Banal etik och ­misstänksamhetens kultur i kyrkan

Den som är anställd eller åtar sig ett uppdrag i Svenska kyrkan på nationell nivå förväntas underteckna dokumentet ”Uppförandekod för Svenska kyrkan på nationell nivå”. Det har kyrkostyrelsen beslutat 2016 och gäller för fast anställda likväl som för frilansaren som gör en insats i 45 minuter. Vad är det man undertecknar? Det är inte helt enkelt att lista ut bakom kodorden. Utöver att följa svensk lagstiftning ska man också följa ”internationella konventioner om mänskliga rättigheter, miljö­hänsyn och antikorruption”.

Det är alltså ingen liten sak som Svenska kyrkans anställda och frilansare åtar sig. Därför vill man gärna veta vad det hela betyder och vad man skriver under. Och vad som händer om man har en annan förståelse av värderingarna än de som ­generalsekreteraren har?

Utöver huvuddokumentets tre sidor hänvisas till tolv policydokument plus ­ytterligare två för arvoderade deltagare i Svenska kyrkans internationella arbete. Det är exempelvis lönepolicy, jämställdhetspolicy, miljöpolicy och finanspolicy. Tillsammans med det tresidiga dokumentet utgör hela uppförandekoden 101 ­sidor plus tre policyer som jag inte hittar på Svenska kyrkans hemsida. Det är mycket text och inte enkelt att hitta dem ­utanför intranätet. Jag anar att de flesta skriver under utan att läsa igenom allt eftersom kodorden signalerar goda värden utan större förpliktelser.

Med hög svansföring krattar Svenska kyrkan manegen för den banala etiken. Företagsekonomen Mats Alvesson benämner denna sorts policy ”funktionell dumhet” och filosofen Jonna Bornemark talar om ”förpappring”.

Uppförandekoden håller dessutom inte vad den utlovar när den sägs vara ett ”grundläggande dokument för etik och hållbarhet som klargör, på en övergripande nivå, vad avsändaren menar med hållbarhet” samt ”hur anställda, uppdragstagare och företrädare förväntas agera”. Klargör? Bakom de allmänna begreppen sägs inget om hur vi som enskilda förväntas handla när vi hamnar i prioriteringar mellan konkurrerande ”goda” ändamål. Däremot finns det en tydlig instruktion om att de som bryter mot (den otydliga) uppförandekoden ska anmälas: ”Misstänkta fall rapporteras till närmsta chef, HR-chef eller till uppdragsgivaren”. Var och en som skriver på förväntas alltså ­delta i spaningen efter misstänkta fall.

Är det rimligt med en sådan anmälningskultur i kyrkan? Vad gör den med de anställda sinsemellan och hur ska den stackars frilansaren förhålla sig till dessa krav?

Trots den nationella kyrkans krav på den egna verksamheten kan kritik av samma fenomen riktas mot andra, ­exempelvis mot regeringen. I en debattartikel i Göteborgs-Posten den 9 juni i år med rubriken "Dra inte all religion över en kam", skriver presidiet för Sveriges kristna råd, bland andra ärkebiskop Antje Jackelén: ”Kraven på kontroll på varje enskild aktör inom en organisation blir orimliga och skapar en misstänksamhetens kultur. Det är otydligt var mandatet att avgöra var skuldfrågor ska ligga. Sammantaget skapar det en rättsosäkerhet, på sikt för hela civilsamhället.” Sakfrågan är en annan men principen densamma. Jag kan inte annat än att hålla med, men varför vill man då bejaka en ”misstänksamhetens kultur” inom den egna kyrkoorganisationen?

Och vad händer om någon inte skriver under? Kanske får man inte ens lön för sina mödor? Och försätts dessutom i en paradoxal situation som signalerar att man inte stöder de övergripande principer och värderingar som Svenska kyrkan arbetar för. Trots att skälet till den uteblivna underskriften kan vara något annat, såsom samvetskonflikt i detta med att anmäla ”misstänkta fall” till närmaste chef, att man inte håller med om detaljer i skrivningarna ­eller upplever ett motstånd mot de förpliktelser som följer efter att ha undertecknat.

Ovanför raden där dokumentet ska signeras står: ”Jag förbinder mig att följa och att hålla mig uppdaterad på de riktlinjer och policys som gäller.” Det finns inget slutdatum så förmodligen gäller detta livet ut. Kanske har de anställda, förtroendevalda och frilansare som har undertecknat en högre etisk och moralisk kapacitet än jag själv – fast jag tillåter mig att tvivla.

Susanne Wigorts Yngvesson,
professor i etik, Enskilda högskolan Stockholm