De tvärsäkra åsikterna om Ibn Rushd äter upp nyanserna som gamar

Själv kallar hon sig gärna investerardrottningen av mångfald: När Deqa Akubar var tonåring grundade hon Bling, organisationen som i dag har fött fram över 1 000 entreprenörer – de flesta ur samhällets skuggor. Hennes mission är att ge utsatta grupper rådgivning, utbildning och hjälp att matcha deras idéer med kapital. För det mottar hon i år Raoul Wallenbergpriset som 30-åring, samtidigt som den 83 år fyllda Jan Eliasson.

Den 8 mars förra året föreläste Akubar  tillsammans med tre andra muslimska kvinnor och entreprenörer i Sundsvall. Arrangemanget var en del av jämställdhetsforumet Banati. Som arrangör stod Ibn Rushd. Nästa år anordnas med stor sannolikhet inget dylikt evenemang. Kommande tre år har Folkbildningsrådet meddelat att Ibn Rushd inte får några statliga bidrag.

Trots att evenemanget där Deqa Akubar medverkade bara är ett av många där Ibn Rushd lyckats nå och mobilisera muslimska kvinnor i Sverige finns en stor opinion som är tvärsäker på att studieförbundet tvärtom groomar sina kvinnliga deltagare till att följa en förtäckt, islamistisk ideologi. 

Som när liberala utbildningsministern Mats Persson i Aftonbladet (5/9) menade att Folkbildningsrådets beslut ”...visar att organisationer som är kvinnofientliga, homofobiska, antisemitiska, de hör inte hemma i en liberal demokrati och nu stryps finansieringen”. 

Detta trots att Folkbildningsrådet förtydligat att Ibn Rushd inte har brutit mot några regler, att avslaget på ansökan berodde på att Ibn Rushd framför allt inte har en organisation stor nog att möta Folkbildningsrådets organisatoriska krav – och att inget hindrar att förbundet kan komma att få finansiering i framtiden. 

Inget studieförbund i Sverige är så hårt ansatt som Ibn Rushd som nu lägger ner sin verksamhet. Studieförbundets offentliga närvaro, och blotta existens, får många att se rött – nidbilden att allt som studieförbundet gör är förpestat av en politisk infiltration stavad Muslimska brödraskapet har fått starkt fäste. 

Och visst, Ibn Rushd sticker ut bland de andra studieförbunden som alla springer ur det gamla, folkrörelsernas Sverige. Det är litet och nytt. Här har arbetarrörelsen sitt ABF, tidigare bondeförbundet grundade Vuxenskolan; högerpartiet Medborgarskolan, bakom Studiefrämjandet står delar av miljörörelsen, nykterhetsrörelsen har sitt förbund, frikyrkorna och de ortodoxa Bilda och universiteten lade en gång grunden för Folkuniversitetet.

När Ibn Rushd grundades 2001 var frågan, varför skulle inte muslimerna kunna ha sitt eget studieförbund? Svenska kyrkan har mycket att vara stolt över i sitt mångåriga samarbete med Ibn Rushd, först med Sensus som mentor i det muslimska studieförbundets uppstartsfas och därefter som samarbetspartner i en mängd lokala satsningar.

Men kontraktet mellan civilsamhället och statsmakten står under häftig förhandling. 

Regeringens ambition syntes redan i Tidöavtalet. Där utlovar regeringspartierna och SD ”en bred reform” för att göra folkbildningspolitiken ”mer transparent och förutsägbar”. Målet torde vara att avveckla Folkbildningsrådet och ersätta det med en myndighet. Det är ett brott mot svensk folkbildningstradition som i drygt 30 år haft en uttalad prägel av tillit och frihet framom detaljstyrning och kontroll.

Det är på detta ärkebiskop Martin Modéus borde ha varit inläst när han gav sig in i en debatt om Ibn Rushd i början av september. Det var ett kommunikationsmässigt haveri att Modéus ville kommentera Ibn Rushd utan något tydligt ärende. Hans vaghet utnyttjades och Svenska kyrkan framstod som naiv.

Men visst är det en dygd att vara ödmjuk, ”...när allt kommer omkring är statsbidragsberättigad folkbildning ett intellektuellt och andligt högriskprojekt med oviss utgång”, som Erik Amnå, professor emeritus i statsvetenskap vid Örebro universitet, uttryckte sig 2019 när han granskade Ibn Rushd för Folkbildningsrådet.

Det är omöjligt att veta hur utbredd sympatin för extremistiska krafter är i Ibn Rushd. Därav alla självutnämnda experter. 

Så vad vet vi med säkerhet?

Ibn Rushd beställde självt Amnås granskning på grund av den ryktesspridning som drabbade studieförbundet i såväl sociala som etablerade medier. 

Amnå upptäckte flera svagheter i Ibn Rushds organisation. I synnerhet att alla medlemsorganisationer inte fick samma inflytande, ett hinder för att verksamheten kommer alla svenska muslimer till del på lika villkor. Hur detta ska ske när Folkbildningsrådet numera kräver landsomfattande närvaro för att beviljas bidrag är en annan fråga. Med andra ord, hur ska den som är liten ens kunna växa? 

Amnås granskning är den enda större granskning som gjorts av Ibn Rushd med omfattande intervjumaterial, att jämföra med Sameh Egyptsons doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige som inte använder empiriska metoder, utan endast studerar textmaterial för att kritisera en organisations hela struktur och kultur samt dess företrädares politiska sympatier.

Både region Skåne och Region Stockholm granskade Ibn Rushd i våras och anlitade revisionsbyråerna Ernst & Young respektive PWC. Bägge regioner drog in sin finansiering, trots att granskarna i Skåne  anmärkte på fyra studiematieral som aldrig användes inom studieförbundets verksamhet. De kom bara från samma digitala källor som det studiematerial som förbundet använt. Trots att revisionsbyråerna saknar teologisk sakkunskap gavs de mandat att tolka såväl religiösa texter som de samtal som fördes om dem inom ramen för Ibn Rushd studiecirkelverksamhet. 

Folkbildningsrådet granskar Ibn Rushd i detta nu med anledning av de två regionernas granskningar, och den granskningen – från en aktör som förstår folkbildningens villkor – kommer att vara principiellt viktig för hur religiös folkbildning tillåts verka.

Den som kan religion vet att det ingår i paketet att också handskas med det som inte är helt rumsrent: Även Bibeln innehåller fler sidor än den med Gyllene regeln.

Fanny Willman, ledarskribent