Monica Sjöös konst ansågs vara hädisk och väckte protester

Kanske kan man se händelsen som en förlöpare till Pussy Riots uppmärksammade performance framför altaret i Kristus Frälsarens katedral i Moskva 2012. Det ryska konstnärskollektivet framförde då bland annat en regimkritisk sång och medlemmarna dömdes några månader senare för blasfemi. Pussy Riot vill(e) befria kristendomen från århundraden av patriarkalt tolknings­företräde.

Knappt tjugo år tidigare, den 9 maj 1993, stod konstnären Monica Sjöö vid högaltaret i Bristol. Tillsammans med ett femtontal andra kvinnor gick hon mitt under pågående gudstjänst fram och avbröt biskopen och krävde att han skulle ta avstånd från kyrkans kvinnoförtryck genom historien, inte minst häxbränningarna.

Framför sig höll gruppen en affisch av Monica Sjöös God giving birth.

Ansågs vara hädisk och väckte protester

Målningen var sedan länge vida känd. Det var 1968 som ­Monica Sjöö skapade sitt mest ikoniska verk, där en icke-vit kvinna står gränsle över jorden och föder ett barn. Bilden ansågs hädisk och väckte högljudda protester. Monica Sjöö hotades med åtal om obscenitet och målningen plockades bort av polisen vid en utställning under St Ives Art Week 1970.

Nu kan den, tillsammans med en lång rad andra målningar, ses på Moderna Museet i Stockholm i vad som är den första stora retrospektiven över Monica Sjöös (1938–2005) konstnärliga gärning.

Monica Sjöö föddes i Härnösand men levde större delen av sitt liv i Bristol. Hon var aktivist, författare och ekofeminist.

I både liv och konst märks de emblematiska inslagen från det sena sextiotalets och sjuttiotalets samhällsomvandlingar och protester. I affischer, artiklar och banderoller spred hon kvinno- och miljö­rörelsens ideal. Inspirationen hämtades från namn som Siri Derkert, Elin Wägner och Rachel Carson, författaren till Tyst vår.

Återkommande motiv i Monica Sjöös konst

Framför allt visar Moderna museets utställning hur Monica Sjöös konst är en del av den alternativa andlighet som växte fram under 1970-talet. En andlighet i opposition mot patriarkat, traditioner och religionen som institution.

Verken är fyllda av Sjöös återkommande motiv: sten, vatten, eld och jord. De gestaltar en gudinnekosmologi där hela skapelsen är förbunden – människa, jord och ande. Många bilder refererar till Avebury och andra brittiska forntida kultplatser, områden som Monica Sjöö vallfärdade till och tog intryck av.

Genom att söka sig till förhistorisk tid återuppväcktes idén om den kosmiska modern. I vissa kretsar blev det vid den här tiden populärt att följa en hednisk kalender och det ”måntänkande” som präglat tidigare matriarkala kulturer.

Betraktade sina målningar som religiösa ikoner

Den innehållsrika utställningskatalogen beskriver hur Monica Sjöö själv såg sig som medium och kanal för gudinnan. Hon trodde att forntida neolitiska kvinnor meddelade sig genom henne och betraktade sina målningar som religiösa ikoner, visioner av en värld som funnits och som skulle kunna uppstå igen.

Hennes sätt att sammanföra religion och politik gjorde henne både hyllad och kritiserad. Inom delar av kvinnorörelsen ansåg man att hon var för ockult. Monica Sjöös egen relation till new age-rörelsen var kylig, hon menade att den var farlig och att den varken hade något med gudinnan eller feminismen att göra.

Sedd med vår tids ögon är det några aspekter av Monica Sjöös bilder som blir särskilt tydliga.

Den första gäller den feministiska rörelsens kristendomssyn.

Kristendomen - en ökad jämlikhet på flera plan

Feministteologin har utan tvekan synliggjort hur kyrkan legitimerat kvinnors underordning. Men inom feministiska kretsar finns också en utbredd föreställning om att skiftet från hednisk tid till kristendom försämrade kvinnors liv på alla plan.

Som flera historiker och författare senare visat, däribland Sr Sofie Hamring i boken Och där var många andra kvinnor (Artos, 2020), innebar kristendomen att jämlikheten på flera sätt ökade. Kvinnan blev en person i egen rätt och krav på kvinnans fria samtycke vid äktenskap infördes.

Monica Sjöö är på den här punkten ett barn av sin tid. I hennes verk är det förkristna tillståndet ett paradisiskt minne från en epok då kvinnors kroppar och kraft hölls för något heligt. Kyrkan är en maktapparat ur vilken intet gott kan komma.

Moderna museet är medveten om vad som lockar

En annan aspekt handlar om det ockulta inslaget. Den spiritism som fick dåtidens publik att rynka på näsan är i dag stor trend. Häx- och gudinnerörelser väcker intresse.

De senaste åren har Hilma af Klint (1862–1944) rest segertåg över världen. Betraktare har fascinerats av målningarnas andliga dimensioner och konstnärens egna vittnesbörd om hur de kommit till med hjälp av krafter från andra sidan. Inredningsreportagen har fyllts av Hilma af Klint-affischer och hennes eget öde har blivit biofilm.

Monica Sjöö lär inte bli mjölkko på samma sätt. Men genom att särskilt lyfta fram hennes andliga sidor visar Moderna museet att man är medveten om vad som lockar museibesökare 2023. Som en recensent skrev med anledning av de sena målningarnas dekorativa och symboliska karaktär: ”Det är nästan som om Moderna museets älskling Hilma af Klint har återuppstått, med mjuk matta och allt”.

Målningarna blir en samtidskommentar

Mest påfallande är ändå aktualiteten i miljöfrågorna. Det är sorgligt och skrämmande att under den gångna sommaren, då värmerekord slagits på plats efter plats i Europa, se hur lite klimatkampen rört sig.

Andra målningar kastar ljus över hur utvecklingen rent gått bakåt. I sin konst lyfte Monica Sjöö fram vikten av reproduktiva rättigheter. Hon talar för fri abort och tillgång till preventivmedel. Under flera decennier har också mycket gått åt rätt håll när det gäller kvinnors makt över sin egna kropp. Nu är det tvärtom. Den fria aborten hotas, ifrågasätts och dras tillbaka.

Och hädelsen då? Motiven och inslagen som fick så många kristna att rasa? Även här blir Monica Sjöös målningar en samtidskommentar till dem som just nu inbillar sig att det bara är muslimer som kan bli kränkta av religiösa skäl.

Konsten fyller en funktion på det personliga planet

Utställningen på Moderna museet har beskrivits som en konsthändelse. Förhoppningsvis leder den till en återupptäckt av ett unikt konstnärskap som tiden både sprungit ifrån och ikapp. Monica Sjöös tavlor befolkas av monolitiska gestalter, slutna och inåtblickande. Samtidigt framträder de som vittnen, som budskapsbärare.

Det råder inget tvivel om att Monica Sjöö förespråkade konst med tydligt syfte. Skapandet fyllde också en avgörande funktion på det personliga planet, efter att båda hennes söner tragiskt dött på kort tid.

Den politiska vreden och den personliga sorgen till trots ­­­
– hennes bemötande i det lilla var ljust. ”Välsignad vare du”, skrev Monica Sjöö i böckerna till var och en som bad om en dedikation.