Torgny Lindgren skrev bibliskt redan från början

Torgny Lindgren var katolik. Han konverterade i början av 1980-talet, men religionen förblev ett grubbleri för honom. Han säger i en intervju:

– I lutherdomen finns det ett mycket stringent krav på tro. Den kristna människan ska tro, punkt slut, och den som inte kan tro, den är inte kristen, medan den katolska kyrkan är betydligt mera öppen.

Han säger vidare:

– Vi är ju väldigt många som inte skulle klara oss utan de här grundberättelserna som finns i Bibeln därför att, ja, vi har alla varit Josef som kastats i brunnen och vi har alla någon gång varit Jeremia, som också kastades i brunnen, vi har alla varit lärjungarna vid korsets fot och så vidare. Alla dessa föreställningar hjälper oss att treva oss fram i tillvaron. Men vi kan aldrig helt begripa hur våra villkor ser ut – de är för komplexa.

Trons problematik är framträdande i många av de böcker som blivit framgångar: Bat Seba, Ormens väg på hälleberget, Norrlands akvavit med flera. Mindre tydligt är religionens roll i Lindgrens två första romaner: Övriga frågor och Hallen. Böckerna handlar till synes om ting som inte har med kristen tro att göra, men en närmare läsning visar att båda romanerna bygger på bibliska motiv.

Övriga frågor utkom 1973 och Hallen gavs ut 1975. I Övriga frågor möter läsaren Aron och Evan, som är trogna besökare på den lokala arbetarekommunens alla medlemsmöten. Båda känner ett allt starkare främlingskap inför den invanda lunken på de regelbundet återkommande sammanträdena.

Det är inte bara partiapparatens slentrian de känner sig alltmer främmande för, utan hela tillvarons förmåga att skjuta undan och dölja den känsla av hemlöshet som finns längst inne i människan:

”Många av oss är trötta, innerst inne tvivlar vi på att de här mötena tjänar något till, ungefär som kyrkobesökare som sedan länge genomskådat riterna och liturgin, men som ändå fortsätter att söka de allt obegripligare högmässorna.”

Under punkten ”Övriga frågor” tar de upp fallet med en romsk familj, som hotas av utvisning från Sverige. Aron säger:

”Vi måste uppge våra privilegier. Vi ska inte längre påstå att vi äger det här landet. Eller något land. Vi måste börja förbereda oss för vår egen flykt (...) Vi måste inse att flyktingskapet är en normal mänsklig situation. Eller ibland en egenskap. Och att tryggheten kan var en sjukdom. Eller åtminstone en last.”

De vänder sig båda mot partikamraternas liknöjdhet och mot deras oreflekterade tilltro till en ideologi, som för länge sedan – likt kyrkans gudstjänster – stelnat i en trög form.

Partikamraterna talar om att ”bygga hus”, men Aron och Evan ser ett värde i att inte gå de raka och enkla vägarna. De vill i stället ”introducera tälten: sladdriga golvlösa tält som man oupphörligt med köldstela och blöta fingrar får staga och förtöja i regnet och blåsten.”

När de inte möter något gehör för sina krav på engagemang och aktivitet börjar Evan skrika och sedan slår han sönder den bild av Hjalmar Branting som sedan urminnes tider prytt möteslokalen.

Därefter ger han sig i väg i sin motordrivna rullstol på ett alldeles eget korståg. Rullstolen pryds av banderoller med texter som INGA UTVISNINGAR, SVERIGE ÅT ALLA och SOLIDARITET MED FLYKTINGARNA.

Evans protestresa uppmärksammas av massmedia och hans budskap möter stort gensvar på gator och torg. Hans engagemang för de utvisningshotade ger resultat och de får stanna, men Aron känner sig övergiven av Evan.

För Aron räcker det med samtal om ett uppbrott, och han kan inte förlika sig med det drastiska steg som Evan tar. Trots protesten mot det engagemang som stelnat till likgiltighet förmår han inte bryta sig ur den invanda tillvaron.

Evan däremot tar konsekvenserna av de tidigare resonemangen, krossar den bedrägliga trygghetens avgudabild och överger dess tempel.

Det är ingen tillfällighet att Evan ibland kallas för Moses, ty hans uppbrott har sin symboliska motsvarighet i den gammaltestamentliga berättelsen om israelernas uttåg ur Egypten.

I Bibeln är uttåget den nödvändiga förutsättningen för att en gång nå det förlovade landet och det är denna insikt om uppbrottets nödvändighet som får Evan/Moses att ge sig av och lämna Aron bakom sig.

På torgen talar han om det orättfärdiga i att göra skillnad på människor. Det som återstår är ”ökenvandringen”, erkännandet både av den gemensamma hemlösheten och av uppbrottets nödvändighet för att kanske – mot alla odds – nå det förlovade landet.

Också i Hallen gömmer sig ett bibliskt motiv. Romanen skildrar hur några ungdomar tillsammans bygger en idrottshall, men gång på gång rasar byggnaden och ungdomarna måste börja bygga från grunden igen. Under ytan är berättelsen en skildring av hur alla mänskliga företag är både nödvändiga och omöjliga.

Historien gestaltar ett ständigt växelspel mellan uppbyggande och förstörelse och är en variant av legenden om Babels torn. Att ”bygga tillsammans” skapar gemenskap, men uppenbarar också gränserna för den mänskliga förmågan.

Människan är på en gång utlämnad åt att försöka skapa på egen hand och samtidigt beroende av en Skapare, som gång på gång fördärvar hennes verk och låter henne ana att den egna kraften inte förslår.

Ytterst är det en gudomlig kärlek som ligger bakom det faktum att de mänskliga byggnadsverken rasar. Genom det ska människan ledas mot insikten om att hennes liv inte ska grundas i tron på den egna förmågan utan i tron på Skaparen.

Skaparen förblir svårförståelig och det skildras så småningom i Torgny Lindgrens korta berättelser i Merabs skönhet och Legender, men också i den roman som blev Torgny Lindgrens publika genombrott Bat Seba (1984).

Där skildras den bibliska berättelsen om kung David och drottning Bat Seba. Berättelsen följer det händelseförlopp som skildras i Bibeln, men det är ingen historisk skildring utan ännu en gestaltning kring frågan om vem Gud är och hur människan ska förhålla sig till det kraftfält som hon lever i.

I bokens början är Gud som den oberäknelige och skrämmande kung David, men i dess slut är Gud som den varma och kärleksfulla Bat Seba. Gud trotsar ständigt människans föreställningsförmåga. Men långt innan denna berättelse finns motivet i Torgny Lindgrens tidigaste romaner – om än fördolt och förklätt.

Bo Larsson