Biskoparna behöver samtala om griftetalet

För tio-femton år sedan var frågan om brudöverlämning flitigt debatterad i Svenska kyrkan, det vill säga den då nya seden att pappan leder in bruden vid vigseln. Då var det sannolikt anglosaxisk tradition som påverkade genom film och tv.

I dag syns liknande influenser vid begravning när det gäller minnesteckningen av den avlidna, som hålls av någon anhörig eller nära vän i stället för av prästen. Här behöver vi dock inte gå längre än till grannlandet Norge för att se just den modellen.

I vårt eget land kan vi förmoda att det ökade antalet borgerliga begravningar också bidrar till att skapa en förväntan på att det är så det ser ut eller åtminstone borde göra det även i Svenska kyrkan. I vidare bemärkelse kan förändringen beskrivas som att begravningen för många deltagare inte längre främst är en gudstjänst, utan nu i första hand handlar om en individ och då blir just minnestecknandet betydligt viktigare än tidigare.

I biskopsbrevet om begravning från 2006 och i den nuvarande kyrkohandboken från 2017 verkar det dock vara självklart att griftetalet som helhet, det vill säga inklusive en minnesteckning, hålls av prästen. Biskopsadjunkten Boel Hössjer Sundman, som var huvudsekreterare i kyrkohandboksarbetet, bekräftar det. Hon menar att många präster i dag hamnar på en irrväg när de tänker att det är bättre att överlåta minnestecknandet till de som kände den avlidna och att de i stället ska ta sitt ansvar som förkunnare.

En egen, begränsad undersökning, med ett femtiotal präster i olika åldrar och i olika delar av landet, bekräftar också att något håller på att hända. Flertalet har erfarenhet av att ha fått en dikt att läsa eller ett skriftligt underlag till minnesteckningen. Men det förekommer också i många fall att en anhörig förväntar sig – eller till och med kräver – att få vara den som berättar om den avlidna i gudstjänsten. En del präster har därför helt överlåtit denna del till de anhöriga, för att bilden som förmedlas ska bli så korrekt som möjligt.

Kollegor med erfarenheter från tjänstgöring utomlands berättar också att man där, även i Svenska kyrkans ordning, anpassar sig till seden som gäller just där på denna punkt. Då kan det kännas naturligt att göra så också i hemlandet.

Ofta delas griftetalet därför upp, så att minnesteckningen hålls av en anhörig vid ett tillfälle i gudstjänsten och själva förkunnelsen i anslutning till läsningen av bibeltexterna, på samma sätt som i exempelvis Norge.

För andra präster känns detta fortfarande främmande, dels med hänvisning till kyrkohandbokens ordning och dels för att det finns olika farhågor. Det kan bli för snävt med en människas perspektiv. Anhöriga
kan känna sig pressade att hålla ett tal, trots att ingen egentligen vill göra det,
i alla fall inte när det är känslomässigt svårt. Hur mycket kontroll över innehållet bör prästen ha, som ytterst ansvarig för gudstjänsten?

Eftersom frågan inte verkar ha varit aktuell när det senaste biskopsbrevet om begravning skrevs bör det nu vara dags för Svenska kyrkans biskopar att samtala om den, både med varandra och med sina präster. Det kan tyckas som att ge upp för en utveckling bortom vår kontroll, men när det redan verkar fungera i ett så närliggande sammanhang som Norska kyrkan, är det kanske inte otänkbart här också.

Det går ju också att vara så krass som att konstatera att det råder en konkurrenssituation med borgerliga begravningar och att det vore olyckligt att förlora på en punkt som inte måste vara teologiskt avgörande.