Välkommet men tunt och stundtals för abstrakt

För det första är biskopsbrevet om lärande och undervisning väldigt välkommet. Äntligen formulerar sig biskoparna kring det som många definierar som en ödesfråga. För det är självklart för de allra flesta, att kyrkans undervisning och människors kristna lärande ytterst handlar om överlevnad, både för kyrkan och för enskilda troende. Och faktiskt för vår kultur så som vi känner den. Att kyrkans biskopar då formulerar detta brev är glädjande. De är dessutom alldeles rätt på det när det när de, inspirerade av Lydia Wahlström, slår fast att ”kyrkans undervisning innebär att återupprätta kontakterna mellan evangelium och människors hjärtan”.

Men inte bara själva brevet, utan också en hel del av innehållet, är efterlängtat. Den bibeltext som valts som portal är Jesus som kallar lärjungarna till att bli människofiskare (Matt. 4:18-22). Den är välfunnen. Det är detta som kyrkans undervisning syftar till; ett fiskande som senare – i såväl evangeliet som biskopsbrevet – formuleras som att göra lärjungar genom dop och undervisning (Matt. 28:19).

I brevet finns stundtals en välgörande tydlighet. Som när ärkebiskop Antje Jackelén i förordet efterlyser en pedagogik som är uthållig, men också bred nog att hålla samman information (att förvärva kunskap), formation (att växa in i kristet liv) och transformation (ett liv i ständig omvändelse).

Eller som de konkreta svar som ges i brevet, om än något utspridda likt guldkorn för läsaren att vaska fram. På frågan varför ska kyrkan alls ska undervisa?, svarar biskoparna att med det grekiska ordet paradosis, som betyder ”det som getts vidare”. Uppgiften är att ge vidare det som vi själva tagit emot. Vad som är innehållet i det som ska ges vidare får sitt svar, dels i ärkebiskopens tappning: ”Aldrig mindre än evangeliet, aldrig mindre än frihet”, och dels i ett antal bibeltexter, böner och psalmer som anses centrala i kyrkans tro och liv och som finns med till inspiration och vägledning.

Men i den naturliga följdfrågan hur detta ska gå till? framstår brevet som tunnare. Att biskopsbrevet är magert märks i att det rymmer få sidor. Femtiosex sidor, vilket kan jämföras med andra biskopsbrev, till exempel det om nattvarden (96 s), klimatet (100 s), diakoni (88 s) eller dopet (100 s). Utan att vara förespråkare för ordrika framställningar kan man ändå tycka att brevet rymmer märkligt få sidor. För det finns definitivt mer att säga i detta angelägna ämne. Undervisning är ju inte bara en överlevnadsfråga, utan hör dessutom till församlingens grundläggande uppgifter.

Nu är det emellertid inte bara omfånget utan även innehållet som är lite sprött. Biskoparna har stundtals en väl blygsam målsättning, som när man skriver om de ”kristna baskunskaperna” som att ”den som jobbar i församling vet skillnaden mellan jul och påsk”. Nog behöver den teologiska ribban läggas betydligt högre i en kyrka som ofta kallar sig själv för en lärande organisation och som propagerar för folkbildning och livslångt lärande.

Många pedagoger som jag talat med uttrycker en ambivalens inför delar av biskopsbrevet. Man känner igen sig och ändå inte; det känns centralt men något skaver. En möjlig orsak kan vara brevets totala osynliggörande av kyrkans konfirmation. Konfirmandarbetet är kyrkans överlägset största pedagogiska yta. Det är ett, på flera sätt, framgångsrikt arbete där åtskilliga pedagogiska lärdomar dragits. Det är framför allt här som kyrkans pedagoger och pedagogik verkar och utvecklas. Trots det saknas ämnet alldeles i biskopsbrevet. Konfirmation omtalas en enda gång (1) och då som en möjlig undervisande arena tillsammans med övriga kyrkliga handlingar. Och konfirmandglosor som ”läger” eller ”unga konfirmandledare” (en av få kyrkliga verksamheter som vuxit under 2000-talet) omnämns följaktligen ingenstans.

Naturligtvis behöver ett brev om kyrkans undervisning vara bredare än konfirmandarbete och täcka in mer än så. Men frågan är ändå om inte detta förbiseende bidrar till att biskopsbrevet inte upplevs som alldeles grundat i kyrkans vardagspraktik eller, för den delen, i de senaste tjugo årens svenska religionspedagogiska forskning.

Kanske är det detta som gör att brevet stundtals blir onödigt abstrakt. Alldeles särskilt i frågorna om hur undervisningen ska gå till. Det ska sägas att biskoparna klart och tydligt påtalar vikten av att delta i kyrkans praktiker såsom gudstjänst och bibelläsning, eftersom ”kunskaper utvecklas genom handling”. Det är konkret och handfast. Men när man, för att illustrera hur man ”lär sig något”, vänder sig till den tyska konfirmandpedagogikens indelning i tio olika former av lärande, med namn som anamnetiskt och mystagogiskt lärande, blir det snårigt och konstruerat. Inte för att det är fel i sig. Men framställningen skulle vunnit på att vara mer förankrad i evidens och beprövad erfarenhet från vår egen kontext.

Detta ska dock inte förta det positiva i att brevet nu finns formulerat. Ofta kompletteras och revideras biskopsbrev efter hand. Det borde kunna ske också i det här fallet så att kyrkans lärande och undervisning får ett än mer fylligt och än bättre förankrat biskopsbrev.