Är det ett nytt läge eller precis som vanligt?

Han drar ett stort lass, biskopen i Karlstad Sören Dalevi. I förra veckans KT var han både intervjuad och medverkade med en debattartikel. Ämnet rörde Svenska kyrkans program för lärande och undervisning.

Det program som fick sin konkreta startpunkt i förra veckans Lärandefestival i Karlstad. Där var också biskop Dalevi drivande som värd, föredragshållare, inspiratör och symbol. Måtte han nu inte bli för ensam bland övriga biskopar. Förutom Strängnäs Johan Dalman lyste nämligen biskopsmötet med sin frånvaro.

Det var synd. För det fanns en positiv förväntan i luften under Lärandefestivalen. Äntligen kickades Svenska kyrkans program för lärande och undervisning i gång på allvar. Kyrkans pedagogiska utmaning stod överst på listan och frågorna om barn och unga var i blickfång och fokus. Det finns många inom kyrkan – praktiska teologer och pedagoger – som längtat efter detta och arbetat i denna riktning.

Också forskningen har länge pekat på de behov som nu lyfts fram. Konfirmand-Kvalitet, ett nätverk som startade i just Karlstads stift 2003, har i ett antal rapporter formulerat liknande tankar som nu sjösätts:

formulera planer för undervisningen med kommunicerbar innehållsbeskrivning och höj statusen på dem som arbetar med barn och unga (Vägar framåt, 2007);

fastslå en minsta gemensam nämnare för innehållet i kyrkans undervisning och rusta dem som är satta att undervisa (En erfarenhet för livet, 2011);

gör en teologisk innehållsdeklaration för kyrkans undervisning (Att leda är att växa, 2017).

Sammantaget tog sig detta arbete uttryck i en motion till kyrkomötet 2017 (2017:120): ”ABC för kyrkans undervisning”.

Motionen menade att det var ”dags för biskopsmötet att konkret återta frågan om det teologiska innehållet i kyrkans undervisning” bland annat genom att specificera ”ett antal utvalda bibelberättelser och/eller psalmer som kyrkan vill att alla som tar del av kyrkans undervisning ska möta.”

Motionen avslogs då, men nu känns det som om proppen har gått ur och något radikalt håller på att hända. Det är lovande när ansvariga för kyrkans undervisning talar, inte om ännu ett projekt, utan om ett program med en tidshorisont på 30–40 år.

Och när biskop Dalevi talar om barn och unga som en nyckelgrupp, om vikten av att satsa på dem som undervisar och som i biskopsmötet driver behovet av ett kunskapsinnehåll i kyrkans undervisning just genom att identifiera ett antal grundläggande bibelberättelser, psalmer och böner (KT 45/19). Måtte han nu inte bli för ensam i arbetet.

För att detta nya ska kunna äga rum krävs nämligen att alla är med på tåget. Därför hade biskopsmötet behövts på plats. Inte för att biskoparna måste till för att det ska bli bra eller ”på riktigt”. Lärandefestivalen blev en fullträff oavsett. Men biskoparna hade behövts, dels för att få fler att prioritera att vara där, och dels med sin signal- och symbolfunktion: detta är viktigt; det är detta vi ska satsa på.

Jag har full förståelse för biskoparnas överfyllda agendor. Jag har djupaste respekt för att andra pastorala hänsyn måste tas (läs: Sara Danius begravning). Likafullt hade jag förväntat mig att på Lärandefestivalen träffa de flesta stiftsbiskoparna tillsammans med deras respektive ledningsgrupper. Hur ska arbetet annars ta form om inte de ansvariga är där och lyssnar och lär? Dessutom kunde en misstanke anas hos några deltagare: Tänk om inget nytt alls är på gång, utan allt är precis som vanligt och de pedagogiska frågorna om barn och unga ses lite grann över axeln.

Slutligen är jag övertygad om att biskoparna hade mått väl av att vara på Lärandefestivalen. Här fanns gott om inspiration till alla som på olika sätt har ansvar för kyrkans undervisning. Ärkebiskopen har uttryckt en vision om att Programmet för lärande och undervisning ska bli lika känt som simskolan. Då måste simlärarna först lära sig simma. Det betyder att arbeta med oss själva på samtliga nivåer.

Jonas Eek