Louisa Lyne har gjort den judiska musiken till sin

Louisa Lyne har själv svårt att förstå hur hon, som lyssnade på Bo Kaspers orkester i sitt flickrum i 90-talets Härnösand och åkte till Taizé med domkyrkans ungdomskör på skolloven, kunde bli så fascinerad av judisk musik och jiddisch. 

Vi träffas i hennes lägenhet i Malmö. Hon är nyss hemkommen från spelningar på Jokkmokks marknad och om några dagar är det dags för ”Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye” att göra sin största konsert hittills, på Scalateatern i Stockholm.

Hon sätter sig till rätta, drar upp benen under sig i soffan och berättar om sitt första möte med klezmermusiken. 

– När jag gick en musikalartistutbildning i Göteborg kände jag några på Musikhögskolan och följde med på en konsert. Det var så otroligt häftigt. Musiken, tongångarna och hela atmosfären i rummet. Trots att jag inte förstod ett ord fick jag upp inre bilder.

Efteråt har Louisa Lyne tänkt att det var vemodet i musiken som drabbade henne. Kanske för att det var en kontrast mot den mer glättiga musikalvärlden som hon då befann sig i.

– I klezmern finns alltid ett uns av vemod och sorg. En angelägenhet. Även om det är en glad låt finns en känsla av att: ”kom ihåg att du kan dö i morgon”.

En slump gjorde att Louisa Lyne började spela tillsammans med bandet. De behövde en ny sångerska när den dåvarande skulle flytta. Det började i liten skala, med spelningar på bröllop eller bar mitzvas. Men Louisa Lyne var fast.

– Det var så fruktansvärt kul! 

Hon läste sommarkurser i jiddisch vid Londons universitet och även efter att Göteborgsbandet splittrats fortsatte förfrågningarna strömma in till Louisa Lyne.

2012 släppte ”Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye” sitt första album Debyut och sedan dess har framgångarna staplats på varandra. 

– När vi släppte vår första platta var det nästan sensationellt. Det var inte den instrumentala, dansanta klezmern som tidigare varit lite i rullning. Vi hade fokus på visorna och det hade inte gjorts på samma sätt tidigare.

Efter det har bandet släppt ytterligare två album, rest världen runt och samarbetat med internationella artister, medverkat på otaliga klezmerfestivaler och för Sveriges räkning vunnit den internationella tävlingen ”Der Yidisher Idol” i Mexiko city.

Louisa Lyne säger att hon redan från början var klar över sitt mål. Hon ville förnya jiddischmusiken så att 00-talets unga ville lyssna. Med tiden har hon vågat ta ut svängarna alltmer. 

På gruppens senaste album Lust, som släpptes förra året, blandas traditionell klezmer med modern pop. Här hörs latinska rytmer och elektroniska element, och förutom jiddisch även svenska, spanska, engelska och hebreiska. 

Bland gästartisterna finns Daniel Lemma, israeliska Idan Raichel, colombianska Marta Gómez och munspelaren Filip Jern. De är också med och uppträder på tisdagens jubileumskonsert.

– Vi behandlar jiddisch som vilket språk som helst. Det är extra kul att låta de stora stjärnorna göra duetter på jiddisch, då ger man språket det utrymme som det förtjänar och som det en gång hade. Innan kriget. 

Jubileumskonserten är ingen sentimental tillställning för att se tillbaka på vad bandet gjort genom åren, säger Louisa Lyne. Sin vana trogen vill hon att den ska vara framåtblickande. 

– Det finns så mycket glädje och skaparlust i jiddischen, som varit lite gömt i alla år efter kriget. För den här kvällen vill vi återskapa det, men på ett sätt som passar 2020. 

Men har Louisa Lyne, som själv inte är judinna, verkligen rätt att sjunga på jiddisch? Det är en fråga hon fått många gånger.

– Jag tror det är jätteviktigt att man gör det med all respekt man kan. Men jag tror också det är svårt att tänka att jag inte skulle få sjunga. Jag känner inte att jag försämrar musiken.

Hon säger att klassikerna och de traditionella banden alltid kommer att finnas kvar, och det ena behöver inte utesluta det andra. 

– Min ambition har alltid varit att göra något annat och jag tror också att det är den evolutionen som måste ske, för att språket och kulturen som helhet ska finnas kvar.

– Får man ut musiken tror jag faktiskt att det kan bromsa en del antisemitism i ett tidigt stadium. Jiddisch och judendomen kommer inte kännas så främmande och konstigt om det är något ungdomar faktiskt har i sina lurar.

Louisa Lyne har märkt att synen på att hon sjunger jiddisch har förändrats under de tio år hon varit verksam. I början var det enbart entusiasm och uppmuntran från judiskt håll, men det var inte alltid hon berättade för sina klasskompisar på musikallinjen vad hon höll på med. 

– Det var jobbigt att hela tiden behöva förklara och det skulle alltid komma något skämt. Jag sa att jag höll på med världsmusik, lite som flamenco, för det visste folk vad det var.

Men i dag har det skett en skiftning. Acceptansen bland gemene man har ökat, säger Louisa Lyne. Det menar hon beror på att det gjorts en medveten satsning internationellt för att bevara jiddischen, genom språkutbildningar och kulturprojekt. 

– Det tror jag egentligen är något alla vill, men det har gått ganska fort och jag märker att det från vissa håll värnas lite om det konservativa. Men på det stora hela är det judiska communityt alltid väldigt välkomnande. 

Men det är en fråga hon själv brottats med, eller i alla fall förbryllats av. Att hon har kommit att bli en representant för en musikstil som är en del av ett kulturarv som inte egentligen är hennes eget. Och i dag är hon är snabb med att berätta att själv inte är judinna när hon får nya förfrågningar.

– Ibland när jag är på vissa spelningar kan jag få den där känslan av någon ska avslöja mig, även fast jag ju säger som det är.

– Men det som alltid räddar mig är att när det väl kommer till kritan och vi ska upp och sjunga, så gör vi det väldigt bra. Då lyser både respekten och entusiasmen igenom och folk kan inte annat än att ryckas med.