Dialoger ska stärka ­ kyrkans teologi och lärande

Kyrkostyrelsens möte 18 december 2023 blev en blek passage i vår kyrkas utbildning av präster och för lärandet av oss som tillhör det allmänna prästadömet. Även om luthersk och praktisk teologi stärks något inom prästutbildningen har den systematiska teologin, etiken och religionsfilosofin, en fortsatt svag ställning (Kyrkans Tidning 7/2023). Programmet för lärande och undervisning klingar av utan att ha satt några starka spår.

Ola Sigurdsson lämnade nyligen teologiska kommittén i protest mot kyrkans svaga teologiska arbete. Några har reagerat: Två ledamöter i kyrkomötet vill ge stipendier till präster som fördjupar sig teologiskt, Normunds Kamergrauzis och Hans Ulfebrand från Storkyrkan lyfter behovet av väckelse underifrån och biskop Mikael Mogren anser att kristna i forskarsamhället behöver höras mer i kyrkan.

Peder Thalén anser dock att vi lever i en efter-teologisk tid; jag tolkar honom som att traditionen ska ses som objekt för en viktig museal förvaltning. Livsförståelsen får i så fall söka andra rötter.

Lärandeprogrammet gavs en hög profil genom ärkebiskop Antje Jackeléns tal om religiös analfabetism och genom det tematiska kyrkomötet 2019. Budkavlar skickades ut och pengar gavs till stiften. En digital teologisk resursbank på nationell nivå skapades.

Nu visar en rapport från konsultföretaget Oxford Research att det är svårt att i enkäter och intervjuer se effekter av programmet. Konsulterna lyfter i ett gott hantverk fram oklara målformuleringar i programdokument och kyrkans komplexa organisation som orsaker till det svaga resultatet.

Inför kyrkostyrelsens beslut fanns också en kort slutrapport som utöver referat av konsultrapporten innehåller undersökningar av exempelvis besök på resursbankens olika sidor. Till det intressanta där hör besökarnas olika reaktioner på grundtexter och livsfrågetexter. De förra är traditionella utläggningar av centrala delar av kristen tro (trosbekännelse, Vår Fader osv) medan de senare är mer sekulära texter som handlar om livsmod, ensamhet, skam osv. Grundtexterna får sämre mottagande än texterna om livsfrågor. Här har vi ett kärnproblem inför det fortsatta lärandet.

Gemensamt för konsultvärdering och slutrapport är frånvaron av teologiskt innehåll. För konsultföretaget är detta naturligt men borde inte vara så för kyrkostyrelsen i ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Det förvånar inte med tanke på den tunna teologin i såväl programdokument som biskopsbrev (KT 51—52/2018 och KT 43/2021).

Vid 2022 års kyrkomöte väcktes idén om ett permanent råd för lärande och undervisning. Frågan bordlades i väntan på den slutliga värderingen och nu begravs den definitivt. Ett sådant råd hade kunnat fungera som markör men blivit ännu ett slag i luften utan teologiskt uppdrag. Och hur skulle ansvaret ha fördelats mellan biskopsmöte, teologisk kommitté, kyrkokansli och detta råd? Teologisk styrka ökar inte med fler ansvariga organ på nationell nivå.

Nu var inte hela kyrkostyrelsen nöjd med avvecklingsbeslutet. Där fanns tre reservanter, en av de två Posk-ledamöterna och ledamöterna för FK och Visk. En liten minoritet av 15 ledamöter.

Hur ser vägen framåt ut? Teologi är olika tolkningar av människors liv och dagens samhälle i dialog med kristen tradition. Med öppenhet för internationellt teologiskt arbete; vi lever inte på en svensk-luthersk ö. Där tradition inte bara är teologihistoria utan en central resurs vid samtal i dag. Det teologiska språket måste också vårdas och utvecklas i våra församlingars vardag. Gärna tomtebloss, som 18 minuters Teo talks i Umeå, men framför allt långsamverkande lägereldar.

Mångfald av traditioner ses ofta som en svaghet. Själva mångfalden får blockera samtal. Hur ska detta luckras upp? Hur odlar vi fundamentalteologi i vår svensk-lutherska mylla? I kritiken av biskopsbrevet ställde jag frågor kring bakomliggande människosyn (antropologi), försoningslära och kyrkosyn.  Vi måste bli bättre på att hitta de olika indirekta teologierna i vår kyrkas tro och liv genom att relatera till sådana grundfrågor.

Några av oss minns folkomröstningen om kärnkraft 1980. Där försökte ansvariga systematiskt belysa olika innehållsfrågor om ekonomi, säkerhet med mera. Man skapade en serie av korta skrifter kallad Källa, där två eller flera sakkunniga inbjöds att plädera, och där en tredje beskrev skiljaktigheterna i uppfattningar.

Avdelningen för kyrkoliv vid kyrkokansliet borde få i uppdrag att skapa en liknande serie, Teologiska källor. Vill kyrkostyrelsen och biskopsmötet formulera uppdraget?

Anders Kristoffersson
teol.mag, Umeå