaker han fyllde på med kostade mer i inköp än vad han fick in, men han ville verkligen att det skulle finnas något i hans butik som gjorde barn glada. Han log när han tänkte på sin barndoms farbror som hade haft ett hjärta för barn som ingen annan.

Varje vår hade han gjort visselpipor och små flöjter av trä till alla barnen i byn. Achmed förlorade sig för ett ögonblick i minnen. Han önskade att han haft kvar sin flöjt, den han fått för… Var det möjligt? För femtio år sedan…

Han bar ut den lilla automaten och kedjade fast den i cykelstället.

Hedvig

Hedvig promenerade i sakta mak. Hon följde den slingrande gången genom parken, njöt av det tunna lagret nysnö och den friska, kyliga luften. Hon gjorde sig inte någon brådska, inte numera. Förr hade hon alltid haft bråttom, alltid hade det varit någon som väntat på henne. Så var det inte längre. ”Jag har gjort mitt”, brukade hon tänka, ibland med lättnad, ibland med saknad.

Hon lämnade parken, gick över gatan och nickade vänligt åt mannen som drev den lilla kvartersbutiken. Hon brukade handla där ibland, mest för pratstundens skull. Ett par apelsiner, ett kexpaket och så några ord om väder och vind. Hans lilla butik, Orient-Livs, påminde henne om barndomens handelsbod, trots att det mest exotiska som saluförts hemma i byn hade varit konservburkar med Del Montes fruktcocktail.

Det var något med de handtextade skyltarna och mängden varor som trängdes på de enkla hyllorna av trä som fick henne att minnas barndomens affär, men framför allt det att butiksägaren alltid var vänlig och alltid hade tid att byta några ord.

Hedvig handlade inte i dag, hon var på väg till kyrkan.

Simon

Simon drev runt i parken, med händerna nerkörda i jackfickorna. Han förstod inte varför hans storebror blivit så arg. Det var ju faktiskt han som hade lärt honom hur man gör solkatter. Med en liten spegel hade Simon fångat decemberljuset och bländat sin bror med ljusreflexen. ”Stick iväg! Gå och lek med dina kompisar”, hade hans bror fräst. Det var nog det som hade gjort mest ont.

Och därför gick Simon i parken, ensam, ilsken och ledsen, och sparkade en skramlande tomburk framför sig. Med en sista välriktad spark skickade han in burken i ett buskage. Sedan lämnade han parken och gick mot gathörnet där affären låg.

På trottoaren utanför butiken stod automaten. Han hade tittat på den flera gånger men aldrig haft pengar. Den här dagen var det en annan sak, han trodde att han… Med ens blev han ivrig och krafsade runt i de innehållsrika fickorna efter den slant han menade sig ha. Där... där var den ju. Han synade automaten. Nu behövdes bara litet tur. Han hade sällan tur, Simon, men kanske den här gången? Allra helst ville han ha pennvässaren som såg ut som en fotboll.

Han vägde myntet i handen och lät det sedan falla ner i springan. Sedan vred han på ett litet silverblankt handtag och kunde höra hur hans överraskning trillade ner innanför en liten lucka. Han lyfte ivrigt på luckan.

Det var ingen pennvässare. Det var en docka! En liten babydocka, stor som hans tumme. En småbarnssak. Besvikelsen satte sig som en klump i halsen. Hårdhänt tryckte han ner dockan i fickan. Och så bet han ihop. Biter man ihop, då kommer det inga tårar, det visste Simon.

Han tog några hastiga steg över gatan, men såg inte trottoarkanten som var dold av snön. Utan att han förstod hur det gick till hade han ramlat. Det gjorde ont. När han tittade upp såg han att en gammal tant stod böjd över honom.

”Hur gick det?”

Han satte sig upp och drog jackärmen över ansiktet. Den blev blodig.

”Du blöder näsblod”, sa tanten. ”Kom, så ska jag hjälpa dig.”

Hedvig

Hedvig uppfattade aldrig var pojken kom ifrån, plötsligt låg han bara där. Han blödde näsblod. Resolut hjälpte hon honom på fötter och ledde in honom i kyrkan. Tio minuter senare var han tvättad i ansiktet och blodflödet stoppat med en bomullstuss. Hon utförde den lilla proceduren med den saklighet trettiofem år som distriktssköterska hade skänkt henne.

”Ska jag följa dig hem?” frågade hon.

Pojken skakade bestämt på huvudet.

”Sitt en stund”, sa hon, ”så…” Hon hade tänkt säga ”så känns det snart bättre”, men hade hejdat sig. Hon kunde verkligen inte lova att det skulle kännas bättre.

Hon betraktade den lilla pojken. Han hade gymnastikskor på fötterna, föga lämpliga för årstiden. Jackan bar spår av långvarigt bruk och ett flertal aktiviteter. Där fanns fläckar av gräs, av lera, av målarfärg och nu också av blod. ”Sju år, kanske åtta”, tänkte hon, ”och van att klara sig själv.” Vad skulle hon göra? Hedvig gjorde det som hon fått träning i under de många arbetsåren och till sist lärt sig behärska; hon lät honom vara i fred.

Simon

Simon gjorde sig ingen brådska. Han gick och satte sig i en bänk. Det var varmt och skönt i kyrkan. Det kom fler och fler. En del barn kände han igen från skolan. De kom med sina mammor och pappor och hade finkläder på sig. Ingen sa hej till Simon. Innan de hade flyttat hit hade alla sagt att han skulle få så många vänner i den nya skolan. Så hade de inte blivit, men det gjorde inget, tyckte Simon.

Han satt ensam i sin bänk. Det kändes bra att sitta där, trots att det dunkade i näsan. Han kände litet på bomullstussen. Skulle han gå eller stanna? Fick han stanna?

På ett bord längst där framme stod en låda. Simon ville veta vad som fanns i lådan. Han stannade. En präst berättade att de nu skulle ställa fram julkrubban och att de skulle börja med stjärnhimlen.

”I varje bänk ligger det guldpapper och saxar. Nu får alla barn klippa varsin stjärna.”

I smyg tittade Simon på de andra barnen. Det märkte de inte. De klippte och klippte, stjärna efter stjärna tog form. Ner på golvet snöade små guldglänsande trekanter. Skulle Simon…? Han tog saxen och gjorde prövande ett par klipp i luften. Så tog han guldpapperet i den andra handen och klippte till, men det gick inte bra, guldpapperet vek sig.

Till slut fick han ihop något som liknade en stjärna. Han tittade hastigt på de andras. De var små, Simons var stor. När de andra barnen gick fram och fäste sina stjärnor på det mörkblå tyg som var himlen, lät Simon sin stjärna försvinna ner i fickan. Snart var hela himlen full av små, fina, glänsande stjärnor.

”Så fint det blev”, sa prästen, ”men alla stjärnor är små. Är det ingen som har gjort en stor stjärna?”

Simon lyssnade. Behövdes det verkligen en stor stjärna också? Prästen berättade om stjärnan som lyst över stallet i Betlehem. Den var större än alla andra stjärnor, för den skulle visa vägen till Jesus. Simon stack ner handen i fickan. Där låg hans stjärna.

”Jag har en stor stjärna”, sa han. Alla tittade på honom.

”Då tycker jag att du sätta den här på himlen”, sa prästen.

Simon reste sig från sin plats. Långsamt gick han fram mot bordet. Han hade handen i jackfickan hela tiden. Inte förrän han stod där framme drog han upp sin stjärna. De andras stjärnor hade många uddar, hans hade bara fyra. Och så var den fyra gånger så stor.

”Titta, en betlehemsstjärna”, sa prästen och lät glad. Hon tog den med båda händerna och fäste den på himlen, alldeles ovanför stallet. När Simon satt i sin bänk igen hade det hänt något märkligt med stjärnan. Den var fin. Den glänste. Den passade in. Simon såg bara på stjärnan.

Sedan plockade prästen upp djur ur lådan. Kameler och åsnor, får och lamm. Några barn fick hjälpa till att placera dem bland stenarna.

”Stenarna föreställer klippor och berg”, sa prästen.

”Var dricker djuren vatten?” Det var en liten flicka som undrade.

Mammorna och papporna skrattade, Simon förstod inte varför.

Han stack ner handen i fickan igen och kände på något.

”Jag har en sjö”, sa han sedan.

”Har du en sjö?” Prästen log mot Simon. Simon bara nickade. Så gick han fram till krubban för andra gången, lika långsamt nu. Framme vid krubban tog han fram spegeln.

”Nej, men du har ju en sjö!”, utropade prästen. Så la de Simons spegel i sanden och det såg precis ut som en liten sjö. Prästen tog ett par lamm och lät dem stå invid sjön. Simon förstod. Nu kunde lammen dricka ur sjön när de blev törstiga.

Simon gick tillbaka till sin plats och prästen berättade vidare. Hon berättade om Maria och Josef, hur de kom till stallet i Betlehem och att Jesusbarnet föddes där. Maria fick sitta intill själva krubban och Josef ställdes bakom henne, inne i stallet. Ovanför dem lyste stjärnorna.

”Nu ska vi lägga dit det allra viktigaste”, sa prästen. ”Det viktigaste i julkrubban och i hela julen, är Jesusbarnet.” Hon sträckte ner handen i lådan. Hon letade. Hon vände lådan upp och ner och slog med handen mot lådans botten, men lådan var och förblev tom.

Sofia

Det blev alldeles tyst i kyrkan. Tystnaden var av det där obehagliga slaget, tyst som det blir när alla känner att något blivit fel och ingen vet hur det ska gå. Till slut måste hon ju säga något.

”Ja, barn”, sa hon, ”det var ju tråkigt det här, men det verkar som om Jesusbarnet har kommit bort.”

Hon hörde själv hur tafatt det lät. Varför hade hon inte tittat i lådan innan?

Så fick hon syn på pojken som satt ensam i sin bänk. Hon vände sig till honom.

”Nu kan vi inte göra julkrubban klar, för...” Hon såg vänligt på Simon, ”... för något Jesusbarn har du väl ändå inte?”

Simon

Mammorna och papporna skrattade igen. Simon förstod inte varför den här gången heller.

”Jo”, sa Simon, ”det har jag.”

Och för tredje gången vandrade Simon mittgången fram, långsamt, med handen i fickan. Så drog han upp den lilla, lilla dockan och visade den allvarligt för prästen. Hon sa inget. Hon nickade bara sakta. Då la Simon den i krubban. Sedan gick han tillbaka till sin plats. Han satte sig ner. Och så sjöng alla tillsammans, alla utom Simon. Han lyssnade, blundade och lyssnade.

”Stilla natt, heliga natt, allt är frid, stjärnan blid, lyser på barnet i stallets strå...”

Karin Karlberg