Storslaget om den lilla människans ideal

Terrence Malick har sedan genombrottet med Det grymma landet (1973) hyllats för sitt unika filmskapande. För titlar som Den tunna röda linjen (1998) och The Tree of Life (2012) har han belönats med några av filmvärldens finaste priser. 

Den nya filmen A Hidden Life är verklighetsbaserad och berättar historien om den österrikiske bonden Franz Jägersätter. Driven av sin kristna tro opponerade han sig mot nazisterna och för det helgonförklarades han år 2007 av påve Benedictus XVI.

I slutet av 30-talet lever Franz Jägersätter (August Diehl) ett stillsamt och lyckligt lantbrukarliv med frun Fani (Valerie Pachner) och deras tre barn. Men bortom kullarna, fälten och bergstopparna tilltar andra världskrigets buller i styrka. I takt med att nazismens ideologi börjar slå rot även bland byborna växer Franz Jägerstätters övertygelse. Hitler är ondskan. Och som övertygad katolik kan han inte förmå sig att medverka i kriget. När Franz blir inkallad vägrar han svära trohetseden till Hitler och sätts i fängelse.

Det är en storslagen berättelse om den lilla människan som till varje pris håller fast vid sina ideal. Men här finns också en ovanligt övertygande skildring av romantisk kärlek. Varje lerig omfamning på åkrarna mellan Fani och Franz känns trovärdig, och när Fani mot slutet av filmen besöker sin Franz i fängelset, hindras av vakterna från att krama om honom och sedan sammanbitet förmedlar att hon accepterar sin mans beslut att offra sig för vad han tror på, då går luften ur mig.

A Hidden Life följer inga givna former. Handlingen snarare flyter fram än stakas ut med punkter längst en röd tråd. Det är inte mycket dialog, i stället berättas det mesta genom speakerröster, ibland i form av brevväxlingar mellan Franz och Fani och ibland i form av Franz egna religiösa grubblerier. Skarpa närbilder på skådespelarna varvas med pompösa naturbilder och på det sättet vecklas historien långsamt ut, det är bara att låta sig vaggas in och flyta med.

Här finns även ett element av upprepning. Scen efter scen med likande innehåll staplas på varandra. Byns borgmästare, byns katolska präst och Franz försvarsvarsadvokat, alla försöker de få den obstinata bonden att tänka om. ”Ingen kommer ändå att få höra talas om din protest.” Men Franz är kompromisslös.

Skådespeleriet är skickligt. Lågmält och trovärdigt. Framför allt är det Valerie Pachner som briljerar som den tillbakadragna, starka och trogna hustrun Fani. Michael Nyqvist skymtar också förbi i en scen som varar en dryg minut. Rollen som biskop vars stöd Franz förgäves söker var en av Nyqvist sista.

En av de största behållningarna med filmen är utan tvekan fotot. Men trots att det är ofattbart vackert finns en gräns för hur många tornade alptoppar och guldsprakande havrefält som går att ta in under ett tre timmar långt biobesök. I det perspektiven blir även flosklerna några för många. Men överlag är A Hidden Life en tragisk, vacker och välgjord film. Och budskapet – att tänka själv och lyssna till sin egna moraliska kompass – känns som ett mer än angeläget tema för samtiden.